Södra häradsrätten, (Länsfängelset).
Bokströmska menedsmålet. Såsom vi i onsdagsnumret i en notis korteligen omnämde hölls segde dag ransakuing med f. handlenden Johan Bokström i Hemse, häktad för det han i ett af oss flere gånger refereradt mål rörande ett uppträde 24 April 1888 mellan den häktade, skomakaren Karl Jacobsson samt Olsson skulle ha användt falska vittnen, hvilka han tubbat till att sfgifva sina vittnesmål till hans förmån. Angifvare var ofvannämde Karl Jacobsson och såsom åklagare fongerade kommissarie Lindström.
Till att börja med inlemnade Bokström en längre skr.ft, hvari han dels gjorde en mängd anmärkningar mot protokollet för föregående rättegångstillfälle, dels bestred de vittnesmål som vid tingssammanträdet 3 September afgifvits af drängen Alfred Norberg och arbetaren Johan Nilsson. Bokström sökte visa att deras berättelser innebölle idel motsägelser, hvarför han yrkade att deras vittnesmål måtta förklaras utan kraft och verkan samt de sjelfve ådömas strängaste straff för mened, Tillika påstod han, att käranden icke förebragt sådan bevisning, som kunde ha föranledt hans häktande, hvarför han yrkade att blifva försatt på fri fot.
Arbetaren Stenqvist, hvilken enligt förut afhörda vittnesutsago aldrig åsett ifrågavarande uppträde, men ändock vittnat om tilldragelsen, var också tillstädes. Da båda tilltalade hördes först hvar för sig.
Bokström fick först redogöra för sina lefnadsomständigheter. Han var född 12 Oktöber 1848 i Stenkumla. Som gosse genomgick han fyra klasser af Visby läroverk och konfirmerades vid 16 års ålder härstädes. Derefter kom han i handel till Åkerman å Komp. i Dala i Burs, der han var anstäld i nära 8 år, samt derifrån till N. G. Duse i Hemse, I 16 år var han i dennes affär, tills han jämte sin broder öppnade den minuthandelsaffår han i omkring 10 års tid bedrifvit i Hemse, Han hade aldrig förut varit straffat för brott, undantagandes att han två gånger fälts till böter tör olaga bränsvinshandel.
Härefter hördes Stenqvist. Han påstod att han i sitt förut aflagda vittnesmål fullständigt hållit sig till sanningen. Han hade åsett uppträdet och Norberg hade stått jämte honom i gårdsgrinden, Bokström hade aldrig sökt tabba honom till att vittna annat än hvad han sjelf sett och hört.
Började så vittnesförhören. Åklagaren anhöll att få ånyo höra skräddaren Sven Petter Johansson från Rone. Bokström åberopade husbondedottren Alma Larsson, Teodor Hagvall, fra Amanda Bokström, pigan Lina Brobäck, hemmansägaren Oskar Duse, arbetaren Johan Nilsson, drängen Alfred Norberg, provinsialläkaren V. Nyberg, veterinär E. Boman, hemmansägaren Jakob Melin, hustru Lina Melin, drängen Johan Johansson, Albin Melin och kyrkvärden J. Hägg. Stenqvist hade som vittnen inkallat målarelärlingen Fr. Sjögren, fjerdingeman Melin och hemmansägaren O. Isenberg. Endast de, hvilkas vittnesmål härnedan stå upptagna, hadeinfunnit sig. Dr Nyberg var frånvarande på gruud af bortresa, dr Boman förklarade skriftligen, att han icke hade det ringaste att upplysa i saken och Jo-han Nilsson, som åtnjuter fattigunderstöd och icke kunde infinna sig, vidhöll skriftligen sin två gånger förut aflagda berättelse med tilllägg, att då han vid senaste rättegångstillfälle anhållit att få vittnesersättning af Bokström, denne hade sagt, »att han ej skulle ha betalt, enär han ej vittnat som B. ville».
Detta tog Nilsson på den förut aflagda eden. Mot fru A. Bokström, såsom varande svägerska till den häktade, anmäldes jäf, men tilläts hon att höras upplysningsvis. Pigan Lina IBrobeck, som vid föregående rättegångstillfälle jäfvats, enär hon var i J. Bokströms tjenst, företedde nu intyg att hon efter ömsesidig öfverenskommelse före den lagliga tiden vore fri från sin tjenst, hvarför hon tilläts att vittna.
Sven Petter Johansson vidhöll sitt förut aflagda vittnesmål på det bestämdaste. Han hade vid det tillfälle uppträdet ägt rum mellan Bokström, Jakobsson och Olsson stått inne i bröderna B:s bod och Stenqvist hade hela tiden äfven uppehållit sig der, med undantag af några ögonblick som han gått ut np bodtrappan. Vittnet, som icke sjelf kunde iakttaga något af uppträdet, tog på sin ed, att Stenqvist ej heller kunnat det.
Drängen Alfred Norberg: Han vidhöll fortfarande att han första gången han vittnat i målet icke talat sanning, enär han af Bokström blifvit tubbad att vittna till denues förmån. Betalt hade han ej fått af B., men väl hade denne efter första rättegångstillfället hos sig bjudit på punsch samt yttrat glädje öfver att saken gått som den gått.
Bokström hade för de flesta vittnen gjort i ordving frågeformulär, efter hvilka domaren, der han fann att det gälde saken, framstälde sina spörsmål. Nu förklarade Norberg på särskilda frågor, att han aldrig varit Ta Bokströms gård, då vapieader pågick, men väl ett styeke derifråo. Bokström bade sedan sagt att grälet ägt rum då, men det visste vittnet ej, om så varit förbållandet. Då vittnet senast åkte till tinget hade han visserligen sagt att han åsett uppträdet, men det hade pratats så mycket om hela denna sak, att han föga brytt sig om hvad han sagt, och dessutom hade han ju erkänt att han farit med lögn, till dess samvetet vid senaste rättegångstillfället slagit honom, så att han ej kunnat ljuga länvgre. Såväl Bokström som Stenqvist hade sökt »inprägla»> i honom hvad han skulle säga, gedan han sista gången var stämd som vittne. De hade velat, att han skulle fullfölja den lögn han förut sagt. Dock hade de ej hotat honom eller lofvat honom något. Han bade icke blifvit »bjuden» af angifvaren Jacobsson för att vittoa till hans förmån och ej heller hade Jacobsson bedt honom att återtaga hvad han förut sagt. Det var allenast hans samvete, som bjudit bonom det.
Hem mansägsren Jakob Melin hade vid det tillfälle, då uppträdet skulle ha ägt rum, färdats förbi Bokströms gård och då sett Stenqvist stående på landsvägen. Möjligen kunde denne ha sett uppträdet. Ätlven Norberg hade befunnit sig på landsvägen. Norberg hade åkt med vittnet till Skogs sista sammanträdet och dervid yttrat oro öfver hur han nu skulle vittna.
Husbondedottern Alma Larsson visste icke någonting om hela saken.
Pigan Lina Brobeck hade sett Jacobsson och Norberg tillsammans vid senaste tinget.
Vidare hade hou iakttagit uppträdet mellan Bokström, Olsson och Jakobsson. Norberg hade hon ej sett, men väl Stenqvist, som väl en qvarts timme stått i gårdsgrinden under grälet, Hon tog på sin ed att under den ofvannämda färden till tinget Norberg sagt till Melin att han sett Stenqvist samt att Jakobsson hotat Bokström med knif.
Härtill nekade Norberg, äfvensom till att ban erkänt att Svensson kunuffat bort Stenqvist fråa grinden. För öfrigt var han ej säker på hvad han sagt, tills han senaste gången aflade sitt vittnesmål.
Oskar Duse visste ingenting.
Hnstra Melin hade hört Norberg erkänna, att han sett uppträdet i fråga, och hade Norberg sart att Stenqvist stått ett litet stycke ifrån honom.
Kyrkvärden Hägg berättade att dagen före senåste tingssammanträde hade Norberg till honom yttrat, att han åsett uppträdet.
Målsägaren Jacobsson anmärkte, att allt hvad Norberg ywtrat intill senaste rättegångstillfället hade han tvingats att säga för att icke bli beslagen med tvetalan.
Målarelärlingen Sjögren hade varit ute på landsvägen, då enligt berättelse slagsmålet skulle ha ägt rum. Stenqvist hade stått ett godt stycke ifrån och kunde vittnet ej taga på sin ed att Stenqvist sett och hört något.
Norberg hade han ej sett.
Fjerdingsman Melin berättade att då han delgifvit Norberg senaste vittnesstämningen hade denne omtalat för bonom att han åsett uppträdet.
Hemmansägaren O. Isenberg hade hört Norberg säga att han sett Stenqvist.
Fru A. Bokström hade vid det tillfälle, då slagsmålet skulle ha ägt rum, sett Jakobsson och Olsson gå efter J. Bokström på landsvägen. Stenqvist hade också gått förbi. Hon hade ej åsett uppträdet, utan endast hört andra berätta derom, Hon trodde, att Stenqvist möjligen kunnat se hvad som försiggick.
Härefter afslutades förhöret för denna gång. Åklagaren erhöll uppskof för ytterligare bevisning. Bokström skulle qvarstanna i häktet och Stenqvist häktades nu också likasom äfven Norberg.
Rörande den skottkärra, som J. Bokström skulle ha snattat trån Nils Lyander var likaledes i måndags förhör.
På åklagarens sida hördes som vittnen Olof och Johan Häglund, hvilka intygade, att den kärra Lundqvist köpt af Bokström tillhört Lyander i många år. Trädgårdsmästaren J. May d. y. hade trott att kärran möjligen kunde ha varit Bokströms, ehuru han senare fnoniv att den var något olik den B. haft. Hemmansägaren Lars Duse samt hr Fraus Lysholm kunde ingenting upplysa om, enär de aldrig sett den kärra det här var fråga om.
Åklagaren öfverlemnade målet, men Bokström begärde och erhöll uppskof.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 26 September 1890
N:r 149