hade till i går afton genom upprop i tidningen, sammankallat Visby arbetare till ett möte i föreningens lokal. Kallelsen hade hörsammats af så stort antal personer, som salen kunde rymma. Sedan de närvarande helsats välkomna af föreningens ordförande, hr Aug. Johansson, redogjorde han i ett längre anförande för föreningars och sammanslutningars nytta.
Han betonade dervid, att endast de föreningar kunde sägas vara nyttiga, som voro bygda på grunden af allvarlig gudsfruktan och som tagit till valspråk: broderlig kärlek, barmhertighet och hjelpsamhet. Dessa ord hade Visby arbetareförening skrifvit på sin fana, och det var också föreningens mening att, så långt i dess förmåga står, till medlemmarnes gagn förverkliga den idé, som tagit sig uttryck i det nämda mottot. Ty med dessa grundsatser skulle resan genom lifvet gå lätt och säkert, förutsatt endast att vi hålla våra blickar fästa på det enda och sanna ljuset, som är Jesus. För att nu i någon mån förverkliga denna idé om kärlek, barmhertighet och hjelpsamhet, vore det vår plikt att draga försorg om dem bland oss, som drabbades af olycka eller sjukdomsfall. Det bästa sättet att försäkra sig och sin familj om understöd och hjelp, då olycka tillstöter, vore att ingå som delägare i något olycksfallsförsäkringsbolag, och det bästa bland dessa vore kanske det, som tal. nu vill föreslå Visby arbetare att genom en kollektivförsäkring ingå uti. Detta bolag vore bygdt på ömsesidighetsprincipen, och de i sig sjelfva låga premierna nedsättas ytterligen med 10 proc, om ett antal af minst 10 personer på en gång taga försäkring. Så vore det arbetareföreningens styrelses förslag att i förening med denna olycksfallsförsäkring bilda en sjukkassa, afsedd att bringa de sålunda försäkrade hjelp och understöd äfven i de sjukdomsfall, som icke orsakas genom rena olyckshändelger. Afgifterna i sjukkassan kunde ställas ytterst låga, då man ej behöfde betala några understöd vid olycksfall, alldenstund dessa betalades af bolaget. Tal. uppmanade de närvarande att sluta sig till arbetareföreningen för att blifva delaktige af dessa försäkringar, hvilka tal. förutsåge skulle blifva till stor välsignelse för arbetsklassen.
Till tal:s kännedom hade kommit, att man ien annan förening här i staden — goodtemplarorden — hade bildat små sparkassor, hvarest medlemmarne söndagligen insatte sina besparingar, som sedermera gjordes räntebärande i sparbanken för att vid jultiden delas. En fattig arbetare hade på så vis under förlidet år sparat ihop 100 kronor, då det förr varit ovanligt för honom att på en gång ha ens 100 öre. Detta sätt att taga vara på penningarne ville tal. på allt sätt rekommendera. Sätter man in sina penningar i sparbanken, så äger man dem fortfarande och kan vid behof uttaga dem för att användas. Sätter man deremot in dem på en krog eller ölstuga, så är det föga sannolikt, att man någonsin finge se dem igen. Tal. ville för sin del göra hvad han kunde för att befrämja sparsamhet och ordning, hvarför ham med nöje åtoge sig att gå de medlemmar af föreDingen till handa, som ville anlita honom som mellanhand vid insättandet af sina besparingar i sparbanken, der de icke sjelfva kunde passa på de tider banken hålles öppen.
Till sist önskade tal: lycka och framgång åt Visby arbetareförening samt att de föreslag, han nu haft äran framställa, måtte omfattas med det intresse, de verkligen förtjena, ty han vore öfvertygad, att de skulle om de genomfördes i hög grad bidraga att förbättra arbetarnes ställning.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 26 Januari 1891
N:r 15