Ett turistbref från Hemse

förekommer i gårdagens Vårt Land. Brefskrifvaren yttrar bland annat:
En allmän öfverblick genom pince nez’n åt alla sidor: — åja, ett litet uppblomstrande stationssamhälle, så godt som månget annat. Ingalunda någon ordnad bygnadsplan, visst inte, här har man slagit upp sina bopålar utefter vägen alldeles efter tycke och smak. Gotlands landsvägar äro hårda, jemna, hvita, präktiga, och flere sådana korsa hvarandra här i Hemse. Här ha vi postkontoret, nya värdshuset och ett par butiker och många andia snygga hus i treflig stil och i vackra färger och der längre bort reser sig kyrkan omgifven af en ny koloni.
Till kyrkan alltså. Hon ligger minsann ej så nära som det ser ut, men hon förtjenar att uppsökas. Utmärkt vackra hus, flere i riktig villastil, omgifva henne. I denna stadsdel ligger bland annat den lilla platsens apotek.
Å, en sådan gammal kyrka och så bemålad. Betänk, verkliga urgamla väggmålningar, som flerstädes framtittade under den efter pålagda hvita limfärgen. Och dessa gamla målningar, som i en öfre serie förestälde apostlarnes porträtter och i en nedre scener ur den heliga historien, voro visserligen ganska urblekta men fullt möjliga att tyda, och gamla latinska inskriptioner i munkstil funnos att läsa under dem alla. Typerna ur den heliga historien voro iförda medeltidsdrägter, åtminstone flere af dem; man trodde sig se hofpager med på flykten till Egypten. Dessa målningar, som ännu i början af 1800-talet fylde alla väggarne, öfverströkos med hvitfärg genom gåvarande pastorns försorg, ty dels ville han ha den förut mörka kyrkan ljusare, dels tyckte han, att man gerna kunde undvara de der »tomtegubbarne», såsom hans ord lära ha fallit.
Efteråt lät en yngre prest delvis återbringa i ljuset de gamla målningarne, och det gör ett egendomligt intryck att se hur de bitvis framblicka här och der från de i öfrigt hvitrappade väggarne. Altarprydnaden från Karl 12:s tid är obetydlig. Bänkdörrarne äro målade på 1730-talet, predikstolen är målad, dopfunten ock. På predikstolen stå icke mindre än fyra timglas. Högt uppe i hvalfvet hänger ett krucifix af hög ålder, såsom synes redan deraf att hvardera foten för sig är genomspikad och fötterna alltså ej korslagda.
Till tornets öfre rymder ledde en stentrappa inne i muren, trång såsom en skorstenspipa och ungefärligen lika ljus. Från de fyra stora öppna fönstergluggarne deruppe var utsigten makalös. Man öfverskådade en vidsträckt trakt, och färgspelet af alla dessa ängar, sädesfält, åkrar, skogar och blånande förtoningar infattadt i ramen af det gamla illa medfarna kanske sexhundraåriga fönsterkaret var i sanning tjusande. Åt en annan sida vaggade kyrkogårdens hängbjörkar djupt under torngluggen sina yppiga kronor och gungande löfhängen. Långt utåt bygden kunde man följa de hvita landsvägarnes krökningar.
Vid mycket klart väder lära Karlsöarna synas från detta torn. Nu syntes ej ett spår af hafvet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *