Södra Gotland, 18 Nov.
»Hin håle på loftet». I en bondgård här på söder timade i lördagskväll en händelse som lätt kuunat få en olycksbringande utgång. Vid niotiden skulle en sak hämtas ned från loftet, hvarför husmodern, försedd med ljus, begaf sig ditupp. I samma ögonblick dörren öppnades utstöttes ett hemskt skärande läte och en skugga sväfvade blixtsnabbt öfver hennes hufvud, så att ljuset deraf släcktes. Kvinnan, som väl ej var så alldeles fri från vidskepelse, trodde det vara någon mörkrets potentat eller annat spöke, som på detta sätt uppenbarade sig, hvaröfver hon blef så uppskrämd att hon med ett anskri ryggade tillbaka och — föll baklänges ned för trappan, ned i förstugan. Husfolket, som hörde skriken och fallet, skyndade ut och funno husmodern afsvimmad på golfvet. Sedan man med lämpliga medel fått henne till medvetande igen, då det visade sig, att hon undantagandes några skrubbsår lyckligtvis ej erhållit någon vidare skada, berättade hon förloppet vid sitt fall. Husborden och tjenstedrängen hämtade skyndsamt en lykta och begåfvo sig trappan uppför för att utforska orsaken till uppståndelsen. Komna till öfversta trappsteget hörde de ett likadant ljud och öfver deras hufvuden sväfvade samma väsende, som det beskrifna, ned i för stugan. Men som karlarne voro mindre rädda utaf sig förföljde de detsamma dit ned och lyckedes derstädes fasttaga andeväsendet, som i menniskors händer antog den jordiska skepnaden af en — uggla.
Man erinrade sig nu, att föregående natt en glugg på husets gafvel stått öppen och först vid middagstiden samma dag tillstängts. Genom denna hade ugglan praktiserat sig in och blifvit innestängd samt under sina försök att årerfå friheten tillställt ofvsnskrifna runor.
Ur djurens lif. Då häromdagen en jägare vandrade ute i skogen, hörde han från en öppen plats ett förskräckligt oväsen, hvars ljud tydligen tillkärnagaf sig härrörande från korpen. Försigtigt smög han sig så nära stället som möjligt för att se och blef der vittne till en häftig strid mellan tvänne slägten ur fågelverlden. En slaghök hade så säkert slagit sina klor i en korp att han ej mäktade frigöra sig utan upptog i stället striden på lif och död med denna. Korpen hade en god hjelp af en mängd likasinnade kamrater, som klådde på den gememsamme flenden i berserkaraseri så att fjädren flögo om honom. Till sist måste höken låta sitt lif för öfvermakten och utandas sin sista suck, dervid segrarne utstötte riktiga glädjeskri. Men fröjden blet kort, ty i samma small ett skott för hvilket fyra korpar fingo följa den besegrade fienden till de sälla jagtmarkerna.
Den nu gångna jagttiden å rapphöns har här på söder varit den bästa man kan tänka sig i afseende på rikligheten af villebrådet. Stora mängder af de läckra fåglarne ha nog fallit för jägarnes skott, men ändock är stammen ännu så stark att den utan att befaras komma gå under kan upptaga kampen mot en sträng vinter, helst om då något till deras skydd göres från menniskors sida,
Regn dag efter dag hör nu till det vanliga i höstrusket, sedan flere veckors tid tillbaka, Ändock är jorden ej på djupa marker tillräckligt mättad.
En orkanlik storm med regn från sydlighållet, rasar i kväll då detta skrifves öfver våra bygder.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 14 November 1894
N:r 178