Ett hundraårsminne.
af O. Klintberg.
Vi komma nu till jordbruket, och hvad befiatliga handlingar hafva att förkunna om dess tillstånd och utveckling under von Segebadens tid. Att detta här ej kunde stå högt, är tämligen klart, då det ingerstädesinom riket stod högt och vid den tiden knapt ägde något anseende. Må vi blott erinra oss, att den s.k. frihetstidens sträfvan gick ut på att genom privilegier, statsans’ag och uppmuntringar af hvarjehanda art framkalla en blomstrande industri, med åsidosättande af jordbruket. Följden af detta system vardt, att till riket hvarje år måste införas en mängd säd. Vidsamma tid, som v. Segebaden här blef landshöfding, hade visserligen ett nyttjherskande parti framträdt med nya grundsatser rörande den allmänna välmågans befordrande, men genom mångahanda missgrepp, utom de ständiga politiska ombytena, blefvo de i många falljsunda grundsatserna utan påföljd, men det vore för tidsödande att ingå på detta — så lärorika kapitel. Under de första åren synes von Segebaden grundligt hafva studerat ortens jordbruksförhållanden; Redan till riksdagen 1769 kunde han inlemna en utförlig relation om Gotlands jordbruk m. m. och om de felaktigheter, hyarmed det var behäftadt. Men det var året 1771, ett år, som medförde missväxt och nöd, hvilket framkallade hans kraftfulla och framgångsrika arbete för jordbrukets höjande. Det hade varit missväxt flerestädes i utlandet. Gandshöfdingen synes, hvilket är ganska märkligt, hafva förutsett, redan i början af året, att: här skulle blifva en ytterst klen skörd. Han utfärdar till magistraten och kronobefallningsmännen uppmaningar att taga reda på spanmålsförrådet, uppgöra tablåer öfver antaglig brist inom hvarje ting, månadtligen inkomma med uppgifter om pris och tillgång på säd, ingallar fullmäktige för öfverläggning om sättet att inskränka den omåttliga bränvinsbränningen, utfärdar kungörelser om nödvändigheten af sparsamhet m,m. Emellertid synes allmänheten ej hafva satt någon lit till hans förutsägelser, ty i April är rågpriset 13 daler, hvilket ej var högre än vanligt, deremot i November, således kort tid efter skördens inbergande, 20 till 22 daler och stiger småningom till 30, ehuru det vanliga förhållandet synes. hafva varit, att värpriset var ungefär dubbelt mot höstpriset. I en kungörelse, utfärdad i början at år 1772, i hyilken allmogen uppmanas att ej använda ens slösäden till bränning, heter det (ordagrant): »allmogen borde något litet tänka på framtiden samt agta på sina medborgares eller landsmäns räddning; sädens dyrhetoch torftigheten på bröd borde förmå hvar och en att med denna dyrbara Guds gåfva på det sparsammaste omgå; ännu är tid till räddning; för hvar och en, som rätt handlar, för honom blir belöningen Guds välsignelse och bugoaden af allmän välfärd». Från Öland infunno sig detta och följande år en mängd personer, dels för att köpa säd, dels för att tigga, hvilket ger landshöfdingen anledning att förbjuda all spanmålsupphandling här på ön under åren 1772 och 1773, med hotelse af konfiskation och böter. Och -kronobetjeningen uppmanas att »noga tillse, det inga tiggare få i landet sig med främmande fartyg och båtar insmyga.»
Till denna nöd kom ytterligare, enligt rapport från länets dåvarande ende läkare, dr Hjort, att hit komne utfattiga öländingar medfört koppsmittan, som hastigt utbredde sig, hvilket ger landshöfdingen anledning att i en vidlyftig kungörelse söka öfvertyga allmogen om koppympningens fördelar; han uppmanar de insigtsfullare att föregå med godt exempel, men varnar de okunnige att qvacksalfva.
Nog af: åren 1771—72 måste hafva varit en hård tid för Gotland. V. Segebadens förutsägelser hade slagit iv. Allmänheten var skrämd och blef försigtig, hvilket bevisas af följande. Hösten 1772 gaf en godskörd, men med anledning af ett rykte, som utkommit i staden, att handelsman Lythbers ämnade utföra en spanmålslast, anhöllo några af stadens borgerskap bos magistraten om förbud mot en sådan utförsel och anför som motiv »den förflutna nöden»; magistraten finner det »nödigt och nyttigt» att tillsvidare förbjuda all utförsel, men laudshöfdingen finner det för den gången på anförda skäl obehöfligt. Men år 1775 gör han hemställan hos k. m:t om utförselförbud. Emellertid lyckades v. Segebaden antagligen under trycket af den rådande fruktan för kommande nöd och under den allmänna glädjen öfver förändringiregeringssättet, som inträdde genom Gustaf 3:s statshvälfning, »hvilket tillfälle», säger han sjelf, »jag velat begagna till befordrande af någon för landet nyttig inrättning, och i sådan afsigt genom en skriftligen författad föreställning sökt förmå landtbrukarne till frivilligt och enhälligt beviljande af ett litet sammanskott att endast användas till landthushållningens uppbjelpande» — han lyckades, säger jag, att till jordbrukets och dess binäringars höjande genomdrifva ett förslag, hvilket gaf upphof till det härstädes 1791 stiftade hushållningssällskapet, det första i riket; Genom öfverenskommelse med fullmäktige från hela länet bestämdes, att en viss summa skulle utgå från hvarje hemman och bilda en kassa, dels till understöd,” dels till premier. Alla pastorat med undantag af Ejsta och Alfva förbundo sig att lemna 16 öre silfvermynt på hemman, efter nya skattläggningen, somliga i 10 år, andra i 5, andra åter under den tid v. Segebaden förblef landshöfding. I kungörelse af den 21 Augusti 1773 meddelas, att belöningar skulle utgå
1) för uppbrytande af mark till åker, 10 daler 3, m. för ett tunnland;
2) för lintillverkning, 2 daler för hvart lispund godt, ohäckladt lin;
3) för samlandet af ekbark, 2 daler för 10 tunnor, värdet för barken oräknadt;
4) för nyttiga gräfningar och för dikande af myrar, 1/3 af arbetskostnaden, räknadt efter famntalet;
5:te punkten innehåller närmare bestämmelser om, hvilka personer (näml. endast af allmogen) kunde erhålla sådana belöningar och anderstöd;
6:te punkten lyder fullständigt: »Alla andra vackra nyollingar och förbättringar i hushållningen, af hvad namn de vara må, som utmärka särdeles arbetsamhet och vilja hos åbon att väl sköta och förbättra sitt hemman, få ock belöningar, som- kassa förmår.» Denna kassa kallades »allmogens frivilliga sammanskottskassa».
Att dessa anordningar burit god frukt, kan man se af åtskilliga rapporter och skrifvelser under de följande åren; så t. ex. af en rapport från ene fogden år 1779 öfver företagen nyodling, utvidgning af lintäppor, dikningar, planteringar at fruktträd och buskar, en rapport som visar ganska vältaliga siffror. Kort efter v. Segebadens tid började Gotland också årligen kunna exportera några tusen tunnor spanmål, då det under hans tid ett år måste införa 5,000 tunnor. Det är en bekant sak, att von Segebaden med stor ifver sökt att här införa potatisodlingen, men föga lyekats. Om denna växt finnes ett rätt märkligt kuugl.
cirkulär af den 3 Dec. 1774 och af följande innehåll: Bland andra rön ilandtbushållningen hade ock försök gjorts, om annat än tobak kunde användas till att röka. Tobaken upptoge mycket af landets jord och utmärglade densamma. Nu hade befunnits, att bladen af »Potatoës» utan annan preparation än torkning kunde till rökande med fördel brukas.
Kungl. colleginm medicum hade i underdånighet afgifvit utlåtande och intygat, att potatisblad vore mindre skadliga att röka än den vanliga tobaken, att dessutom smaken förefölle något behagligare (!), hvarför landshöfdingen uppmanades att i sitt län befordra den nyttiga växtens planterande. Med anledning deraf utfärdade landshöfdingen en kungörelse och uttalade. sin förhoppning, att, »sedan nu K. M. behagat härom lemna underrättelse>, allmogen skulle beflita sig om odlingen. Han tillägger i kungörelsen att han förut »flere gångersökt förmå länets invånare att ingå i den nyttiga bandteringen, emedan den (potatisen) vid infallande missväxtår »kan till lifsuppehälle eller bröd nyttjas», men att hans föreställningar endast hade med olydnad och motsträfvighet blifvit bemötta». Till potatisens historia på Gotland hör, att först efter von Segebadens afgång från sitt ämbete potatis här började med allvar, för att ej säga raseri, odlas, och anledningen dertill var, såsom det uppgifvits, den glada upptäckten, att potatisen var ett utmärkt ämne — för bränvinsberedning. Derjämte må med några ord omnämnas humleodlingen. I öfverensstämmelse med tidens prohibitivsystem, d. v. s. motarbetande af all införsel och grundsatsen, attsvensk fabrikation borde vara så mycket som möjligt grundad på inhemsk råvara, hade tid efter annan åtskilliga tvångsbud utgått, bland andra också om anläggande af humlegårdar. På hvarje gård borde flnnas en humlegård, men allmogen hade här alltid varit ovillig att anlägga sådana, och de, som blifvit anlagda, sköttes illa. V. Segebaden ifrar mycket för saken, anlägger humlegårdar på Roma kungsgård, lemnar sjelf undervisning i anläggandet och skötseln af desamma, förmår prester och andra att föregå med godt exempel, sig sjeltve till vinst, och anställer slutligen år 1787 en humlegårdsmästare, vid namn Schröder, som får boställa på Kungsgården och i läret skall lemna undervisning i humleodling. Detta intresse för odlingen af humla samt af lip och hampa är så mycket mer förklarligt som tillförene dessa växter här föga eller allsicke tyckes hafva odlats; åtminstone om man får döma efter Wallin, som berättar, att Visby borgerskap vid riksdagen 1697 uppräknar åtskilliga Gotlands förmåner, men klagar öfver bristen på dessa tre växtarter.
Åtskilligt kunde sägas om försök att förmå allmogen att införa bättre åkerbruksredskap och bättre brukningssätt, men jag förbigår detta för att behandla ett par andra sidor; som mera i stort beröra jordbruksintresset och gädestillgången. Genomdrifvandet af storskifte på södra Gotland synes hafva varit en älsklingstanke hos von Segebaden. Mångfaldiga skritvelser i denna angelägenhet finnas i längstyrelsens arkiv, hvilka vittna om den mångåriga ihärdighet, hvarmed denna sak af den nitiske höfdingen bedrifvits. Efter 12 års skiftväxlingar, möten och underhandlingar kom saxen verkligen till stånd och fortgick i fem år med k. m:ts nådiga tillstånd inom Heburgs ting, till år 1786, då i Augusti månad från kammarkollegium helt plötsligt ankommer en skrifvelse af det innehåll, att storskiftet på kunglig befallning komme att tillsvidare »innehållas och upphöra». Anledningen dertill var, att 2:ne bönder å allmogens vägnar hos konungen jämmerligen klagat och begärt skiftets upphäfvande. Hvartör Gustaf 3 fattade detta märkliga beslut, kan finna sin förklaring af den inre och yttre politiska ställningen. Emot vanlig ordning ingaf då von Segebaden en månad derefter till konungen en skrift, som går ut på att visa det obeböfliga, för att ej säga, de: förvända i åtgärden. I korthet må följande af innehållet anföras: fördelarna af storskiftet vore så stora och tillräckligt ådagalagda, att det ej vore behöfligt upprepa dem; hänvisade till landtmätaren Lalleri utlåtande. Förut hade blifvit visadt, att ingen ort inom Sverige hade så små och vidt spridda hemmansdelar som Gotland, K. m:t hade sjelf gillat planen. Da klagande hade begagnat uttryck, som vore välljudande i en okunnig och af fördomar villad allmänhets örov, om kränkande af äganderätten, rubbning af skatteläggniagsverket och lagfångna rättigheter, men hade fattat hvarken saken sjelf eller syftet med densamma. Skiftet hade i det närmaste blifvit fullbordadt; allmänheten skulle snart insett fördelarna d. v. s. skrifvelsen, som tydligen visar, med hvilken grämelse och bitterhet landshöfdingen mottagit underrättelsen om tillintetgörandet af sin älsklingsplan för gotländska jordbrukets förbättrande, slutar ordagrant sålunda: >för öfrigt täcktes Eders Kongl. Maj:t i Nåder finna, det å min sida inga andra driiffjädrar än nit för landets väl föranlåtit mig att i underdånighet föreslå detta af E. K. M. (sedermera) i nåder gillade storskifte såsom både lagligt, nödvändigt och möjligt samt till allmänna och enskilta framtida förmåner ländande». — Det har sagts, att »härigenom Gotlands förkofrau och odling snödeligen och för långa tider blifvit såld åt fåkuunigheten» (Säve). Jag vill endast i förbigående tillägga, att ej långt derefter v. Segebaden begärde och i Augusti 1787 erhöll afsked, hvarefter han lefde som privatman på sin egendom, Frötuna i Nerike, der han dog 1795.
Det förut omtalade nödåret 1771 hade ock framkallat tankens på, huru man skulle kunna väpna sig mot möjligen inträffande missväxtår. Prohibitivsystemet bjöd hvar och en att blott lita på sig sjelf; ty detta gälde ingalunda blott mot utlandet, utan det ena länet sökte skydda sig mot det andra, det ena skrået mot intrång från utanför stående. Som bevis derpå erinrar jag om det gjorda förbudet för öländingar att under två års tid här uppköpa spanmål. Ett annat exempel: 2 gånger under den här skildrade tiden infördes till Öland och Småland härifrån hästar till rasens förbättrande, men först sedan k. m:ts gifvit nådigt tillstånd att »låta sådana utpassera», som det står i kungabrefvet. Rätt egendomliga exempel på skråordningens — stränghet skull: kunna anföras från tunnbindarembetet i Visby, samt hattmakare- och skomakareembetet dersammastädes, men det skulle föra mig från ämnet. För att mota inträffande missväxtår ansåg von Segebaden som ett säkert medel att inrätta s. k. pastoratsmagasin. Några 10-tal af år förut hade visserligen sockenmagasin här och der börjat inrättas, och särskildt hade landshöfding Taube här i länet vinnlagt sig derom, men utan vidare framgång. Nu upptager von Segebaden saken och i större skala. Hvad hav med dessa magasin åsyftat, visar bäst en embetsberättelse af år 1774, deri bland annat säges: »Jag lät under mina resor i hela laudet förliden sommar och höst vara mig högst angeläget att på hvarje ställe melels föreställningar söka utrota allmogens fördomar samt med bjpdande skäl för den visa angelägenheten, att (den) försigtighet medels magasiners inrättande borde vidtagas, till förekommande af brist på bröd och lifsuppeshälle, i fall- Gud skulle behaga att hemsöka landet med flere sådana missväxtår, som detsamma år 1771 öfvergått och hvarmed flere provincier samma år hemsökts, hvarom det ögonskenligaste bevis är uti de många hitkommande öländingar, som måste med tiggeri uppehålla lifvet. Allmogen syntes vara hågad att ingå uti mina föreställningar». — Sedermera utarbetade landsböfdingen reglemente, som för k. m:t skulle till »stadsfästelse presenteras», uppgjorde formulär för räkenskapernas förande, lät förfärdiga ritningar till bygnader och annat mera. Men oaktadt allt detta synas blott några få pastorat hafva accepterat havs förslag. Allmogen karaktäriseras i denna skrifvelse såsom blind, lättrogen, motspänstig. Det tillägges, att länsstyrelsen kunde intet utsätta, så länge en okunnig ovilja finge säga nej. Som bevis på en sådan fåkunnighet anfördes, att då denna fråga behandladesi Barlingbo, hade ordföranden Magnus Hägg ett anförande till protokollet, som gick ut på att. visa, det genom sådana magasins inrättande »fienden skulle lockas hit till landet»; der-jämte hotade han landshöfdingen med anmälan hos kopuagen, om han lät sätta sitt påbud i verkställighet. Under 1786, som åter var ett missväxtår, skulle sådana magasin blifvit till oberäknelig nytta och välsignelse.
Gotlands Allehanda
Fredagen 15 Juni 1887
N:r 56.