Trogen vänskap.
Det var under 1818 års riksdag som denna händelse efter sägen lär hafva tilldragit sig.
En dag då en gammal gotländsk riksdagsprest gick öfver Gustaf Adolfs torg och passerade nära förbi den gardist, hvilken, såsom då bruket var, stod på post vid hjeltekonungens staty, skyldrade gardisten för vördig prosten. Denne, förvånad öfver en militärisk hedersbevisning, som eljest blott gafs åt högre officerare, nickade småleende åt gardisten och ärnade ej fästa vidare uppmärksamhet vid dennes stora artighet, men stannade när han hörde gardisten med låg röst yttra:
»God dag Herr Gustaf Kolmodin, prost och kyrkoherde i Ejsta på Gotland!»
»Hvad» — utbrast prosten — »känner han mig?» »Mycket väl» — genmälte gardisten — » jag har många gånger varit i herr prostens hedervärda hus samt spisat vid herr prostens gästfria bord.»
»Ett, som jag säger» — (Kolmodins vanliga uttryck när han blef ifrig) — »ett, som jag säger, hvad är namnet?
»Mitt namn» — sade gardisten — »är Hoffler.»
»Huru! Är det bror Hoffier?» frågade prosten.
»Jag hade nog den äran» — genmälte krisaren — »att vara bror med herr prosten när jag var kapten och kompanischef; men nu som fattig simpel gardist kan jag ej göra anspråk 3 en dylik heder, utan måste anse brorskapet elut.»
En sakta suck smög, vid minnet af förflutna dagar, ur den på post stående mannens bröst; men den hederlige prosten Kolmodin slog honom på axeln och sade:
»Yttre omständigheter och lyckans växlingar göra ingen förändring deruti. De, som en gång blifvit min bror, den är och förblir min bror, så länge han ej genom ohederligt uppförande gjort sig dertill ovärdig. Jag förstår att icke bror kan här göra mig redo för hurn bror blifvit bragt i sin nuvarande ställning ; men var välkommen till mig i mitt logis, så få vi vidare språkas vid.»
Och de gamla vännerna skildes med ett bandslag för att innan kort råkas i prostens rum och nu fick Kolmodin reda på hvad som örorsakat hans väns olycka och vållat att han, som varit ej blott kapten och kompanischef men major och bataljonsschef, förvandlats till simpel soldat, man i ledet. I Ryssland är en dylik degradering ingalunda ovanlig, men väl i Sverige.
Vi vilja nu berätta den.
När Gotlands Nationalbeväring inrättades åren 1810 och 1811, hitkommo en hel massa officerare, som förut tjenstgjort på dels svenska, dels upplösta förra finska, dels tyska regementen. Bland dessa voro Hofficr och finnen Vilhelms, »om båda blefvo kaptener och kompanibefälbafvare, den förre för ett Ivfanteri-, den senare för ett Jägarekompani (det 18:de Jägarekompaniet — wotsvarande hvad som, sedan kompanierna fått särskilda namn samt Iufanterister och Jägare blifvit sammanslagna, benämdes Fardhems kompani). Vanligtvis voro desse officerare fattige och hade blott sin lilla lön att lefva af, men som lönen var alldeles för tnapt tillmätt, måste de ersätta det, som fatrades, genom vigilans. Derför voro också de fleste af dem »skyldige Gud och hvar menniska», såsom man brukade uttrycka sig när man ville beteckna deras ekonomiska ställning. Många voro ock dåliga hushållare, när de voro nog lyckliga att någon gång hafva något att bushålla med. Det voro fattige på mynt, men ej på tapperhet och fosterlandskärlek, van» ligtvis ej heller på gladt lynne och sorglöshet. Vilbolms utgjorde i åtskilligt ett undantag. Han var förmögen, ytterst ordentlig, äfven i stt betala när han var skyldig (hvilket också var ett undantag bland den tidens officerare), men mycket stolt och ytterst snarstött, höll han sig alltid »på ein kant», som man brukar säga. Hoftter var fattig, godsionad. varmhjertad, vänfast och god kamrat.
Båda herrarne fiugo transport på ett annat regemente, på fastlandet. Huffler blef major och Vilhems kapten på hans bataljon.
Hände så en gång när manskapst och befälet stod uppstäldt och kommandoordet ljöd: »Månöver! Ivdelning till bataljon !» då befälet stiger fram för fronten och ordnar sig på tre led, officerarne i första, underofficerarne i andra och korpralarne i tredje, alla efter ålder i tjensten, att Vilhems ej bebagade gå fram ntan förblef stående på manskapets högra flygel.
Man har sedermera gissat att det var för det han ej ville stå till venster om en vi:s kamrat, som han trott sig; berättigad att stå öfver. Haus kamrater uppmanade honom att intaga sin plats i officsrsledet; men Vilhelms, i tapperhet och envishet en värdig son af Finland, förklarade att han stode bra der han stod och att majoren visste hvar han fans. De öfrige officerarnes förtretade öfver hans envishet och sjelfrådighet, uppmanade nu Hoffier, bataljonens befälhafvare, att tillbålla kapten Vilhelms att intaga den plats hen, enligt exercisreglementet, borde ställa sig på. Hoffler gjorde så, men äfven hans uppmaning lemnades af Vilhelms utan afseende; Hoffler, som ogerna ville arrestera och anmäla honom för olydnad och trotsighet, gjorde ännu ett försök att i godo få honom att lyda. Han gick hän till Vilhelms, talade vänligt med honom och bad honom besinna för hvilka obebagligheter han blottstälde sig genom sin trotsighet och med detsamma klappade han honom på axeln i all välmening ; men den stolte Vilhelms ansåg det för en skymf att någon vågade lägga hand på honom, när han var klädd i uniform och stod i ledet. Han stötte majoren -för bröstet och det så häftigt att denne raglade tillbaka och föll omkull. Detta fräcka beteende torde kostat lifvet för den ötvermodige Vilhelms, om den så groft förolämpade majoren hade anmält bans betende, men den hederlige Hoffier, som ej ville ådraga en kamrat lifvets, eller åtminstone frihetens förlust, underlät att anmäla tilldragelsen,. Denna underlåtenhet vållade hanvs egen olycka, ty regementets officerskår, som ansåg uniformen skymfad, angåfvo saken och båda herrarne blefvo afskedade, Vilhelms för det han skymfat uniformen och sin förman, Hoffler för det han tålt skymfen. Den förre, hvilken lär förut tjenstgjort vid någon af de kårer, som tillhörde den med rätta berömda Savolaxbrigaden, for hem till sin födelsebygd Finland och lär sedan gått i rysk krigstjenst. Denna utväg stod väl icke Hoffler till buds, eller ock var han för ärlig svensk att tillgripa den, Fattig och utan någon tillflykt som han var tvang nöden honom att taga värfning vid ett af gardesregementena. Händelsen fogade så, att han, stående på post vid Gustaf Adolfs stod, fick se prosten Kolmodin gå förbi och, erinrande sig den välvilja han åtnjutit i devne rike och utmärkte mans gästfria hus, vågade han gifva sig tillkäsna för bonom, och det till sin lycka.
Kolmodin var en man af högt avseende, verksam och driftig, ägde inflytelserika vänner och en svåger, Dunker, artilleriöfverste i Stockholm. Genom deras medverkan lyckades Kolmodin utverka att der stränga domen öfver Hoffier uppkäfdes och invan prosten återvände från riksdagen till sitt hem var hans stackars vän åter officer.
Gotlands Allehanda
Måndagen 16 December 1889
N:r 147