ägde högtidligen rum i går middag kl. 1, sedan under förmiddagens lopp examen hållits i de olika klasserna.
Föreståndarinnan meddelade att skolan haft den glädjen att i år kunna gifva samtliga sina lärjungar betyget »godt» för uppförande och »godkänd» för flit.
At första klassens 8 lärjungar upp: flyttades till andra klassen samtliga; af andra klassens 13 lärjungar flyttades till tredje klassen 12; af tredje klassens 14 lärjungar till fjerde klassen likaledes 12; af fjerde klassens 25 lärjungar flyttades 20 till femte klassen; at femte klas sens 12 lärjungar flyttades till sjette klassen 10 och från sjette till sjunde klassen 9 at 10. Ur sjunde klassen afgingo 9 och ur auskultantklassen 7, till hvilka biskopen med några bjertliga ord öfverlemnade afgångsbetygen.
Härefter höll biskop von Scheele sjelfva afslutningstalet:
Att växa och förkofras — sade han — innebär ej blott en utvidgning af kunskapsmåttet, utan det betyder ock att kunna i lifvet omsätta hvad man inhämtat. Vid dylika afslutningar hade talaren alltid gerna velat låta detta lärandets lifsändamål skymta fram, och för att hvad han talade ej skulle för snart duosta bort, hade han vid hvarje olika tillfälle; velat välja någon ny synpankt. Denna gång sade det sig sjelf, hvar denna synpunkt borde; ligga med hänsyn till den flagginvigningsfest som tidigare på dagen hållits, Han ville sätta sitt ämne i förbindelse härmed och i dag tala om kvinnans betydelse i fosterländskt hänseende.
Det hade berättats att den fond, som samlats för den nu invigda flaggan lemnat ett öfverskott, som man besiutit använda till flaggans framtida betryggande genom inköp af en ny, när så behötdes, Detta vore en god förtänkeamhet; man borde alltid i vårens tid samla så att man hade något att letva af under vintriga dagar, sådana komma alltid. Men grundade man flaggans fortfarande bestånd på dessa yttre anstalter allena, då bygde man på lösan sand. I de ungas eget bröst måste den grundfond vara innesluten, som framför allt skall göra det; der miste ligga den idé, den höga känsla, utan hvilka verket skall förvissna.
Man bade stält morgonens fest i förbindelse med 6 Juni såsom en stor nationell högtidsdag. Visst är att 6 Juni vore värd att för alla tider blifva en högtid, enär den dagen ej blott Sveriges befrielse fullbordades genom Gustaf Vasa, utan ock denna frihet längre fram i tiden, 1809, vann stadga, Denna dag vore alltså att betrakta som en högtidsafton, liknande dem före juldag eller pingstdag och likasom löftet ofta är förmer än verkligheten, så plägade ock dessa högtidsaftnar fur barnasinnet innebära något för mer kanske än sjelfva högtidsdagen.
Vore nu detta något, som gälde kvinnan? Det vore visserligen kvinnans evärderliga egendom, att hemmet blefve hennes härd, der hon tjenade sitt fosterland. Men man finge ej se för trångt på saken, Man måste gifva akt på tidsutvecklirgen, Den sträfvade efter att bana väg för kvinnan genom att tillstädja henne allt större mått af bildning, vidga hennes område, och talaren betecknade som vår tids största tanke klargörandet af det organiska sammanhanget mellan olika lifssfärer.
Då hade väl också hemmet ett organiskt sammanharg med fosterlandet? Tvifvelsutan.
Hor skall då kvinnan kuona verka till välsignelse för fosterlandet? Man gjorde rätt och väl i att först erkänna, att kvinnan kunde bafva kraf på att vara en person för sig. Hon måste vara detta i första rammet. Hon behöfde få vidare vyer, högre lifsintressen, Sagdt vore vid flere föregående tillfällen, att det högsta och vigtigaste i detta afseende vore religionen. Men det låge många life sfärer mellan kristendomen och hemmet. Till dessa mellanliggande hörde fosterlandet. Dec innehar en hög idé, som verkade förädlande älven NM den unga flickan, Man visste, att kristendomen förändrat betydelsen af denna idé, I det gamla Rom var fosterlandet en afgud, kristendomen hade gjort det till en Guds tjenare. Och i den meningen ansåg talaren visst ej illa att kvinnans uppgift icke begränsades till hemmet derbän, att hon ej hade rum för fosterlandet. Kvinnan har dock ganska svårt att vidga sin blick. När man vu för tiden yrkade att fattigvården ej ekall bjelpa tiggaren och derigenom uppmuntra eländet, utan försöka att ordna så, att ingen komme i nöd, då vore det ett vidgande af blicken. Likaså hvad sjukdomar beträffade, att man fäste största vigt vid hygienen i allmänhet; att bota ett sjukdomsfall voro visserligen bra, men vidare syn hade den, som föreökte förekomma sjukdomar. Och i barnuppfostran vore det ej alltid det rätta att tillmötesgå barnens önskningar i hvarje fall, då est afslag kanske kunde så småningom lära dem att försaka, Talaren ville ock betona, att man borde det ena göra, men det andra icke låta. Han ville ej inkräkta på kvinnans rätt att vara hvad hon är: kvinna, att vara ömbjertad barmhertig, Men just derför att hon hade svårt att vidga sin syn vore hon utsatt för många faror.
Hvilka faror förelåge då tör ett kvinligt fosterländskt sinne då fosterlandskärleken skulle omsättas i verklighet?
Kvinnan ville göra allt eller intet. Det vore hennes styrka och hennes svaghet. När en kvinna blef fosterländsk, blef hon ofta fanatisk, Detta kunde dock ej hålla sig i längden, det vore ej sundt. Vidare kunde det hända, att hon hängde fosterländskheten på bröstet i stället för att bära den i bjertat.
Ea annan fara låg i kvinnans pjutningsbegär. Att njuta vore visserligen, måttligt taget, en menniskans rätt. Men hvar sak borde hafva sin plats. Fosterlandet är för stort för att dragas in i små förlustelser. Man finge ej draga ned fosterlandet, blanda det samman med småtingen. Talaren bad de unga bebjerta detta och visade på Runeberg, hur han förstått att undgå denna sammanblandning. Man mindes Torpflickan, hura dennes sorg var ljuf, så länge hon trodde att hennes älskare glömt henne för fosterlandet, men hurn bitter den blef, när bon fann att ban glömt fosterlandet för henne och sig sjelf. Och den gamla »Lotta Svärd»! Hur vackert hon i sin ställning förstod att hålla fosterlandet fritt från allt annat. När hon, marketenterskan, delade ut förfriskningar åt soldaterna och hon märkte den unge sårade krigaren på landsvägskanten, heter det:
På honom såg hon från stund till stund
så moderligt varmt och rent,
som om hvarje glas hon räckte en stund
just varit åt honom ment.
Hvilken innerlig förening mellan det personliga och fosterlandskärleken. Ett sådant ädladt väsende ville telaren önska sina unga åhörarinnor.
Och vore fosterlandet värdt att hållas kärt, att ej dragas ned? Ja, det voro det genom sin sol, sin himmel, sina ängder gröna, sitt frihetsälskande folk, sin litteratur och poesi, hvarigenom det stode främst bland jordens länder, sin historia, sina insatser i den menskliga utvecklingen, sitt samhällsskick, sin frihet och ordning, der blott lag följdes. Ja, jag älskar mitt land derför att det är mitt fosterland, om än ringare än jag skulle önska det, om än glömmande mången gång sina traditioner. Kärleken tror allt, hoppas allt, lider allt.
Flickor, I kunnen ej som vi män genom tankar, plogen eller svärdet omsätta eder fosterlandskärlek i verklighet. Det är sällsynt att en kvinna diktar. Men I kunnen fylla vårt bjerta med poesi, då I sjelfva ären verklighetens poesi. Ej blott dessa guldlockiga, blåögda tärnor, som vi nordmän så högt älska, ntan med de gula lockarna och de blå ögonen såsom sinnebilder af den blågula dk, som är vårt fosterlands symbol. Gitve Gud, att allt mer och mer den sunda, enkla varma kärleken till vår moder Svea måtte gripa eder och oss alla. Och härmed förklarar jag denna examen slutad och hemförlofvar eder.
Biskopen yttrade härefter ännu några ord direkt stälda till flickorna, Han önskade att de måtte likna dessa vårens förstlingar i blomsterverlden, snödropparne, de der ock kallades Vinternarrar. Ville de ej söka att narra vintern genom att ej vara dolska, utan skaka af sig dess välde, blifva vakna, lifliga?
Till sist hembar talaren ett tack till skolans lärarinnepersonal, styrelse och examensvittnen.
Sedan efter bön ett par psalmverser sjungits, var afslutningsakten till ända.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 6 Juni 1894
N:r 86