Så långt professor Brunius, men hans förklaring af »y ora», som han förmodar skola vara två öre, tyckes föga rimlig. Ora är nog det latinska ora, som betyder bed och y en abreviatur, såsom ofta förekommer i urkunder från medeltiden och skall betyda det latinska iis=till dem, sålesåledes en uppmauing att bedja till de helgon, som omnämnas på pergamentremsorna. Om silkeslapparne hade varit pungar hvari benskärfvor varit inneslutna, så hade väl i dosan funnits flera benskärfvor än den, som var invecklad i linnelappen. Det är sannolikt att uttrycket »den helige sångaren, som lidit för sin tro», syttar på presten, som mördades framför altaret när han vari tjenstförrättning och derför blifvit ansedd för ett helgon ehuru ej kanoniserad och som förmodligen varit god sångare, hvilket presterne måste vara den tiden, då en del af messan utfördes med sång, messande. De röda silkeslapparna kunna nog varit lemningar af ett band i messeskruden, men benskärfvan ansetts vara en relik af thebanska legionen Både kyrkan och altaret tyckas härröra från 1400-talet, äfvenså dosan med relikerna. Till samma århundrade synas ock Wigesherrn och Hagelhajmaren böra hänföras, hvaremot Takstajnar och Kettil Runske måtte lefvat på 1200 talet. Mordet på presten i Lärbro kyrka kan ej hafva skett före 1211, det år då kyrkan lär blifvit invigd enligt listan, som förut omnämts; vill man försöka taga reda på hur långt efter nämda tid det kan hafva tilldragit sig, så, eftersom Kettil Runske är inblandad i Takstajnarssagan och således får anses samtidig med den Takstajnar, som skall begått mordet och kallas gamle Takstajnar, får man försöka utreda när denne store trollman lefvat och verkat. En antydan derom tyckes man få genom en i Småland och i synnerhet på Wisingsö allmänt utbredd folksägen om Kettil Rune och Gilbertil, anförd i Sjöborgs »Samlingar för Nordens Fornälskare» (3:dje del. sid. 53, 54).
Denna folksägen berättar: På Visingsö bodde tvänne höfdingar, som ägde hvar sin hälft och bodde i hvar sin borg, Borga slott och Näs slott.
Trollkarlen Gilbertil, som lärt runor (hemliga konster) af den berömde runomästaren Kettil Runske eller Kjell Rune, hvilken sjelf fått sin undergörande runokafvel af ett bergstroll i hästskepnad vid Espekullar nära Söndraby i Skåne, blef anmodad af höfdingen på Borga slott att genomgräfva Visingsö och dela den itvänne stycken, och Gilbertil, som skall varit en jätte och till vapen nyttjat en klubba, tog i färd med arbetet. Han skall då hafva ien brantbergvägg vid öns sydöstra kust, 11/2 fjerdingsväg i söder från Wisingsborgs slott, sprängt den långa och märkvärdiga underjordiska gång eller grotta, som kallas Gilbertels hål. Höfditigen på Näs slott, (hvilken föregifves varit konung Magnus Ladulås) ville ej veta af denna delning och för att betvinga Gilbertil (som skall bott i Ölmestads socken på Vetterns östra strand gent emot ön) samt få denne att upphöra med arbetet, har han sändt ett fartyg efter Kettil Runske, som då vistades i Habo socken i Vestergötland och som medföljde till konungen, sänt lofvade att återse Koponen om åtta dagar och då vara beredd att göra slut på Gilbertils arbete. På bestämd tid kom Kettil, »vandrande på sjöbottnen», 1) från Vestergötland till Visingsö och uppkallade Gilbertil ur jorden, hvarunder han låg och arbetade, men Gilbertil, litande på sin konst, ville icke lyda sin läromästares befallning att afstå från arbetet. Kettil, som ej lärt bort alla sina runor utan behållit de krftigaste för sjelf kastade nu sin mäktiga och farliga runkafvel mot skallen på Gilbertil. Denne tog emot och fattade tag uti runkaflen, men händerna fastnade vid densamma att han ej kunde få dem lösä. Kettil ropade då: »Sparka på kaflen och bit deri — så skall du lossad bli». Detta gjorde Gilbertil, men då fastnade både tänder och ben vid kaflen. I denna ömkligä och höpkrumpna ställning lade Kettil honom på en tjurhud, nedsänkte honom i jorden och sade:
»Räkna ett år — för hvarje hår — ur huden går — du förr ej frihet får».
Kettil for ridande öfver sjön tillbaka till Vestergötland, men Gilbertil skall, genom djefvulens tillskyndelse, ännu ligga på ön.
Så lyder den småländska sagan. Om den skall anses hafva någon historisk innebörd och höfdingen på Näs slott hafva varit en svensk konung, kan denne väl knappast hafva varit Magnus Ladulås, som man gissat derför att han stundom bott på Visingsö och dog der 1290. Denne konung, så mäktig och så rädd om sin makt, så nitiskt hållande hand öfver att lagarne och landsfreden höllos i helgd, så ömt skyddande kristendomen, så varmt tillgifven religionen och dess tjenare, hade nog aldrig låtit någon annan höfding råda öfver halfva Visingsö, detta gamla kungasäte, der hofvet ofta vistades, ej eller tillåtit någon, som ansågs för trollkarl, utöfva sina konster, hvilket, såsom presterne lärde och folket trodde, skedde med djefvulens tillhjelp, fast mindre hade han begärt hjelp af en sådan person. Lika litet hade hans stränge fader Birger, som var på en gång kung och jarl, tilllåtit sådant. Alltsedan Birger Jarl 1248 tog regeringstyglarne i sin starka hand, höllos lag och rätt och kristlig ordning vid makt i Sverige. Trollmannens lifs- och verksamhetstid måste infallit före Birger Jarls regering, under den oroliga tid då Sverkerska och Eriska kungaätterna sletos om svenska kronan och buro den ömsevis, då öfverfallande och mord ej voro sällsynta i vårt land och det förmenta trolldomsväsendet hade ett friare spelrum. Äfven konungarna af dessa ätter hafva ofta bott på Visingsö, ja tre af dem hafva dött der, Karl 7 Sverkersson 1167 eller 68 (mördad af sin efterträdare Knut Eriksson) Erik 10 Knutsson 1216 och Johan Sverkersson 1222. Ett bittert slägthat rådde mellan dessa ätter, fastän de ej voro så fjärran beslägtade. Det är ganska antagligt att hvardera ätten haft en borg, ett slott, på ön, och någon af dessa konungar eller deras anförvanter, som varit innehafvare af den ena af de båda borgarna, velat haft ön skiftad mellan båda slägterna, hvilket innehafvaren af den andra borgen med våld förhindrat, ehuru det icke användts trolldom på någondera sidan såsom folksägnen uppgifver. Trolldom var i forntiden allt, som för den oupplysta allmogen var ovanligt och ofattligt, för trollman eller trollkvinna ansågs hvar och en, som ägde större insigt i naturvetenskaperna än massan besatt och med skicklighet kunde anställa ett eller annat experiment med naturkrafterna till den gapande mängdens förvåning och förskräckelse; och det lilla, som trollkärlen eller trollkvinnan gjort, blef af ryktet utropadt som mångfaldigt mera än det var. Så dana trollmenniskor hafva funnits i snart sagdt alla tider och Kettil Runske tyckes hafva varit en sådan. Hans rykte har varit vida spridt, ty både i Skåne, Småland, Gotland, Öster- och Vester-götland hafva folksägner vetat berätta om honom. Han tyckes hafva lefvat i förra hälften af 1200-talet och gamle Takstajnar på samma tid, då äfven sagorna om dem fått sin första upprinnelse, sin uppränning, till hvilken följande århundraden bestått ett allt mer bror kigt inslag. Allt måtte väl dock ej vara dikt, någon verklighet torde nog ligga till grund. Om än folksagorna sällan hafva något historiskt värde, så hafva de dock ett värde: de visa hvad folket en gång tänkt och funnit nöje uti.
1) Således en lika underbar sjöresa som när han for till Gotland. Denna saga och Takstajnars-sagan hafva många olikheter. Kettil Runske tyckes varit en olika konstig man som Nisse, hvilken kunde hundra konster, isynnerhet voro hans färder på sjön konstiga; till Gotland for han i ett glas, när han färdades från Visingö red han öfver Vettern. Det underbara slår bäst an på inbillningen.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 24 December 1894
N:r 201