inledde sin sejour härstädes pingstdagen med uppförandet af G. von Mosers lustspel Rikskurtisören.
Rikskurtisören är en ung husarofficer, herr von Berndt, hvilken, som binamnet anger, svärmar för allt hvad vackra fruntimmer heter och säger dem artigheter, med ett ord sagdt en riktig fjäril. Att han är sådan, det låter den unga, vackra enkefru von Vildheim honom veta. Men den unge husaren har i alla fall hjertat på rätta stället. För att försvara en oskyldigt förtalad qvinnas goda namn och rykte duellerar han, får någon slags arrest på en fästning — och gifter sig slutligen med den unga enkan, som han tvingar att tro på, att han verkligen är något annat än den lätt antände »rikskurtisören».
I titelrollen var det ett verkligt nöje att se hr Lavén, som på ett särdeles ledigt, sympatiskt och säkert sätt spelade den unge husaren. Det var lagom af »tjusaren» hos honom, den fick aldrig skymma bort det nobla i karaktären. Man tyckte om löjtnant von Berndt, som såg så ståtltg ut i sin vackra blå husaruniform med den röda dolman.
Fru von Vildbeims framställarinna, fröken Bohlin, gaf genast intrycket af att vara skådespelerska med uppfattning och begåfning, var, som rollen fordrade, nobel och fin, och det sarkastiska draget hos den unga enkan kom väl till sin rätt. Dessutom var det särdeles behagligt att iakttaga det flärdfria sätt, hvarpå hon skötte sin uppgift. Och för att slutligen tala om apparitionen var den chermant, förhöjd genom fraicha och smakfulla toaletter.
Fröken Borgström spelade täckt och lifligt en uvg flicka i den spirande kärlekens vår, och fru Tegnér var distinguerad som en gammal adelsdam bör vara.
At en älskogskrank asessor och tillika värnpliktig hade hr Engdahl skapat en god typ, som han genomförde måttfullt och med tillbörlig komisk kraft. Hr Lindhagens gamla öfverste var ståtlig och der så kräfdes martialisk.
En särdeles komisk scen är den, när hr Lundmark som sergeant håller på att exercera sina frivillige, när de marschera och hoppa kråka öfver scenen. Och så den lustiga episoden, vär sergeanten kommenderar sin trupp »helt om» för att få i fred äta upp sin korfsmörgås! Salongen genljöl af skratt.
Sällskapets första uppträdande bådade, kort sagdt, ingenting annat än godt. Spelet var redbart, på många ställen fint och poängteradt, och ensemblen förtjenar allt beröm.
— Det goda intryck man fick genom sällskapets första uppträdande stadfästes ytterligare i går, då den tokroliga farsen »Sabinskornas bortröfvande» gafs. Pjesen har gifvits här förnt, men gjorde då ingen lycka. Ett annat var förbållandet nu, då det ingalunda saknades applåder vare sig vid aktsluten eller vid öppen ridå.
Hr Lavén spelade här den kostlige teaterdirektör Striese och visade sig bär än ytterligare som en god skådespelare, Visserligen var hans komik ej alldeles så saftig, men den Striese han gaf var rolig, derom vittnade bäst de högljudda skratt salvorna i salongen. Hr Sjöberg som den tyranniserade, o!ycklige professorn-författaren hade åtskilliga goda poänger. Till det goda samspelet hvar på sitt håll bidrogo också fröken Hammarström som den unga fru Nvoumeister, fröken Borgström, hvilken lade sin patience i tredje åkten särdeles näpet, fru Tegnér som professorskan, fröken Bouhlin som den raska pigan, hr Lindhagen, hvilken spelade sin doktor Neumaister fint och roligt, hr Engdahl som den förlorade sonen-aktören och — sist men icke sämst — hv Lundmark som vinhandlar Gross, hvilken tycktes skräna riktigt con amore.
Pabliken var talrik och särdeles belåten. Vid utgåogen hördes en och annan önska att »pjesen skulle ha varit ett par akter till.» Någon öfverdrifven värme i salongen besvärades man icke af.
Om fredag ger sällskapet Octave Feuillets skådespel »En fattig ung mans äfventyr», der hufvudrollen innehafves af br Lindbagev. Stycket är eu synnerligen gedigen produkt af dramatisk konst.
Gotlands Allehanda
Tisdagen 11 Juni 1889
N:r 66