Ett barndomsminne.
(Ur Linnea).
Efterföljande lilla berättelse torde, såsöm utgörande en episod från sista finska kriget om ryssarnas besök på Gotland, icke vara utan intresse för Linneas läsare och läsarinnor, af hvilka icke många torde hafva reda på denna tilldragelse i vår historia. Berättaren, hvars föräldrar vid tidpunkten, då detta tilldrog sig, voro bosattai staden Visby, erinrar sig lifilgt det intryck, underrättelsen om ryssarnas landstigning på ön gjorde på hans barnasinne.
Gotland, denna Östersjöns perla, såsom det icke utan skäl kallar, var under det sista s. k. finska kriget helt och hållet lemnadt utan militäriskt försvar; invånarna fingo sjelfva, bäst de kunde, försvara sin ö. Intet hinder lades i vägen för fiendens landstigning, som försiggick några mil från Visby stad. Redan dagarna förut gingo dunkla rykten och antydningar derom, att rysten skulle komma. Man var således icke alldeles oförberedd på det föga angenäma besöket; men den oro, som, förorsakades af den botande farar, kan svarare tänkas, än beskrifvas. Jag vill dock försöka att ur minne återkälla hvad jag, som barn vid detta till fälle, hörde och såg.
Eo dag, då jag sitter i skolan, kommer en piga från mina föräldrar med uppdrag att genast hemta mig hem, »Hvad står då på?» frågade mor Elin, vår skollärinna, »efter barnet skall gå hem så här midt på förmiddagen?» Maria, min barnpiga, hade knappt lålit mor Elin tala ut, förrän hon i största ifver och förskräckelse utropade:
»Kors, vet hon inte? Ryssarna ä’ ju komna!».
Vid dessa förskräckliga ord förlorade mor Klia för ett ögonblick talförmågan. Slutligen utbrast hon med darrande röst och feberaktig hättighet:
»Rysasarne komna… helige Gud! Ja, ni får gå, barn, allesammans! Gud bevara er!».
Vi, i vårt barnsliga oföretånd icke anande det förfärliga i uttrycket: »ryssarna äro konmna!» emottogo tvärtom dessa ord från mor Elins mun med glädjestrålande blickar. Vi voro mer tacksamma mot ryssarna, än mot mor Elin och sprungo hem — glada öfver det så oförmodadt erhållna skollofvet, skrikande under vägen: »Hurra!… Ryssarna ä’ komna!… Vi ha fått lof ur skolan… hurra!».
Med lätta steg skyndade jag hem till mina föräldrars hus, för att erfara, hvad verkan denna för mig så angenäma underrättelse gjort på de hemmavarande. Det första jag varseblef, då jag inträdde, var tårarna i min moders öga; äfven min far syntes ledsen och bedröfvad. Vid denna syn förbyltes snart min hastiga glädje i samma känslor, som jag såg råda hos mina föräldrar. Na blef allt klart för mig. Hvart man kom och hvem man såg, — alla sporde de hvarandra: »Har du hört att ryssen är kommen?» Ja, svarade man, tinder det att samtalet, för öfrigt, vände sig omkring det, som kunde komma att hända under de närmaste dagarna.
Uader denna ävgsliga väntan på hvad som komma skulle, syntes hvar och en förbereda sig på det värsta. Också var det ingen skonsamhet att höppas af denna grymma fiende, om hvilken I utan tvifvel ha hört omtalas burn fruktansvärdt han for fram under krigen i Finland och äfven i vårt eget fädernesland under det föga ärofulla krig, som af Karl 12:s syster, drottning Ulrika Eleonora, och hennes gemål, Fredrik 1, fördes efter hjeltekonungens död. Hvad hindrade honom att uppföra samma blodiga scener, som i våra dagar blifvit föröfvade i det olyckliga Polen? Intet; ty på den tiden fans, såsom förut blifvit nämdt, icke en enda soldat på ön, som kunde ha ledt ett sjelfförsvar; dessutom var folket obeväpnadt, hvilket utgjorde egentliga orsaken till ryssarnas lyckade besittningstagande af ön.
Slutligen, efter några dagars ängslig väntan, anlände de första ryssarna till staden, Jag och min mor stodo vid detta tillfälle uppe i ett vindsfönster och åskågo derifrån den fruktade fiendens intåg. Först kom en ensam ryttare sprängande genom gatorna liksom för att rekognoscera. Se dan följde stora massor af ryssar, I spetsen företrädda af trumpetare, hvilkas instramenter gåfvo ett illalåtande och skärande ljud ifrån sig. Emedan ingentirg var förberedt till de oväntade gästernas emottagande, lägrade sig ryssarna på gatorna utmed husraderna, tills inqvarterfirgen kunde ordnas.
Antalet af de på ön landstigna rys sarna sades uppgå till omkring 6,000 man; men det är troligt, att det endast uppnådde hälften af denna siffra. Flertalet af dem utgjordes af asiatiska gränstrupper, kalmucker, tscherkesser, kosacker och andra under det stora ryska väldet lydande barbariska folkstammar. Det intryck, dessa gjorde på mig, var icke till deras fördel: små, brungula, magra gestalter, hvilka, att döma af doras yttre, icke tycktes fått mat »på åtta dar», och som genom marscher och ansträngningar af alla slag snarare liknade uthungrade tiggare än krigare, komna för att göra eröfringar.
Också hade bönderna på flera ställen sammanrotat sig i stora hopar, för att »klå» och tillintetgöra den hatade fienden, innan han ännu hunnit hemta sig från sina strapatser, hvilket ock otvifvelaktigt skulle lyckats, i fall det kommit till bataljer. Men vid underrättelsen om dessa symptom lär landshöfdingen Iiktit ena kungörelse utgå till de krigslystna bönderna, med uppmaning att förhålla sig stilla. Kanbända var detta det klokaste; ty ingen kunde vara säker hvarken till lif eller egendom, om bönderna blifvit besegrade.
Men låtom oss återvända till de på gatorna lägrade ryssarna. Emellertid skulle nu inqvarterlng försiggå och hvarje husägare få sin andel af de objudna gästernas underhåll. Mina föräldrar fingo i sitt hus emottaga icke mindre än åtta soldater, en kapten och dennes betjent. Alla dessa personer skulle utan ersättning eller ringaste betalning dagligen hafva sin föda. Lyckligtvis skulle dock icke detta beklagansvärda tillstånd länge fortfara.
Det var naturligt, att alla födoämren fingo en strykande åtgång; och det var icke för alla inqvarteringsskyldiga lika lätt, som för min far, att efterkomma fiendens fordringar; han brukade nämligen om vårarna uppköpa och till Stockholm afeända en mängd får och. getter samt torrt fårkött och fläsk. Han hade just, dagarna före ryssarnas ankomst, gjort ett sådant uppköp, hvilket ru, i stället för att, såsom vanligt var, bortskickas till främmarde orter, fick stanna hemma för att tillfredsställa ryssarnas glupskhet. Äfven idkade min far bränvinsbränning, hvilket på den tiden ej fordrade, nkgon särsklld tillktelse. Som ni troligen ha er bekant, äro ryssarna stora älskare af denna afskyvärda dryck, hvilken de föra med sig öfverallt i små flaskor. Till följd häraf fick min fars bränvin en märkvärdig afgång; och köparna, hvilka i omätliga qvantiter förtärde denna deras nationaldyck, tycktes icke saksa pennirgar. Det var för mig ett obeskr fligt nöje att på ett säkert ställe betrakta de stora massor af Tyssar, som strömmade till min fars butik för att tillfredsställa eitt begär efter »Frarnusky wodka», såsom denna dryck på deras underliga språk hette.
Bland de hos mina föräldrar inqvarte rade ryssarna befann sig äfven, såsom nämdt är, en kapten, hvilken, ebura eo fiende, genom sio vänlighet och sitt tilldragande väsen tillvann sig hela mitt förtroende. Jag minnes ganska väl, huru han mårgen gång tog mig på sina armar och bar mig upp på det rum han bebodde. Men emedan han var alldeles obekant med vårt språk, kunde han ej med ord för mig uitrycka sina tankar och känslor, utan sökte derför genom tecken och åthäfvor förtydliga desamma. Emellertid befann sig i man fars hus en tysk, hvilken förestod bränvinsbränvingen, och då kaptenen kunde tala dennes tungomål, gick det tämligen bra för oss att å ömse sidor göra oss förstådda. Genom honom erfor jag, att kaptener, som var en stor älskare af barn, ogerna och med blödande bjerta lemnat sina barn i sitt aflägsna hemland, och det var med en synbar känsla af vemod han talade om sin tvuogna färd till vår ö, och bad,satt man icke skulle betrakta honom som en fiende, ty han var — såsom han sjelf uttryckte sig — den förste att erkänna det förhatliga i ändamhålet med sin ankomst till ön. På så sätt var han ett undantag från sina landsmän, hvilka på ett fallkomligt ryskt sätt representerade sitt land och folk. Dock var han i användandet af knutpiskan likt dessa; äfven han tycktes ej kunna fatta det af skyvärda och nesliga i detta barbariska bestraffningsätt.
Ett annat hvarpå man igenkände ryssen, var den råa grekiska religionen, till hvilken, såsom vi veta, ryssarna bekänna sig. Någonting, som i synnerhet väckte min förvåning och oyfikenhet, var att betrakta och höra talas om hans Gud. Hur underligt det än låter, är det dock fullkomligt öfverensstämmande med sanningan, då jag talar om att betrakta hans Gud; ty ryssarna förstå icke, såsom vi, att Gud är en enda osynlig Gud, utan hafva i likhet med de gamla hedniska romarna, flera bärskilda slag af husgudar eller penater. En sådan husgud hade äfven kaptenen fört med sig för att kunna påräkna hans bistånd under resan och vistandet i det främmande landet. Denne havs Gud utgjordes af en i trä uthuggen bild, af det klumpigaste slag. Utom denna hade han äfven ett par »reservgudar», hvilka, vär den tjenstgörande guden, genom sin ohörsamhet att efterkomma länge hysta örskningar, kom i onåd, upphöjdes till verkliga, med gudomliga egenskaper utrustade gudar.
Ett både trifligt och sorgligt uppträde, förorsakadt af den tjevstgörande guden, vill jag I sammanhang härmed omtala, Ea dag kommo några ryska soldater in i köket, och under det de slogo och gest» kulerade med armarna, ropade de upphörligt: »Ukzos, ukzos»! Då ingen fans tillstädes, som kunde begripa meningen med detta utryck, flogo ryssarne stå der och skrika, tills slutligen kaptenen sjelf, röd i ansigtet som en pion af vrede, kommer ned och på tyska anhåller om litet ättika — ukzos betyder nämligen på ryska ättika. Kunnen I gissa, hvad denna skulle användas till? Jo se! Hans gud hade på ett alldeles oförklarligt sätt för svunvit från sin vanliga plats på kakelugnen. Misstänkande några barnsligheter hos sin gud, eller att hans gud skulle vilja leka med sin makt, var kaptenan fullt och fast övertygad, att någon gudlös (d. v. s. en person, som för tillfället saknade en gud) lagt sig till med densamma. Då nu betjenten icke kunde redogöra för, hvart hans busbondes »himmelake fader» tagit vägen, fick han derför uppbära kaptenens hela vrede, och den var ej ringa, då det gälde hans hjertas dyrbaraste klenod. Men hvilket under! — guden hade värkligen fått det infallet spela sin »yhusbonde» ett spratt, i det den nämligen praktiserat sig ned på golfvet och under sängen — en föga passande plats för ett högre väsen.
Innan detta skälmstycke blef upptäckt, fick emellertid den ktackars betjenten oförskyldt lida mer än hans menskliga natur kunde tåla vid, ty hela hans rygg var på ett omevskligt sätt sönderpiskad. Detta var just orsaken till de ryska soldaternas begäran om »ukzos» för att, såsom man sedermera erfor, dermed borttaga smärtan hos den för gudens nyckfulla tilltag så grymt behandlade betjenten. Men icke nog dermed att han fått lida för en annaus skull, äfven guden, tillställaren af detta uppträde, bestraffades med »knut» för sitt mindre gudomliga uppförande samt afsattes från sin befattning som tjenstgörande; i havs ställe upphöjdes nu en reservgud. Jag har anfört detta sorglustiga uppträde såsom ett bevis på den grekiskt-katolska religionens råa vidskepelse; men den är dock mera sorglig är lustig, ty hvad skall man säga om ett folk, som sätter sin lit och sitt hopp till döda träbeläten?
Under hvarjehanda uppträden förgick tiden, tills slutliggen en väcker dag en oväntad underrättelse som en bomb slog ned bland ryssarne. Lika råttor, anande kattens värhet, lupo de utefter gatorna, försigtigt kikande bakom husknutarne. Hvad skulle detta betyda? Ja, det utdrade alla merniskor. För att göra sig underrättad om orsaken till den ovanliga uppståndelsen, skickade min far ut en lär gosse att: höra efter hvad som var å färde, Denne kom strax tillbaka med det glädjande budskapet: »Svenskarna äro komnal» Min far blef visserligen vid dessa oväntade ord uppfyld af glädje, men tillade: »Kanske skola mordscenerna nu tsga sin början.» Detta blef dock icke händelsen, ty genast vid svenskarnes ankomst till ön, skickade:desse en underhandlare in till staden att föreslå ryssarne kapitulation eller strid. Desse antogo kapitnlationev, ehbura mången officer i förargelsen deröfver bröt sönder sin värja och utfor mot öfverbefälhafvaren, general Badisco, i de smutsigåste beskyllningar om feghet och förräderi. Ett af de skäl som kom generalen att besluta sig för detta för hans officerare så förhatliga be slut, lärer till väsentlig del kunna sökas i svenskarnes uppgifter om sin stora styrka, uppgåerde, som de inbillade ryssarne, till närmare 10 tusen man.
Den 22 April 1809 landstego ryssarne och 13 Maj afseglade de, tomhändtare än de kommit; ty till följd af kapitulationen måste de lemna kanoner, gevär, ammunitior, trossvagnar, med ett ord allt hvad de fört med sig från Ryssland. Några dadar sedan ryssarne lemnat staden intågade svenskarna med flygande fanor och klingande spel. Fosterlandskärlekens heliga känsla genomhäfvade i detta ögonblick min själ; hur svälde icke hjertat, huru strålade icke ögonen af glädje vid åsynen af dessa Sveriges stolta krigare, som i jämföre!se med ryssarne, verkligen kunde kallas jättar.
Så misslyckades helt och hållet ryssarnes försök att bemäktiga sig Gotland, och som vi hoppas, skall det aldrig lyckas någon fiende att taga ifrån oss Östersjöns perla.
Stanislaus.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 6 December 1893
N:r 190