affyradt med egen hand och kräfvande ett menniskolif, har i dag på morgonen väckt stor bestörtning och sorg inom vårt samhälle.
Kl. strax efter 10 i morgse har nämligen stadsfiskalen härstädes Per Sixten Jonzon med ett revolverskott i högra örat tagit sig sjelf af daga å polisvaktkontoret.
Stadsfiskal Jonzon ankom i morgse till polisvakten såsom han plägar och utan att någonting ovanligt kunde förmärkas hos honom. Han gick in i sitt innanför vakten belägna enskilda rum samt bortsände omedelbart den på kontoret varande poliskonstapeln Nilsson i ett inkasseringsuppdrag. Strax derefter skickade han den inkommande extra poliskonstapeln Norrby efter Nilsson med tillsägelse att bedja honom återkomma.
Då de båda konstaplarne efter en stund åter inträdde på vaktkontoret, hördes ingenting från det inre rummat, hvars dörr stod på glänt, hvadan Nilsson antog, att stadsfiskalen begitvit sig upp i rådhusrättes, der magistraten just hade session.
Men när han i nästa ögonblick steg in i det inre rummet, mötte honom en syn, som bragte honom alldeles ur fattningen. På golfvet låg, badande i blod, stadsfiskal Jonzon, redan död, med en större revolver vid sidan. Han hade riktat skottet mycket säkert. Det hade gått in genom ena örat och ut genom det andra. I revolvern kvarsutto ännu två skott. Tydligen hade han sändt bort konstaplarne för att få i ensamhet sätta sitt hemska beslut i verket. Ingen hade hört skottet.
Naturligtvis blef stor uppståndelse. Underrättelsen om den hemska händelsen gpred sig som en löpeld, och snart var vaktkontoret, der den döda kroppen ännu kvarlåg, formligen belägrad af folk.
På bordet inne i sitt rum hade stadsfiskal Jonzon lemnat ett bref, stäldt till sin hustru. Poliskonstapel Nilsson fick det svåra uppdraget att framlemna detsamma.
Han träffade fru Jonzon i hennes hem just som hon kom hem från torget. Hon hade ej den ringaste aning om det förfärliga, som inträffat, utan var glad och obekymrad som vanligt.
Med ett hjertskärande skri mottog hon Nilssons underrättelse:
— Läs det här; frun är enka!
Hvarken hon eller poliskonstapeln förmådde bryta brefvet, utan en af den dödes vänner, som hastigt tilikom, tog del af dess innehåll.
Det var helt kort. Han tog farväl af hustrun, bedjanda henne om förlåtelse för den förfärliga sorg han måste förorsaka henne, men han hade handlat orätt och såg ej annan utväg än den han tagit. Han hade ej velat anförtro henne något af det, som förorsakat det förtviflade steget, enär han då måhända bragts att vackla i sitt beslut. Han slöt med en sista helsning till henne och sina fyra barn.
Revolvern, hvarmed hansköt det dödanda skottet, var af grof kaliber och hade i lång tid legat laddad i en skrifbordslåda i hans hem.
Om orsaken till den förtviflade gerningen vet man hittills följande:
År 1891 förordnades stadsfiskal Jonzon till förmyndare för aflidne slagtare Ödins omyndiga barn och fick för deras räkning om hand en summa af något öfver 11 tusen kronor. När han företa gången redogjorde för sitt förmynderskap inför de af stadsfullmäktige tillsatte godemännen, gjordes anmärkning derom att inga säkerhetshandlingar för de placerade medlen förevisades. Då rådhusrätten med anledving häraf vid vite ålade stadsfiskalen att framte dylika handlingar, begärde han entledigande från sitt förmynderskap.
Till sist utsöktes beloppet hos honom. Han hade då kort förut försålt sin fastighet vid S:t Hansgatan till sin i Jönköping boende svåger bagaren Aron Wirstedt, och uppgaf han sig ha varit nödsakad dertill, enär han äfven här stod inne för oredovisade medel. Vid stadsfogdens efterfrågande efter säkerheterna för nu närmast ifrågavarande arfsbelopp påstod stadsfiskalen att sådana funnos, men vägrade att förevisa dem eller uppgifva hvar han hade dem.
Då utmätningen sålunda ej lemnade något resultat, begärdes stadsfiskalens försättande i konkurs; målet förekom 9 dennes, men med anledning af att svaranden å befann sig i Stockholm blef saken uppskjuten till i dag kl. 10 f. m.
Men då hade revolverkulan gifvit stadsfiskal Jornzon laga förfall för uteblifvande från att svara på ansökningen!
Stadsfiskal Jonzon har varit en mycket betrodd man samt hade vid sin bortgång omhänder ytterligare medel skväl såsom syssloman i konkurser som i egenskap af inkasserare.
Den nu helt plötsligt bortgångne var född 1852 och tillträdde sin plats här i slutet af år 1887, sedan han många år tjenstgjort vid detektiva polisafdelningen i Stockholm.
Såsom vi nämde, åtnjöt, han mycket stort förtroende och var en i sin tjenst synnerligen dugande man, hvilken på detta område efterlemnar ett mycket godt minne. Af sina underlydande var han synnerligen — afhållen och sorgen bland dem är både djup och uppriktig. Under några år har han varit ganska sjuklig.
Om han efterlemnar något, som kan bidraga att kasta ytterligare ljus öfver de sorgliga motiven tillsjelfmordet känner man ej. I hans hem fann man tvänne bref, ett till en person i Sunadsvall och ett till den förut omnämda svågern i Jönköping. De afsändes omedelbart till sina bestämmelseorter.
Rådhusvaktmästare O. Larsson har t. v. förordnats att uppehålla stadsfiskalatjensten.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 19 Oktober 1894
N:r 163