Stoftet af den från familj och vänner så hastigt bortryckte löjtnant Felldihnj blef i lördags med all den högtidlighet och ståt, som den katolska kyrkan vid dylika tillfällen plägar utveckla, invigdt till den sista hvilan. De egendomliga omständigbeter, under hvilka detta dödsfall timat, och hvarom pressen redan meddelat några upplysningar, hade väl äfven i sin mån bidragit att till trängsel fylla den lilla kyrkan vid Norra Smedjegatan.
Kistan var öfverhöljd af blommor och kransar, bland hvilka särskildt märktes en praktfull och dyrbar krans med breda blå och gula sidenband, derå med svarta majuskler stod ett: »Farväl kamrat» från Gotlands nationalbevärings officerskår. På båda sidor om katafalken voro ordnade växtgrupper, öfver hvilka ett femtiotal vax!jus spredo ett egendomligt skimmer.
Sedan den utmärkta sångkören under direktör Ahlströms ledning utfört Neukomms »Requiem» samt enligt den vanliga ritualen »Sanctus», »Boanedictus» och »Agnus Dei» ur Ahlströms Josefinamässa, vidtog sjelfva begrafningsakten.
Den aflidnes biktfader, pastor Beneliug, höll ett tal, deri några drag ur den hädangångnes lif tecknades.
Löjtvant F. hade som ung man börjat tvifla på den kyrkolära, han sedan barndomen bekänt, och efter en långvarig forskning hamnat i den katolska kyrkans armar. Kort derefter hade han med den för honom egendomliga entusiasmen skyndat att åt påfven erbjuda sin arm och sin värja i den strid, som då uppstått vid försöket att beröfva påfven hans verldsliga makt. En het dag stod vid Porta Pia en batalj, då F. i spetsen för en flock fransmän fick tillfälle visa hur det svenska stålet slog sina slag och hur svensken kunde blöda för en idé utan att vika. Sårad hade han lemnat slagfältet, men bans tapperhet blef icke opåaktad, ty han utnämdes af påfven till riddare af Gregoriusorden, en ganska sällsynt utmärkelse. Befordrad till löjtnant i franska armén fortsatte ban sin krigarebana i Algeriet mot kabylerna. Ett kroksabelhugg öfver hjessan och ett skott genom låret vittnade om att han hållit sig der slagen drabbade tunga. Snartlemnade han emellertid sin utländska tjenst, ty han längtade hem, längtade att åt sitt land få gifva den erfarenhet, han med sitt blod förvärfvat på främmande fält.
Han emottog en löj:nantsbeställning vid Gotlands pationalbeväring och stannade hemma, fastän verkligt fredslugn egentligen icke passade för hans krigarsinne.
Talaren slöt sitt vackra tal med några tröstevs ord till de sörjande.
En lång rad af vagnar åtföljde likvagnen till den katolska kyrkogården, der de sista ceremonierna försiggingo.
Gotlands Allehanda
Tisdagen 20 Juli 1886
N:r 58.