Från landsbygden.

Södra Gotland 11 Oktober.
Huru vidskepelsen ännu är rådande mångenstädes bland allmogen belyser följande händelse:
En arbetare härstädes märkte en morgon under förra veckan, då han skulle hemta sin gamla hästkrake från betet, att denna var mera än vanligt dåsig och matt af sig, tydligt visande att han led af någon sjukdom, hvarför ägaren fann sig föranlåten att söka något botemedel derför. Att hänvända sig till veterinär, kom naturligtvis ej i fråga, utan i stället rådfrågades en gammal sysslös fördetting, vida känd i bygderna för sina anderbara — kurer både för menniskor och djur. Sedan hästen vederbörligen besigtigats både framtill och bak, förklarade medicinmannen med högviktig min att »han fat hva an behöfd», men det gjorde ingenting, han skulle snart blifva botad, äfvenså skulle den person, som orsakat hästens onda snart infinna sig. För att frammana detta senare begagnade »den kloke» en viss: besvärjelseformel, som han kallade »ränn såll». Medan de som bäst höllo på dermed kommer en ung bondhustru ett ärende till stället och genast utpekades hon af »undergöraren», såsom den sannekyldiga förgörerskan, ehuru de båda värda männen ej tordes säga henne detamma, Men »doktorn» lofvade att gifva benne en kännbar näpst, blott han fingesina befallningar punktligt uträttade. Hästägaren ålades att på ett eller annat sätt skaffa sig något klädesplagg, som fruntimret i fråga vanligen begagnade, och att försedd med detta jämte en liten »konjak» infinna sig hos honom dagen derpå, så skulle en medicin tillagas, som skulle göra behörig verkap, Det begärda anskaffades, deribland klädesplagget derigenom att arbetarens hustru bad fruntimret i fråga, att få låna en nattröja, hvilken skulle tjena som modell vid sömnad, Blandningen verkstäldes också af »doktorn» dagen derpå jämte något hokus pokus med nattröjan och nu skulle hästen ingifvas medicinen i fyra omgångar med vissa mellantider. Nattröjan skulle återlemns till sin ägarinne, hvilken då hon kom att begagna densamma skulle njuta riva gernningars lön. Allt verkstäldes puktligt efter befallning, men den som ej hade någon känning deraf, åtminstone ej till något bättre, var hästen, som blef allt sämre och omöjligen kunde fås att intaga någon föda, men »de tar se nuck i längdi» förklarade »doktorn». I tisdags morgse kom en arbetskamrat till hästens ägare till stallet och fick dervid se det sjuka djuret, som han tog i närmare beskådande och dervid upptäckte han i munnen en törntagg som inträngt i gommen och vållat djurets antipati för föda. Med mycket besvär lyckades man befria djuret från den tumslånga stickande plågaren, hvarefter djuret nu åter börjat intaga föda som vanligt.
En liten efterräkning kom i går både hästägaren och »doktorn» till del.
Den beljugna kvinnans man, som erhållit kännedom om de på samma gång löjliga som förargliga rykten, som släppts ut om hans hustra, gaf hästens ägare en ordentlig afbasning, efter hvilken nog hans vidskepliga personlighet får bära märken flere dagar. Sedan han erhållit denna, skyndade han i förargelsen till doktorn för att årerfå den kontanta erkänslan af ex kronor han lemnat denne, Då detta nekades honom, mätte han med samma mått som nyss blifvit honom tilllmätt och gaf »den kloke» några bastanta örfilar, så att han måste lemna tillbaka, de penningar han tillvarrat sig.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 12 Oktober 1894
N:r 159

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *