En diskussion som vaknat till liv genom älgfyndet.
Redans 1909 i sitt arbete Gotlands senkvartära historia tar professor H. Munthe upp till behandling det intressanta problemet angående en forntida landförbindelse mellan Gotland och fastlandet söder ut. Han framhåller, att tygan naturligtvis är ytterst problematisk men i alla fall förtjänar att diskuteras. I hans arbete: Beskrivning till kartbladet Bergsvik behandlas saken ytterligare, och det tidigare framkastade antagandet understrykes ytterligare.
Feltum är, framhåller prof. Munthe, att vid ett par tillfällen i öns senkvartäsa historia, föroligger en sådan möjlighet. Under Yoldiatiden, omkr. 7000 f. Kr., så kallad efter en liten saltvattensmussla Yoldia arctica, då Östersjön stod i förbindelse med Västerhavet genom en bred havsarm över mellersta Sverige (numera markerad av sjöarna Vänern, Vättern, Hjälmaren, och Mälaren), hade Gotland en betydligt större utsträckning än i våra dagar. Hur stor dess areal då var är ännu inte känt. Men troligen låg södra delen av ån betydligt högre än nu. Att denna del av ön i varje fall har sjunkit mer än de nordligare delarna visa lagrens mot söder sluttande läge.
Det är också mot söder man vill söka den forna landförbindelsen, om nu någon sådan existerat. Vi finna också, att djupen i Östersjön åt detta håll inte äro så avsevärda, i varje fall ej överstigande 60 nu. fram till Bornholm. Att Bornholm under denna tid hängde samman med norra Tyskland äro de flesta geologer ense om. Då därtill lägges det faktum, att vi utanför sistnämda ö på havsbotten funnit ganska vidsträckta torvavlagringar, vilket alltså visar, att de en gång legat ovan vattnet, behöver det ju inte förefalla alltför otroligt, att denna landbrygga sträckt sig, upp mot Gotland, helst som vi på väl dit ha ej mindre än tre stora grund, vilka man vore frestad att anse som minnen efter den forna landförbindelsen. Torvmossar utanför Skånes kust tyckas ge vid handen, att den förmodade landbryggan även hängt samman med den skandinaviska halvön.
Prof. Munthe framhåller också, att invandringen av djur och växter till Gotland hållit jämna steg med den till södra Skandinavien, vilket torde vara svårt att förklara utan den omtalade landförbindelsen.
Möjligen skulle sambandet också ha bestått under sista delen av Ancylustiden, vilket dock är mycket osäkert.
Fyndet av älgskelettet i Mellings myr har väckt diskussionen om denna gamla landbrygga till liv igen. Dr. A. Pira håller för troligt, att vi i föreliggande fynd kunna få en hållpunkt, när det gäller att avgöra den omtalade förbindelsen med fastlandet. Prof. Lönnberg tycka luta åt en annan uppfattning. Han tror nämligen, att älgen summit över sjön, en åsikt, som förefaller något djärv, inte minst därför, att även andra, mindre simkunniga djur än älgen t. ex. vildsvinet i förhistorisk tid invandrat till ön.
Även en rad växter finna vi i avlagringar från denna tidiga period.
Prof. Sernanders antydan om, att älgen kommit över på ett isflak, förefaller troligare men löser ej hela problemet.
Även om frågan aldrig med full säkerhet kan avgöras, torde det dock kunna påstås, att av de teorier, som framkommit för att förklara växters och djurs invandring till Gotland, ger teorin om en landförbindelse med fastlandet den troligaste och minst konstlade förklaringen, samtidigt som de geologiska förhållandena visa, att vi med all sannolikhet kommit sanningen mycket nära.
John Nihlén.
Gotlands Allehanda
Torsdagen den 24 Maj 1923
N:r 117