från Häfringe, hvilka räddade befälhafvaren å slupen Bröderna från Visby, ha af lotsstyrelsen erhållit en belöning af tillsammans 100 kr. för sitt djerfva och uthålliga räddningsarbete.
Om förloppet vid strandningen ba de berättat:
I dagbräckningen 18 sistlidne Oktober iakttogs från Häfringe lotsstation utanför Oxelösund att ett mindre fartyg strandat &å det utanför liggande refvet Sörbrott. Det strandade fartygets läge syntes högst vådligt å det farliga grundet och i den höga sjön. Den däckade lotsbåten klargjordes genast och lade ut för att bispringa den förolyckade seglaren eller åtminsjone rädda dess besättning, om den äonu fans vid lif. Lotsbåten var bemannad med fyra lotsar och en besättningskarl, hvarjämte deu förde en roddbåt på släp. Sjön gick hög och man vågade sig i det farliga farvattnet ej längre än till Öfverskåle med den däckade båten. Här stego lotsarne i roddbåten, med hvilken de banade sig väg genom brott och bränningar, närmande sig vraket så mycket som möjligt. De kunde dock på grund af brävningarnas våldsamhet ej komma detta rärmare än på en kabellängds afstånd. Under tiden kryssade lotskuttern utanför.
De modiga k rlarne i roddbåten sågo två män hålla sig fast å vraket. De voro endast en kabellängd från dem, men kunde intet göra för deras räddning, enär de fräsande bränningarna omkring det strandade fartyget endast skulle ha dragit den lilla roddbåten med dess besättning ned i djupet om den försökt komma ännu närmare.
Nu voro goda råd dyra. Lotsarne uppehöllo sig hela förmiddagen i vrakets omedelbara närhet, kämpande med storm och sjö, men utan att kunna göra något till de skeppsbrutnas räddning. Dessa lyckades emellertid fortfarande hålla sig qvar på vraket, hvilket naturligtvis blef allt svårare. De båda männens sinnestämnving låter lättare tänka sig än beskrifvas å ena sidan den i vågorna hotande döden och å den andra räddarne på blott en kabellängds afstånd, en enda, obeveklig kabellängd.
Plötsligt — vid 3-tiden på middagen sågo männen i roddbåten en flotte, vid hvilken en man var fastsurrad, komma drifvande genom den våldsamt arbetande sjön. Den vid flotten fastsurrade bergades lyckligt och befans vara kaptenen å det förolyckade fartyget, slupen Bröderna från Visby. Kaptenen berättade att flotten af en brottsjö slagits loss från fartyget innan besättningskarlen (Schultz) hunnit besluta sig för att medfölja på den vådliga färden, som fört honom till räddning.
Emellertid funnos materialier om bord till ännu en flotte, hvadan lotsarne stannade qvar i afvaktan på att besättviogskarlen skulle följa kaptenens exempel. Efter en god stunds väntan sågs också en ny flotte komma drifvande — men någon karl var icke med. Man trodde först att ban omkommit, men dröjde ändock qvar och fick inom kort se den olycklige klättra upp å vrakets reling samt vinka med handen åt roddbåten. TI stället för att sjelf göra något för sin räddnivg blef han sittande orörlig, fasthållande sig vid relingen. Under tiden föll mörkret på och lotsarne måste för att ej sjelfva förgås bland de skummande bränningarna söka sig ut till lotskuttern. De hade intet annat väl än att lemna den ensamme å vraket åt hans hemska öde,
När följande morgon grydde syntes å olycksplatsen intet annat än vrakspillror.
Gotlands Allehanda
Fredagen 22 November 1889
N:r 135