Hablingbo, 27 Augusti.
Rågsådden,
som tog sin början härstädes 17 dennes och som nu är afslutad, synes på grund af den långvariga torkan komma att lida, ty å en stor del af de rågsådda åkerfälten befinnes jorden pu fullkomligt alldeles uttorkad, hvarför en ringa del kunnat besås med råg. Många jordägare måste låta en del åkerfält qvarligga till kommande vårsådd.
Frost
för första gången i höst i nämnvärd grad instälde sig sistlidne fredags morgon vid nordostlig vindstilla och klar luft, Några landtmän, som vid 4-tiden på morgonen härstädes afmejade korn, togo i betraktande gräs och klöfverblad, hvilka öfverallt befunnos kläddai rimfrost och isblandad snö.
Ronehamn, 27 Aug.
I likhet med många andra vill äfven undertecknad skrifva ett bref tiil vår ärade länstidning men vill först
presentera mig sjelf
så da’n jag är. Få kunna dock leta reda på mig, emedan jag är en »flygtig» varelse, som kilar mellan balkhögar, brädstaplar, fiskdammar. guanosäckar och gråsten, nvaraf här all jord är full. Dock, troget är jag min hustrus man, sköter min pipa och mitt ur, är tullvän eller frihandlare etter behof (d. v. s. som mor vill, ty hon bestämmer när jag besluter) samt parerar de ordinarie festerna hos bondnoblessen. Jag är ordförande i direktionen »för nytta och nöje» samt har värdigats blifva sekreterare i damernas »ugglesällskap».
För nykterheten
är jag ifrigast nu. Min hustru sade häromdagen: »Kära Gökendal, sa hon, skrif till tidningen om den der gumman, som höll föredrag om bränvinets förträfflighet på nykterhetsfesten häromdagen. Hon som frapperade Visbyborna så, du ming». Skall försöka, svarade jag. Fastän jag Ni rasande, hatar fylleri och önskar det åt Tiundaland, vågar jag dock säga att qvinnan är dess bäste försvarare. Men så vältalig hon var, förmådde hon ej hålla stånd. Det var ej häller på stående fot utan i sittande cirkus hon föredrog om forna tiders morgonsup, kyrksup, kaffesup och ut supra bränvin och öl. Det mottogs med stormande applåder och Erika-mor hälsades triumferande med tvitvelaktigt bifall. Men det nämdes ej i referatet. Jag tänkte: det är kanske det der »begränsade utrymmet» som aldrig tillåter redaktörerna att ta in det de ej vill ha som gjort’et. Nå likagodt, saken har afiupit lugnt och nu är visan slut.
Kära läsare det är intet slut än, Jag skulle bara tända pipan.
Nu vill jag tala om
vår ort
härnere, det gråspräckliga stadsämnet Ronehamn. Den har lockat folk till sig ändå den har nära 400 invånare — jag sjelf medräknad. Här fins litet af hvarje, raska gummor och unga flickor, ihärdige, sträfsamme arbetare och sjömän. Flere andra både vackra och fola ting finnas här, hvarom man kan öfvertyga sig genom att resa hit med Klintehamn, ack så beqvämt!
Nu vill jag tala om
ett par händelser
eller hvad jag skall kalla det. En af ägarne till ett af de här på platsen mera bekanta namnen såg häromdagen en hök sittt på sin köksskorsten. Raskt fram med bössan, och till skydd för en väl riktad hagelsvärm dök höken ned i skorstenen, hvarifrån han till stor öfverraskning för köksan död framdrogs.
Spruta sprutande torndyflar
blef mån varse häromdagen, då man skulle profva en sådan, ty just då trycket var som störet flög ur slangen den ena torndyfveln efter den andra. De hade krupit ini slangen och pu rusade de ut, brummande och surrande. Det var lif och lust värrre än bonden och säden, som nu slås om herraväldet öfver åkern. Bönderna skryta i år öfver grann skörd, fastän de ej enda dag styrt om väderleken. Jag skröt ock öfver min väldiga aborre, fastän jag ej en enda timme matat honom, ej heller blåst opp’en. Men så är verldens gång, Jag skulle nu talat om vår präktiga väderqvarn och mjölnare, våra fartyg med ankare och ketting, vår hamn och brygga, våra magasin, ångsåg, badhus, lust- och kustjagter, våra fiskredskap, båtar, garn och snören, »braidningar och bören», våra präktiga handelslokaler och värdshus, telegraf- och jernvägsstation (den senare är bara tlll hos k. m:t), kapitalister, metodister, helgeanister, baptister och pessimister m. m. m. Men det får vara till en annan gång. Gökendal.
Gotlands Allehanda.
Måndagen 29 Augusti 1887.
N:r 69.