För Gotlands Allehanda af Nn.
(Forts: fr nr 189.)
Låtom oss nu kasta en blick på hela anläggningens plan såsom den tar sig ut efter utgräfningen (fig. 2). Vi finna, att de bådas längsta ligga nästan i N—S, de bådas andra ungefär i V—Ö. De ligga invid hvarandra två och två, en större och en mindre, men omsluta alla tillsammans liksom ett dårdsrum. Vi kunna för korthets skull kalla dem A. B.
C och D. A är en af de två längsta, som finnes på hela ön och håller ej mindre än 135 fot. Undantaga vi kyrkobyggnaderna, lära vi ej på landsbygden hafva många hus, hvilka uppnå denna längd.
Murarna i denna grundval voro i allmänhet uppförda af Kalksten i ordentliga lag stundom med fyllning af jord och voro 4 å 5 fot breda men blott: 3 fot höga. Jordfyllningen fick göra tjenst som murbruk, ty detta senare var obekant för våra hedniska förfäder. Det var först senare, med kristendomens införande, som konsten att tillreda och använda det, kom hit upp. Murarna voro egendomligt nog ej raka utan svängda mot ändarna. Väggarna af trävirke, hvilka hyilat på muren, hafva således äfven varit svängda.
Större delen af huset har upptagits af en stor sal, hvars längd uppgått till hela 90 fot. Bredden deremot mellan murarna utgör ej mera än 25 fot Granska vi förhållandet mellan. hela husets längd och dess inre bredd, finna vi, att den är som 5:1. Från Seland känner man från sagotiden en byggnad, som varit 210 fot lång och blott 28 fot bred, och hvars längd således varit ej mindre än 7 gånger större än bredden.
Den öfriga delen af vår bygnad upptages af ett mindre rum: samt en förstuga vid hvardera ändan. Men utsprången; hvilka uppburit skiljeväggarne mellan husets olika afdelningar, framkommo under gräfningens lopp mycket tydliga.
Ingångarna finnas ej på långsidorna, såsom brukligt är i nutida hus, utan på gaflarna. Till den södra ingången; der man från förstugan trädde direkt in i den stora salen, ledde en långs sidorna ordentligt stensatt; upphöjd väg, hvilken den vandrande hade att passera, då han ville aflägga ett besök i Rings gård.
Utanför östra. långsidan löper en stenrand, hvars bestämmelse. ej är rätt klar. Möjligen har den uppburit ytterväggen till någon täckt gång.
I allmänhet gjordes få fynd nära salens södra ända, men många i dess norra hälft. Det ser deraf ut, som om platserna närmast dörren varit ringare och mindre använda, något som ju är helt naturligt. Under sagotiden var, som man vet, tiggarnes och oansenliga personers plats vid dörren.
I det mindre rummet åt norr gjordes äfven många fynd, hvilkat visar, att man der vistats. flitigt. Säkerligen var detta ett rum af mera privat karakter.
Utanför norra ändan träffades på några ställen stora fläckar af aska, hvilken troligen blifvit utburen från eldstäderna. Några bstämda spår efter dessa, är man. ej säker på att hafva funnit, men möjligen kan en stor kalkhäll, som låg i norra ändan, och en askfläck, som påträffades nära derintill, hafva varit sådana. Under vikingatiden hade man ofta i större hus s. k. långeldar, hvilka brunno på stenar långs golfvets midt. Sådana kunde ock verkligen hafva behöfts för att värma upp denna sal. Vid utgräfningen kunde man emellertid ej finna några spår af sådana eldstäder. Deremot syntes mycket tydliga spår af vådeld, som måste hafva i grund ödelagt bygnaden.
Långs väggarna gingo nämligen starka lager af aska. Dock hittades jemförelsevis litet kol, och detta tyder på, att branden måtte hafva varit stark, då allt trävirke kunnat så fullständigt förbrännas till aska.
En myckenhet aska träffades äfven i de tvenne minsta grundsalarna B. och C., äfven der längs väggarna. De bådå bygnader, som stått på dessa grundvalar, tyckas alltså äfven hafva förtärts af eldsvåda. Att detta varit fallet särskildt med den minsta, C., framgår deraf, att en mängd” brända: lerklumpar hittades, hvilka suttit fastsmetade i väggarna. I D.
deremot hittades mycket litet aska. Denna bygnad tycks sålunda ej hafva härjats af vådeld. -Detta styrkes äfven. deraf, att lerställningen till väggarna här låg högt uppe i det öfversta lagrét, ej såsom i C. djupt under askan och kolet. Det vill häraf synas, som D fått småningom förfalla tills: väggarna rasat.
Se vi nu på planläggningen af B., C. och D., så finna vi att de varit något enklare än A. Här finnas inga särskilda förstugor. Ingång: har funnits på båda ändarna af såväl B som D, men C har saknat ingång genom muren. Till den bygnad. som här stått har man alltså ej kunnat komma in annat än på en trappa, som troligen varit af trä.
Det hus, som mest liknat A, är tydligen D. Murarna och väggarna hafva äfven här varit svängda, och huset har varit deladt i tvenne rum, hvilka dock här varit ungefär lika stora. I södra rummet har dessutom varit en afbalkning, att döma af de tre stener som der ligga i linie. Golfvet i detta inre rum har bestått af lera, som särskildt,ditförts och anbragts med. en viss omsorg. Murarne i D bestodo hufvudsakligen af stora: gråstenar, lagda ofta blott i ett lag med jord emellan.
Bredden är, synnerligast åt södra ändan, rätt betydlig.
I B tycks hela huset hafva utgjort en enda sal, hvilken dock ej hunnit samma längd som den stora salen i A, utän blott 60 fot. Murarna äro här raka och temligen låga.
Helt olika A, B och D är i flera afseenden C. Den är mindre, dess längd är blott 50 fot och dess bredd 37, dess form. närmar sig sålunda mera den qvadratiska, den saknar, som vi sett, ingångsöppning; der synas slutligen vid båda kortsidorna — och äfven inuti — stenar, som äro ditlagda afsigtligt och i en viss ordning. Säkerligen hafva de tjenat som grundstenar för pålar, hvilka sammanhållit och uppburit något slags afbalkningar: Af allt detta vill det synas, som om denna bygnad- haft en alldeles särskild med de öfriga olik bestämmelse. Af sagornas beskrifningar vet man, att det under en senare tid förekom en mindre bygnad på gården och att denna än användes som sofrum för qvinnorna än som förrådsrum. Möjligen har C varit använd för sådana ändamål, och säkerligen har dén varit gemensam för hela gården.
Dessa förrådshus voro stundom två våningar höga. Det är ej omöjligt, att äfven den nu omhandlade bygnaden haft tvenne våningar.
Taket i C tycks hafva varit täckt med torf och der ofvanpå kalkhällar att döma deraf att en mängd sådana lågo närmast under grästorfvan inuti grundvalen. På liknande sätt äro ännu i dag många hus på södra Gotland täckta. Dock voro de kalkhällar, som här hittades, ej så stora, som de man får se på hustaken i de södra socknarna.
Huru taken i de öfriga varit täckta, kunde man ej af undersökningen se. Möjligen hafva de äfven varit täckta med torf, kanske endast med’ bräder.
Något innertak fans icke och troligen ej ens några tvärbjelkar, på hvilket detta kunde hafva hyilat. Dertill voro väggarna för låga. Den tidens hus voro s. k. ryggåsstugor, öppna ända upp till yttertaket, en bygnadsform, hvilken bibehållit sig ända till våra dagar i flera af Sveriges landsändar. På Gotland är den: deremot numera egendomligt nog alldeles utdöd.
Det har redan nämts, att man synmnerligast i C. fann en massa lerklumpar, som blifvit hårdt brända, då bygnaden brunnit ned: De bära tydliga märken efter inpassningen i träväggarna, Somliga äro trekantiga, kilformiga, något insvängda efter bjelkarnas form. Andra hafva upphöjda nrärken efter urholkningen. i träet, andra hafva runda. insänkningar såsom; efter. träbultar o. s. v. Af deras läge ofvanpå och under askan och kolet syntes det, att väggarna varit tätade med dera på både ytter- och innersidan. Enstaka sådana lerstycken hittades, såsom vi förut sett, i D. och äfven i A. Väggarna hafva således äfven här, åtminstone till någon del, varit tätade på samma sätt.
Detta sätt att täta väggar med lera bibehöll sig länge. Från Björkö i Mälaren, der det gamla genom. Ansgarii förkunnande af den: kristna läran: berömda: Birka var beläget, är det bekant just genom dylika fynd som detta. Dr Stolpe, som der gjort omfattande och noggranna undersökningar, har kunnat urskilja tydliga spår efter mossa, med hvilken väggarne först tätades, innan leran ditsmetades; och han: har till och med kunnat afgöra, att man använde alldeles samma slags mossa då för tiden, som ännu begagnas för detta ändamål. Någon mossa tycks ej hafva användts vid Rings.
Bruket att täta väggarna med lera finnes ännu i dag qvar i Skåne, der de hus, som på detta sätt ombonas, kallas klenhus.
Innan vi lemna frågan om grundvalarna och husens bygnadsform, vilja vi göra ett helt kort besök vid en annan kämpagraf, belägen vid Åby i Bro socken i nordvestra delen af Gotland. Denna var i tvenne afseenden rätt märklig. Längs hvardera murens innersida gick här en rad kalkhällar, hvilka voro lagda så, att stenarna å ena sidan lågo midt emot hvar sin å den andra. De lågo sålunda parvis. Tydligen hafva dessa stenar varit afsedda till underlag för stolpar I de större husen under vikingatiden förekommo dylika: stolpar, hvilka uppburo bänkarna på husetsclångsidor och fortsatte ända upp till taket, stödjande äfven detta, Så torde äfven det gamla huset vid Åby hafva varit inrättadt.
Den andra egendomligheten hos denna gamla grundval var, att man här tydligt kunde se, hvar eldstaden varit anbragt. Och alldeles så, som det brukades på Island under vikingatiden, var här eldstaden omgifven af på kant satta hällar. Någon annan gräns än på sin höjd en sådan liten ram af stenar satte man ej för elden på härden. I öfrigt flammade brasan fritt och röken fick söka sig väg genom ett hål på yttertaket.
Ännu under vikingatiden kände man ej till några spislar eller ugnar. Först vid slutet af 1000-talet omtalas murade ugnar. Den: norske konungen Olof Kyrre, hvilken regerade mellan åren: 1066—1093, lät nämligen uppföra sådana i sina gästabudssalar och gjorde dermed äfven början till andra vigtiga förändringar af husens inredning, såsom anbringandet af ett innertak, högsätesplatsens förläggande från långsidan till kortsidan och ändring af ljusöppningarna.
Huru man skaffade sig ljus i salarna vid Rings, derom kunde ej utgräfningen lemna underrättelse. Men då vi känna, huru man under vikingatiden inrättade sig i detta afseende ända fram till Olof Kyrres dagar, så kunna vi med. allt skäl antaga, att man under denna tidigare period gått tillväga på ungefär samma sätt. Den. stora salen vid Rings t. ex. har ej kunnat få sin belysning från båda ändarna. Ej heller har ljuset ledts ini densamma genom några fönster eller gluggar på väggarna, Dessa voro, som vi sett, mycket låga, liksom de ännu fortforo att vara sedan flera århundraden, och lemnade ej rum för några öppningar. Vid väggarna voro dessutom bänkar och sofplatser anbragta, hvilka hindrade insättning af fönster på sidorna. Det var genom gluggar på taket; som man beredde ljuset tillträde. Först sedan ugnar börjat begagnas, flyttade man ner dessa gluggar på väggarna och försåg dem, om man hade råd, med fönsterglas efter handsom detta blef mera bekant och mindre dyrbart. Ljusöppningarna på taket kunde i vikingatidens hus stängas med.en lucka till skydd för regn och snö; Äfven hände, att de voro omgifna af någon hinna, t ex. af det slag, som omgifver kalfven vid födelsen. Så hafva antagligen ljusöppningarna varit omsedda äfven vid Rings. Djurhinnor af ett eller annat slag begagnar för öfrigt Gotlandsallmogen ännu understundom för ett liknande ändamål, nämligen i sina stallslyktor i stället för glas.
Belysningen i dessa gamla hus kan ej hafva varit synnerligen riklig. Röken från den ständigt flammande väldiga brasan måste ju äfven hafva legat som en sky under taket och hämmat den redan förut sparsamma dagern. Vi med våra förfinade vanor skulle ej kunna finna oss i detta, men våra härdade förfäder funno detta säkerligen ej så besvärligt, eftersom de ännu i mer än ett halft årtusen efter den tid, hvarmed vi nu sysselsätta oss, fortforo att hafva det ordnadt på samma sätt i sina bostäder.
(Forts.)
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 10 December 1890
N:r 192