Några blad ur öns historia.
Af C. J. Bergman.
(Ur Vitterhets-, Historie- och Antiqvitetsakademiens handlingar).
Om denna märkliga fred har en dansk historisskrifvare (G. L. Baden, Danmarks Riges Historie, V. 161) yttrat:
»Vist nok havde Fordelene under denne siste Krig varet overvelende paa Danmarks Side, hvad Det eene havde sin Flaade at takke for; ifolge disse Fordele kande man derfor aldrig have ventet en saadan Fred uden al Vinding. De Canoner, som Kongen fik Tilladelse at tage fra enhver Svensk Fæstning, Han ved Fredens Underskrift var i Basiddelse af, kunde ikke betale det meget Blod, de mange Bekostninger og de flere Ulycker, denne mod: Griffenfelds Rarad foretagne og uden hans Raad förte utidige Krig havde foraarsaget Danmark, foruden Skammen, som den ubæderlige Fred paadrog Kongen og fölgelig og Hans Riger».
Emellertid hade för denna fred på kunglig befallning den 30 November tacksägelse blifvit hållen och Te Deum sjunget i alla Danmarks kyrkor. Msn vid »denoa occasion» (— såsom det beter i biskop Jens Birkerods Dagböger s. 200 —) »kom Sognepresten vid Helliggeistes kirke i Köpenhamn mag:r Esaias Fleischer i »temlig Uleilighed» derför att han såsom passionerad partiot vid ofvannämnda tacksägelse gaf helt tydligt sia och fleres missnöje tillkänna, i det han kallade »pacem nuperam» (den pyss slutna freden) »en skiden og skammelig Fred», med mera dylikt. Han blef derför på kunglig befallning suspenderad af sia biskop, och det kostade honom sedan mycket penninear till dem, som stälde hans sak till rätta.
När budskapet om freden kom till Gotland, fann den här ofvan omtalade danske superintendenten Endislöv freden så misshaglig, att han blef rörd af slag och måste intaga sjuksängen.
Till jämförelse med vissa officiella danska åtgärder år 1676 må här i förbigående antecknas, att år 1679, då Sverige återfick Gotland, blef icke den danske stifts-styresmannen, den meranämnde Eadislöv, ej heller någon af de danske krykoberdarne undanstött eller i fångenskap bortförd. Hvad Endislöv angick, fick han, med inkomsterna af sina båda prebenden, lefva i ro uti sitt ena prebendepastorats prestgård. År 1679 hade visserligen, efter freden med Danmark, öfverhofpredikanten Haqvin Spegel af konung Carl den 11:te blifvit utnämnd till superintendent på Gotland; men först ett godt stycke fram på nästföljande år anlände ban till sitt stift, och när en dag i Juli månad 1680 underrättelsen, att den nye supsriatendenten kommit till Gotland, hunnit fram till Källunge, der Enadislöv då låg sjuk, skall denne hafva suckande utropat: »Så, så, han skall vara välkommen: jag vill icke vara honom till hinders, mitt rom är ledigt». Derpå vände han sig mot väggen och uppgaf sin sista suck. Anekdoten är meddelad af Jöran Vallin i han »Gothländska samlingar» (kapitlet om Gotlands supsrintendenter). Och den danske Endislöv blef af sin svenske efterträdare, Haqvin Spegel »med anständig beder» jordfästad i Källuoge kyrka. — Hvad de under den danska styrelsen (1676—79) tillsatte hyrkoberdarne avgick fingo desse behålla sina platser, sedan de sökt och äfven erhållit svenska regerinTeos »confirmation» och afligt trohetsed till den nya öfverheten.
Sverige hade nu återfått Gotland, men af Visborgs slott återstodo blott några söndersprängda torn och murar. TI slutet af den ofvan åberopade Palmsköldska »Relationen» nämnes det, att, när sprängningen af slottet börjat, stadens borgmästare och råd hos guvernören, amiral Juel, bönfallit om förstörelseverkets inställande, och att detta blifvit af honom »försäkradt». Men hans till den framställda bönen sålunda antydda bifall, ifall detta ifall verkligen gifvite, kan möjligen hafva kommit för sent, eller också kunna honom öfverväldiga politiska krafter hafva drifvit sitt spel och motarbetat hans ör slottsbyggvadens bevarande ynnestfulla tillmötesgående.
Anmärkningsvärdt är, att enligt en i kgl. danska Geheimearkivet befintlig rapport, daterad Lund den 20 Oåtober 1679 från en af de danske fredsfullmäktige, frih, Jens Juel (amiralens broder) till excellensen Gyldenlöve, förstöring antydes hafva skett äfven & andra fästningsverk, innan de aft Danskarne öfverlemnades. Juel underrättar nämligen i nämnda rapport, att fredsratifikationen i förgår — den 18 Oktober — eftermiddagen är extraderat, samt att de svenske ambassadörerne klaga, att vid Marstrands och Oldevalds (Uddevallas) skansar något skall vara demoleradt, men »jag har svarat», fortsätter Juel, »att eders exe. gemüth är alltför genereux, att låta företaga något mot hans majestäts intention och mot den ingångna tractaten, dersom eders exc. derom i tid haft kunskap och det kunnat förhindra».
Om Visborgs vidsträckta läge och omfång, om dess borggårdar och storartade befästningsverk på sydvestligaste delen af s. k. Söderklint, hvilken del sedan blifvit kallad Slottsbacken, kan man någorlunda få ett begrepp genom de planritningar från 1600 talet, hvilka finnas dels uti k. Arméförvaltningens arkiv i Stockholm, dels uti k. Biblioteket i Köpenhamn. Om slottets utseende saknas deremot tillförlitliga teckningar. De perspektiviska ritningar, som fionas i Rasenii Atlas danicus af år 1688 (i k. Bibl. Köpenhamn), i Tottska samlingen (dersammastädes) och i Dalbergs Suecia antiqua et hodierna äro mycket otillfredsställande. Den i Thottska samlingen befiotliga är en illa utförd i halft fågelprespektiv bållen ritning med titel: »Elgentlich Abritzang der Weidtberämten Vestung Wisborg Slodt», undertecknad af »Johan Tideman d. 5 8br 79», Slottet är aftecknadt efter dess förstöring: alla tornen äro nedfallna, och efter dem synas i sträckmurarna betydliga brécher; endast några få byggnader syaas till en del bibehållna. Om denna teckning vore tillförlitlig, så kunde med fog sägas, att 1679 års förstöring varit förfärligt grundgående. I Dalbergs verk fiones en likaledes perspektivisk teckning, signerad »J. v. d. Aveslen 1707», med titel »Urbs Visbya et Arx Wisburgum prout se hodie visentibus prabent» (såsom de nu — 1707! visa sig). Här ter sig slottet såsom en storartad och rätt pittoresk ruin, med 4 upptill visserligen skadade hörntorn och med höga sammanhängande sträckmurar. Men denna prospekt är uppenbart lika vilseledande som allra: största delen af den på samma plansch befiatliga utsikten af staden. Skulle Tidemans pyssnämda teckning af år 1679 verkligen vara sann och trogen, så kunde man nästan blifva böjd för att ursäkta den ur konsthistoristk synpunkt eljest beklagliga vanadalismen hos k. Carl den 11:es närmaste män, hvilka, när staten behöfde kalk till fästningsverken vid Carls- och Landskrona samt till slottsbygnaden i Stockholm, föranledde, att tvenne »kronokalkugnar» med årligt anslag af 400 kastar ränteved från närbelägna socknar blefvo tätt under slottsbacken år 1683 anlagda, i hvilka ugnars eldgap sten och timmer från ruinerna försvunno, och backen blef så godt som rensopad. På det en gång af konungar och mäktige riddersmän bebodda slottets plats uppväxte sedan en mängd ganska småborgerliga boniogshus. Hvad som numera återstår af den fordom storartade borgen är ett hörnparti mot sydvest (som lär vara en lemving af den forna »Frustugan») och en mursträcka i sydost. Dessa murars ofantliga groflek — växlande mellan 8 och 12 fot — kan vittna om Visborgs af äldre författare mycket prisade väldighet och styrka.
Såsom ett tillägg till hvad ofvan är nämndt om fredsslutet i Lund, må bland de särskilta öfverenskommelser, som i sammanhang med freden träffades, här slutligen meddelas, att de svenske fullmäktige, riksrådet grefve Johan Gyllenstierna och kanslirådet Frans Joël Örnstedt tillförsäkrade konungen af Danmark, att den proviant, som fanas i de afträdda fästningarna och som icke så hastigt kande bortföras, skulle af svenska kronan öfvertagas till nedanskrifoa pris, nämligen salt till »5 slette daler» tunnan, råg, mjöl, korn och malt till 3 och hafre till 1 1/2 dito dito, danskt kurant myat. Skrifvelsen härom är undertecknad i Lund den 19 Okt. 1679 och finnes i k. danska Geheimearkivet.
— I samma arkiv fiaves en af ofsannämnde Jens Juël den 20 nyssnämnda månad och år till »Obersten paa Galland», m. fl. utfärdad skrifvelse, rörande nyss anförda sak, i hvilken skrifvelse var stadgadt, med hvad mått de ifrågavarande provinantartiklarna skulle mätare, nämligen salt med »Saltmaal», korn med »Strögmaal», o. s. v. I denna skrifvelse nämndes ock, att danska kronan skulle åtnjuta kontributionerna till den 29 December, före hvilken dag de borde liqvideras. — Och dagen derpå sände Jens Juel till sin konung ett, äfvenledes i nyssvämnda Geheimearkiv befintligt, bref, i hvilket Juel förmäler, att han »allerunderdånigst förmodar, att konungen skall blifva tillfreds med försäljningen af de varor, som icke hunnit bortföras, alldenstund priset är hållet en fjerdedel högre än varorna äro värda.
Så slöts Danmarks sista affär på Gotland. (Slut.)
Gotlands Allehanda
Fredagen den 1 December 1893
N:r 187