Södra häradsrätten. (Länsfängelset).
Ransakning hölls i går med såsom misstänkt för barnamord häktade Hermanna Pettersson senast anstäld som bokförerska hos kapten Hj. Bolin på Suderbys i Vesterhejde.
Och sjelfva förloppet af den händelse, som föranledt häktningen, berättade svaranden:
I slutet af Oktober i fjol hade hon kommit till Suderbys. Hon hade då varit hafvande utan att hon vetat af det eller misstänkt något sådant, enär hon förut ofta piga lida af vissa symptom, som beteckna hafvandeskap. Först för ett par tre månader sedan hade hon fått klart för sig huradan hennes ställning var, då fostret började röra sig, gång efter annan hade hon tänkt yppa sitt tillstånd för sin matmoder, fru Bolin, men alltid uppskjutit dermed af blygsamhetsskäl. Vid matmoderns ett besök i Stockholm, hade hon ämnat i bref underrätta henne derom men hade icke kunnvat förmå sig att begära hennes adress.
Onsdagen 7 Maj på aftonen vid 1/2 10 tiden hade hon begynt känna värkar, hvarvid bon, för att ej genom sina skrik, störa det i rommet innanför liggande husbondfolket, hade burit sina sängkläder in i ett rum i husets andra ända. Sedan hon der bäddat hade hon gått ut och tillsagt pigan Emma Svensson att gå efter frun, enär hon, Hermanna, hade så ondt i sin mage ochrygg. Fra Bolin hade också kommit genast samt funnit svaranden högt, jämrande och hade denna såsom orsak till de våldsamma smärtoraa föreburit att den oregelbundenhet, hvaraf hon lidit, nu höll på att upphöra. Fru Bolin hade efter denna förklaring åter gått sin väg efter att ha tillsagdt pigan att flytta sin bädd till samma rum som den sjuka.
Emellertid hade plågorna tilltagit och pigan ännu en gång tillkallat fru Bolin, som då också kommit, satt sig en liten stund på sängkanten och hållit svarandens händer, samt derefter åter gått. Emma Svensson hade, då värken fortfor, hållit svaranden om axlarne och ryggen i sittande ställning. Åuvnu en gång hade matmodern tillkallats, men då ej kunnat iofinva sig. Klockan var då vid pass half ett på natten, Emma Svensson hade fortfarande hållit svaranden, då hon plötsligt tyckte sig förnimma ett par ljud, lika dem, som nytödda barn pläga frombringa. Hon hade blifvit ytterst förskräckt, ej vetat hvad hon skulle taga sig till, men omsider tänkt att de misstänkta ljuden möjligen kunde härröra från den sjuka. Emellertid hade hon en fjerde gåog gått in till fru Bolin, bedt att få tala vid henne, samt sagt att »det lät som om fröken, hade fått en liten» samt dervid äfven omtalat hvad ett par af stathustrurna kort förut sagt till Emma Svensson om Hermanna Pettersson, nämligen att de misstänkte, att bon var i grossess. (Pigan hade flyttat till Suderbys 27 Aprili år). Fru Bolin hade svarat att.detta var omöjligt, att det kunde hon inte tro, men följt med in till den sjuka, som då legat lugn, sagt sig vara bättre samt vilja sofva, hvarpå fru Bolin åter gått sin väg. Äfven Emma Svensson hade då lemnat svaranjen.
Svaranden hade varit vid fall sans när hon födde barnet, men sade sig icke ha förmärkt vare sig något skrik eller någon rörelse från detsamma, hvadan hon genast ansåg det dödt och då hade tanken kommit på henne att undandölja fostret och sin skam. Hon förnekade på det bestämdaste att någonsin ha haft en tavke på att taga lifvet af barnet.
Tills på tisdags middagen 8 Mej hade svaranden legat med barnet doldt under täcket; då hade hon satt sig upp i sängen, lindat in detsanima i ett linne och en kjol samt lagt det under hufvudkudden. Der hade det legat till på fredagsqvällen, då svaranden vid inflyttningen i sitt vanliga rum fört det med sig och lagt det i ett skåp eller en garderob. På lördagsmorgonen hade hon stigit upp samt gått upp med barnet på vinden, samt sedan 2 söndagsmorgonen lagt det i en korg, ytterigare insvept i en säck, och gått ut för att gräfva ner det i skogen, bvarvid hon lånat en spade af en torpare under förevändning att hon skulle gräfva upp mossa. Hon hade emellertid icke gräft ner liket ordentligt, utan endast kastat stenar och ris öfver detsamma. Vid polisundersökningen hade man efter modrens anvisning fannit barnet.
Läkarerspporten öfver obduktionen förklarade, att barnet födts 2—3 veckor för tidigt, vid födseln varit vid lif och andats ofullständigt. Tecken till yttre våld hade ej upptäckts. Dödsorsaken kunde ej med bestämdbet uppgifvas, od Me möjligen bristande omvårdnad efter ödseln.
Vid fortsatt ransakning i dag hördes kapten Hj. Bolin och fru Ida Bolin.
Den förra vitsordade de uppgifter, som under gårdagens ransakning lemnats. På särskilda frågor förklarade fru Bolin: att hon aldrig hört något rykte om svarandens hafvaudeskap; att hon väl skämtat med henne öfver hennes tilltagande vidlyftighet, hvilken dock ej varit särdeles stor, men trott att det hade sin orsak i den ofvannämda oregelbundenheten; att hon aldrig misstänkt svaranden, icke ens under natten, då barnet föddes, enär hon uf erfarenhet visste att svåra plågor kunde inställa sig af den orsak svaranden anfört.
Kapten Bolin hade ej’heller hyst minsta misstanke mot svaranden och hade ej trott att hon verkligen födt barn, förrän hon sjelf bekänt vid polisförhöret.
Om sina lefnadsomständigheter berättade Hermanna Pettersson, att hon vore född 1 December 1863 i Öja, der hon konfirmerats. I hemmet hade hon Vvietats tills hon var 18 1/2 år, derefter hade hon hushållat för en broder i ett år, vidare till April 1889 haft anställning som biträde hos ingeniör Fegreus samt slutligen 15 Okt. i fjor tillträdt sin plats på Suderbys.
Hermanna Pettersson dömdes enligt 14 kap. 22 § strafflagen att för underlåtenhet at det, som till fostrets bibehållande vid lif nödigt var, hållas till straffarbete i 4 år.
Den dömdas fader, hvilken biträdt henne under ransakningen och dervid särskildt velat framhålla, dels att Hermanna från början fast trott, att fostret var dödt, dels att hon säkerligen, om födseln ej skett för tidigt, skulle ha vidtagit åtgärder för detsammas bevarande, ämnar å dottrens vägnar öfverklaga domen.
Visby rådhusrätt. (Länsfängelset).
Ransakning hölls igår med förre straffången Johannes Petter Julius Fohlin och arbetaren Johan Karlsson, häktade den forre såsom misstänkt för stöld, den senare för delaktighet i densamma.
Om sjelfva förloppet af stölden meddela vi:
En dag sista veckan i Maj på aftonen hade hemmansägaren Olof Söderverg, Sandäskes i Sanda, i beskänkt tillstånd kommit körande i vild fart utanför Söderport, sjelf släpande i tömmarne. Fohlin och Karlsson hade då sprungit fram, stannat hästarne samt hjelp upp Söderberg, hvilken de sedan åkande följt med till Söderkrog, der S. trakterat med några söpar. Så hade färden stälts till hand!. Måhrbeck efter en half tunna sill och så ut igen genom Söderport. Då skjutsen hunnit ned till Djupqvior, fattade Foblin tag i tömmen på vensterhästen, så att det bar omkull i diket. Söderberg blef sanslös, Fohlin tog hand om honom och Karlsson gjorde iordning vagnen igen. Under det Fohlin höll på med Söderberg hade han tagit ifrån honom en qvartersbutelj med bränvin. Då S. kommit till sig igen saknade han sin portmonnä, som han då fick af Fohlin.
Härpå åkte Söderberg sin väg; Karlsson och Fohlin vände åter till staden .På samma ställe der vagnen stjelpt, böjde F. sig ner och sade i detsamma att han hittat en silfverklocka.
Karlsson uppmanade honom då, att genast gå ned i polisvakten med den, men Fohlin, som var mycket orcgerlig, gick med uppfäld knif och sade sig vilja slåss med hela staden, vägrade detta; han skulle i stället gräfva ner klockan i sin vedbod en tre veckor.
Så berättade Karlsson förloppet, tilläggande och bedyrande att han icke alls hade någon del i stölden, Fohlin påstod sig bestämdt ha hittat klockav, hade ej tagit bränvinet heller.
Målsägaren, hörd, påstod bestämdt, att Fohlin på det ställe der vagnen stjelpt, tillegnat sig hans portmonnä, som då innehöll 1 kr. 50 öre, hvilka vid återlemnandet ej funnos qvar.
Vittnena, arbetaren Aug. Larsson och R. Pettersson, hvilka åsett affärden från staden och sammanträffat med Foblin och Karlsson, då dessa voro staddafpå återväg till staden, hade iakttagit vid ett Söderbergs besök hos Pettersson, att han haft klockan på sig. Vitsordade föröfrigt Karlssons uppgift. Ett tredje vittne, stadsbudet J. P. Johansson, hade ingeating att i saken upplysa.
Fohlin nekade till allt, utom att ha tagit bränvinsbuteljen, hvilket han erkände.
Domen lydde, att Fohlin icke kunde mot sitt nekande fällas till ansvar för att ha tillgripit klockan och penningarne, men på grund af sitt erkännande att ha tillegnat sig bränvinsbuteljen dömdes han för tredje resan stöld till 10 månaders straffarbete samt 3 års vanfröjd deröfver. Karlsson frikändes från allt ansvar.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 11 Juni 1890
N:r 88