bragtes igår ånyo på tal inom stadsfullmäktige af
Hr Jeurling, hvilken bad att få erinra om att denna fråga hör till dem, som icke borde få falla. Önskningarne i detta afssende vore allför berättigade. Industri och handel kräfde det. Nu hade hvad som i fjor hägrade endast sågom en förhoppning, sockerfabriken, blifvit en verklighet. Ensamt den industrien komme att på hamnen ställa ökade kraf. Någon omöjlighet med hänsyn till hamnbottnens naturliga beskaffenhet att fördjupa densamma hade tal. för sin del icke anstt förefinnas. Han hoppades, att de underhandlingar, som ander årets lopp af hamndirektionen förts, äfven hos hamndirektionens medlemmar stadfäst summa uppfattning. Att hamnen mad sin inkomst har råd till en förbättring bohöfde icke vidare bevisas.
Man hade inväadt att den nu här uppblomstrande industrien kanske snart vore grusad och hvartill behöfdes då hamnens fördjupning. Det vore ju möjligt, men föga sannolikt, då alla tre våra yngsta industrigrenar cement-, malt- och sockerfabriken vore för vår ort naturliga industrier såsom härifrån hämtande sin råvara, Daitta hade åter icke varit fallet med mekaniska verkstaden och tändsticksfabriken.
Såge man t. ex. på vår största importartikel stenkol, så vore det gifvet, att införseln i hög grad försvårades och fördyrades, då den såsom nu måste delas på en mängd smärre fartyg i stället för att koncentreras på ett tåtal stora.
Den tystnad hamndirektionen för ögonblicket iakttoge i frågan ville tal. derför tolka som ett bevis att den utredning frågan af hamndirektionen underkastats ännu icke vore afslutad.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 13 December 1893
N:r 194