Han var en liten rasker karl på fyra år. I går morgse lekte han utanför sin mammas och pappas bostad under en tjenarinnas uppsigt. Så bara vände sig denna om, och vips var den lille karlen försvunnen.
Det blef ett sökande. Med oroligt klappande hjerta letade den unga modren på alla upptänkliga ställen. Men ingenstädes fans hennes lille älskling. Tänk om någon olycka händt honom! Moderstanken går vid sådana tillfällen helt naturligt åt det hållet.
Timmarne gingo, men ännu alltjämt ingen spaning på gossen. Så kom man att tänka på, att han alltid visat stort intresse för de vid hamnen liggande ångbåtarne. Hade han gått dit? Nej, ombord på Tjelvar bade ingen sett honom. Men på »Visby»? Den hade gått norrut. Om han möjligen hade följt med?
Telefonen anlitades. »Visby» kom till Fårösund. Om man hade sett någon liten gosse nere vid. densamma? Jo bevars — han var ombord, frisk och kry!
Just som båten skulle gå härifrån, hade han osedd praktiserat sig ombord, och vär man väl hunnit till sjös, hade han kommit till syne. Nu var ju ingen annan råd än att låta honom följa med. Han fick göra resan till Slite, derifrån den lille reslystne karlen i dag afhemtats af sin mamma, hvilken han i all oskuld förorsakat så många kvalfulla timmar.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 11 Maj 1894
N:r 72