Per Arvid Säve.
Bördig från Mecklenburg, inflyttade till Gotland i början af 1700-talet slägten Säve, som anses leda sitt namn från Seve-ån vid Hamburg och sedan dess här haft sitt stamhåll, men på senare tiden äfven spridt sig till det öfriga Sverige och till Finland. Dess förste medlem här på orten, Hieronymus Sæfve, dog som köpman i Visby 1737. Dennes sonson var Per Hieronymus, prost i Roma och förste rektorn vid det 1821 på hans förslag vid riksdagen i Visby inrättade gymnasiet, en lärd man, god predikant och skicklig lärare, varm vän af upplysning och fri forskning. I hans andra gifte med Hedvig Charlotta Lallerius föddes 19 April 1811 sonen Per Magnus Arvid, hvilken efter någon tids sjuklighet i går morgse kl. 3 slöt en lefnad full af verksamt arbete på många områden, fosterlandsälskande nit och oegennyttig sträfvan.
Per Säve hade under sin barndoms- och uppväxttid förmånen af ett godt hem, som på hans utveckling haft ett stort inflytande. Att vara född och uppfödd på landet bland träden, blommorna, fåglarne, bland folket och arbetarne — hvilket i äldre tider också innebar bland folkvisorna, sagorna och lekarne — är i flere fall en verklig lycka. Då förvärfvas utom härdighet och helsa, sinne för naturen, för folklynne och det lefvande språket; fantasien får färger till sin palett och mången sådan stämning födes, om hvilken Geijer talar, då han säger att en sådan »ligger som ett solsken i hans bröst». Under uppfostran af den humanistiskt bildade fadren, som sjelf utfylde bristen på läroböcker och hos sonen inplantade bokligt vett samt ingaf honom sinne för musik, under det modren lärde honom rita, uppväxte den unge Per i föräldrahemmet. Prosten Säve var ock en ifrig jordbrukare och sönerna fingo lifligt deltaga i arbetena vid gården, något som närmade dem till folket och för öfrigt gaf deras utveckling en praktisk riktning, lärde dem se upp och sköta sig sjelfva. Och detta umgänge med ortens folk på Gotland hade den tiden en särskild dragnings kraft, som få pojkar skulle kunnat emotstå. En mängd af öns män hade deltagit i krig och voro rika på fälthistorier från 1808 och 13 — Hogland, Ratan, Leipzig, det ryska besöket på ön 1808 icke till glömmandes. (Sina minnen i detta afseende från ynglingaåren har Per Säve skildrat uti Ryssarne på Gotland).
Lifvet i prestgården var gammaldags och enkelt, om dagen arbete, på qvällarne vid spisen sagor, sägner och äfventyr, hvaraf Säve upptecknat och åt efterverlden bevarat ett mycket stort antal. Och ville man söka omväxling i hemlifvets enformighet, så begaf man sig till den på Roma kloster boende landshöfdingen v. Rajalin, sedermera Jakob Cederström »med träbenet.» Politiken, revolutionen 1789, Napoleon och Karl Johan utgjorde der de stående samtalsämnena.
Med fadrens flyttning till Visby såsom rektor började de två yngste sönernas skolundervisning. Skolan var då i sitt gamla skick, »med stryk och latin, litet läsning och många lustiga pojkupptåg». Det mesta lärdes för fadren på qvällarne, Karl, den yngre af bröderna, hadehågen mest vänd åt boken, under det Per, som visade mera sinne för det objektiva, hade sitt nöje i att rita, snickra, sköta sina dufvor samt öfva lekar. Per Säve och hans bror Karl blefvo studenter i Upsala i Oktober 1830, efter en resa (af Per sedan mästerligt skildrad) med plats på däcket af en liten skuta, i storm och sjö. Först efter 12 dygn anlände, matlösa, till Stockholm. I Upsala genomgick Per seminarium som det då hette (i stället för nu dimissionsexamen), hvarefter han erhöll informatorsplats i Upsala Hurna mycket hans fem lärjungar inkräktade på hans tid, hann han åtminstone höra Kolmodin föreläsa Livius. Han studerade derjämte Percy, Shakspeare, Sjöberg och Nilssons fauna samt Ihres dialektlexikon — allt mer eller mindre antydande det mål, hvartill han sedan sträfvat såsom fornforskare och skildrare. Efter ett par års vistelse vid högskolan, der han äfven tog för framtiden fruktbärande ritlektioner för professor Way, återvände Per Säve, som icke ville vålla sin gamle fader vidare utgifter för fortsatta studier, år 1833 till hembygden, der han året derpå anstäldes som kollega vid skolan, med hvilken plats han sedermera förenade den som rit- och gymnastiklärare. Gymnastiken återförde minnena från hans egen ungdom och så uppstodo anteckningar öfver de forna gotlandslekarne, på hvilkas återupplifvande bland en senare generation Säve utöfvat ett mycket stort inflytande. Än mera fruktbringande för honom vardt hans anställning som gymnastiklärare vid folkskollärareseminariet. Här stod han inför en frisk, rikt gifvande källa; här kunde han få höra tusentals sägner och sagor, gamla bruk och sedvänjor att anteckna, här flödade ock bidrag till hans samlingar i Gotlands folkmål. Och härmed lade Säve grunden till sitt betydelsefullaste arbete: 5 digra folioband handskrifna samlingar med ritningar, af författaren donerade till Upsala högskolas bibliotek, en gåfva hvarför akademien skyndade att såsom uttryck af sin erkänsla vid jubelfesten år 1877 nämna Säve till hedersdoktor.
Emellertid fortgingo oafbrutet hans arbeten, hvilka alltmera vände sig åt det historiska området. Ritandet pågick dermed hand i hand, ånyo väckt till lif af Visbys märkliga fornlemningar. Upp: muntrad af Schalander fortgick han allt längre och längre. Sedan Visby var ritadt, öfvergick han till landsbygdens alla kyrkor, deras glasmålningar m. m. samt stensättningar, runstenar o s. v. inalles flere tusen ritningar.
Ett så oaflåtet arbetei forskningens tjenst hade redan länge ådragit Säve uppmärksamhet, då vitterhets-, historie och antiqvitetsakademien år 1861 förordnade Säve till den förste innehbafvaren af den året förut inrättade befattningen såsom antiqvitetsintendent. Härmed började för S. nya forskningsresor i Vester- och Östergötland samt på Gotland, allt framkallande omfångsrika reseberättelser och massor af teckningar. Från intendentsbefattnin gen tog han emellertid afsked år 1865, samt drog sig år 1871 äfven tillbaka från adjunktssysslan vid skolan. På den presterliga banan öfvade han aldrig verksamhet, ehuru han, oaktadt ej prestvigd, år 1841 undergick pastoralexamen.
Per Arvid Säves lefnad innebär en alltför stor insats i vår och särskildt i Gotlands kulturhistoria för att en blott någorlunda uttömmande skildring af hans rika lifsarbete skulle kunna inrymmas inom den snäfva ramen af en tidningsuppsats. Vill man känna Säve rätt, har han sörjt för att tillfälle dertill icke saknas. Förutom de ofvan nämda handskrifna samlingarne har han år efter annat utgifvit mer eller mindre omfattande arbeten rörande odlingens historia såsom Skogens sagor, Åkerns sagor, Hafvets och fiskarens sagor, m. fl., hvarförutom han i tidskrifter och tidningar rikligen strödt omkring sig uppsatser, än i ämnen som lågo hans hjerta närmast, än i dagens frågor, både på det politiska och kommunala området.
I politiken hyllade Säve, äfven med sitt något aristokratiskt anlagda lynne, en liberal uppfattning, tvifvelsutan ett arf från fadren. I det kommunala lifvet var han här anlitad flere år såsom stadsfullmäktig och ett par år såsom landstingsman, hvarunder hans på idéer rika hufvud födde af sig åtskilliga förslag. Bland dem- må nämnas stiftandet af Planteringsgillet, förslag om vidgandet af Visby torg, vågbrytarens påbyggande, arbete för en bättre skogs- och jagtvård m. m. Och i det halft kommunala sällskapet D. B. V. torde hans förslag böra räknas i hundradetal. Det sista af dem: ett badhus för fria bad åt arbetsklassen, är realiseradt i år.
Med en poetiskt anlagd begåfning, hvarom sådana förträffliga stycken i den gladare Bellmanianska genren som hans »Planetsystemet» och »Bålen» bära vittne, förenade Säve ett öppetsinne för naturen, såsom nogsamt antydes af den i jägareförbundets tidskrift intagna uppsatsen » Sista paret ut», deri han röjer en innerligt allvarlig uppfattning af naturlifvet och menniskans förhållande till detsamma.
Sin varaktigaste minnesvärd har Säve rest sig genom bildandet år 1875 af föreningen Gotlands fornvänner samt åstadkommandet af Gotlands fornsal. Åt arbetet härmed egnade han större delen af sina sista 12 år och gjorde derför dessutom betydande enskilda uppoffringar genom gåfvor och donationer af penningar. Fornsalen står der nu i eget hus, af honom lemnad såsom en gåfva »åt Gotlands folk» och vittnande lika mycket om hans lefnads samlarearbete som om hans kärlek till hembygden och dess befolkning.
Denna kärlek till fäderneslandet utgjorde ett af de mest utmärkande dragen i Säves karaktär. Djupt beklagade han den lusta, som grep folket att lemna hemmet för att i främmande land gå ovissa öden till mötes, och med ledsnad såg han den omkring sig gripande flärden.
»Om vi», säger han vid ett tillfälle, »med allt vårt arbete blott vunnit jordiska skatter och dagligt öfverflöd, och om ur denna vinningens och rikedomens usla mull icke spirat upp någonting annat eller mycket bättre, nämligen gudsfruktan, medborgerlig dygd och ett sinne, som är lågande för konung och fädernesland, då ha vi dermed endast vunnit denna odlingens, lyckans och njutningens så farliga öfvermättnad och blindhet eller den moderna civilisationens tyngsta och mest samhällsfiendtliga börda, hvilken med afseende på vår sanna lycka och folkliga tillvaro må nämnas välmaktens elände.» Per Arvid Säve har nu efter en 76årig lefnad slutat sitt dagsarbete och får efter en mångårig, tidtals svår sjuklighet i grafvens ro sänka sitt trötta hufvud.
Hvile han der i frid! Fosterlandet och särskildt den bygd, som sett honom födas, skall minnas honom som en af sina bäste söner.
Gotlands Allehanda.
Fredagen 11 November 1887.
N:r 90.