Ett utkast af C. J. Bergman.
(Forts. och slut.)
Öster om och ungefär 300 steg från kyrkan har stått en kastål eller skyddstorn, hvaraf nu endast finnes en ansenlig sten- och grushop. Enligt äldre anteckningar har denna kastål varit fyrkantig och haft 2:ne »sköna källare», af hvilka den ena en tid begagnats till — kalkugn.
Vid pass en fjerdedels mil från kyrkan finnas fyra mineralkällor, nära intill hvarandra. Den helsobrunn, som här upptogs 1752, var i lägervall till är 1760, då den åter sattes i stånd, och 1769 uppfördes ett brunnshus. En af källorna har för sin bittra smak af allmogen fått namnet »Päukes saudi» (Puakens brunn). Vatten från den såsom helsobrunn begagnade källan har af kemister åtskilliga gänger blifvit undersökt, t. ex. 1819 af G. Sefström och L. M. Philipson, hvilken senare har derom utlåtit sig på följande sätt: »Vattnet från Hamra är jernhaltigt alkaliskt, som håller kolsyradt alkali, sur kolsyrad kalk och kolsyrad jernoxidul i betydlig mängd. — — — — Detta vatten är sålunda att anse såsom ett af de förnämsta mineralvatten, som fianas i riket. Det liknar Sätra, Ramlösa, Porla och Adolfsbergs vatten bland de inländska och Spa vattnet bland de utländska». — Af den uadersökning, som 1850 gjordes af en kemist i hufvudstaden, inhämtades, att »Hamra-vattnet kan anses vara tämligen likt Wildunger-vattnet, hvilket, såsom bekant, med fördel användes mot giktsjukdomar». — Provinsialläkaren Israöl Kolmodin yttråde 1851 i sin till Sundhetskollegium ingifna embetsberättelse: »Hamra helsobrunn lärer ej vara blaad de svagare, men har under senare år föga eller intet varit begagnad. Enligt Sefströms omkring år 1818 verkstälda undersökning skall vattnet hålla kolsyrad kalk och jernoxid i betydlig mängå och vara att anse såsom ett af de förnämsta mineralvatten i riket.» Vid slutet af 1700- och början af 1800talet var denna helsobrunn i stort anseeude inom ön och mycket besökt. Angäende brunns-lifvet derstädes på 1790-talet torde det roa läsaren, att ur den (år 1823 aflidne) flitige fornforskaren, konduktören K, G. Hilfelings dagbok öfver hans gotländska resa &r 1799 *) inhämta följande naiva anteckningar. Den 11 Juli sistnämda år kom han första gången till helsobrunnen och derom berättar han:
»Ett litet sexkantigt brunnshus af bräder och nödiga mindre hus voro här bygda. Jag drack af vattnet, som var rätt kallt och ej obehagligt, ehuru något svafvelaktigt, efter mitt tycke. Ett stycke härifrån visades mig flere källor, som voro af sämre halt: en af dessa ägde ett ganska osmakligt och bittert vatten. Denna källa kallades af allmogen Paukes (eller Pukes) Saudi, det vill säga: Fans bruon.» Dagen derpå återkom Hilfeling till Hamra, och om detta besök skrifver han:
» . . . Resan fortsattes till Sallmunds, en gård, der de förnämste brunnsgästerna logerade. Gården ligger helt nära hafskusten, väl bygd och planterad med flere slags löfträd, under hvilkas lummiga grenar en mängd s. k. Starestunkar voro anbragta, hvilkas inbyggare fägnade såväl åboernas som ock desses gästers öron med sin däjeliga concert, jämte det deras ungar ofta borttogos som läckerheter för bordet. De härvarande brunngästerna voro: herr grossören Mathias Donner med fru, borgmästaren Grewesmöhlen, landssekreter Molander med fru, en demoiselle Bacherus, landsfiskal Vestberg och medicine doktorn Hjort, m. fl. Jag blef till middagen qvarbjuden, hade rätt roligt i detta muntra och angenäma sällskap».
Änonu en gång samma sommar, d. 22 Juli, kom Hilfeling till Hamra. Derom heter det i hans dagbok:
». . . . Jag blef af herr prosten Fåhreas i Hablingbo och det i prestgården befiotliga sällskapet anmodad, att vara följaktig på en tur till Hamra helsobruan, der vi »en corps» skulle helsa på dervarande brunnsgäster. Afresan skedde i god tid före middagen, först till Hafdhem, der vi spisade middag hos prosten Gardell, som ock sedan af sällskapet encouragerades att medfölja. Således ökades vår karavan till 3 vagnar utom ridande personer. Resan afpassades så, att vi riktigt nästa morgon, innan bruansgästerna afdruckit, framkommo; såsom oväntade blefvo vi med särdeles förnöjelse af brunnssällskapet emottagne, på stället ymnigt med vatten fägnade, hvarefter vi samtligen af brunnssällskapet inbjödos att följa till deras qvartér Sallmunds att frukoste ra och spisa middag. Vi roade oss i detta glada sällskap till kl. 5 e. m., hvarefter vi togo turen till Öja prestgård. Åtskilliga ställen, der brunnsgäster vistades, påhelsades under vägen.» Såsom minne af glada och helsostärkande veckor vid derna helsobruan bru kade ofta damerna bära en liten silfverring, på hvars plåt namnet »Hamra» var graveradt.
Nu är, såsom antydt blifvit, helsobrunnen alldeles öfvergifven och förgäten. Blott några förmultnade stockar utmärka stället, der bruunshuset stått, och ytan iden förnämsta källan synes vanligen betäckt af ett tjockt fettglänsande ämne. Skall detta helsovatten, som dock engång af vetenskapsmän blifvit erkändt såsom »ettaf de förnämsta mineralvatten i riket», aldrig mer komma tiil heders, och skola aldrig mer skaror af glada brunonsgäster lyssna till »stararnes däjeliga concert» i iundarna vid Sallmunds och Storms gårdar? —
Om socknens namn har Strelow i sin (år 1633 utgifna) krönika följande sägen:
Tyske vikingar och sjöröfvare hade i fordomtid intagit en stor del af Gotland; men snaartt reste sig folket i massa, och Tyskarne måste draga sig undan till sydostligaste kusten. Här öfverföllos de at Gutahären, som var beväpnad med stora klubbor och hamrar, med hvilka den så väldeligen bankade och hamrade på fienderna, att dessa samt- och synnerligen måste bita i gräset. Platsen, der striden stod, heter i följd deraf Hamra än idag. — Och den gamle krönikeskrifvaren tilllägger: Eftersom der var mycken hasselskog, gjorde man till en evig ihågkommelse at segern en lek, som änvu öfvas och som kallas att »hamra nötter». Man tager en hand full nötter — dessa skola beteckna Tyskarne — och gömmer dem i sin knutna hand och säger till en annan: »Kall skoga» — att den andre skall kalla Tyskarne ut ur skogen. Den andre svarar: »Hamra, hvar skall jag kalla honom?» — »I Hamra», svaras det. «Hur många?» — Kan den tilltalade icke gissa antalet, så erlägger han i böter så många nötter, som finnas öfver. Detta är ett vanligt tidsfördrif hos oss. — Så nästan ordagrannt efter krönikan.
Här må inskjutas en utförligare beskrifniog af denna gamla, vid julgillena i de gotländska bygderna ännu ofta förekommande gissnings-lek. Ordalagen för frågorna och svaren äro något olika i olika trakter af ön, men orden »Kall skoga»> och »Hamra» brukas öfverallt, Leken har trenne möjligheter, nämligen att man gissar de gömda nötternas antingen rätt eller för litet eller ock för stort. Så här ungefär kan leken växla:
Lars och Lona leka, båda försedda med; »julnötter». Lars gömmer i sin hand till exompel tolf nötter och säger: »Kall skogar. — Lona svarar: »Hamra». — Lars frågar: »Hur många?» —- Lona svarar t. ex.: »Tolf». Den sistovämda, som gissat rätt, vinner de tolf nötterna.
Eiler ock: Lars, som gömt t. ex. tolf nötter, börjar: »Kall skogac. — Lona: »Hamra», — Lars: »Hur många?» Lona svarar t. ex.: »Fem», — Lars bort tager nu ur sin hand fem nötter, och frå gar: »Fem ifrån, hur många igen?» Lona gissar t. ex. »Tre», — Lars fortsätter: »Tre ifrån, hur många igen?» Lona svarar t. ex. »Sex» — Lars, som nu har fyra qvar, säger: »Lägg dit tvål», hvilka blifva hans vinst.
Leken kan också arta sig på följande sätt: Lars har t. ex. tolf nötter och säger: »Kall skoga», och Lona svarar: »Hamra». — Lars: »Hur många?» Lona gissar t. ex.: »Femton». — Lars: »Hit med tre nötterl», ty Lona har gissat antalet för stort och fär plikta derför med en del af sina nötter.
Hvad namnet Hamra egentligen angår, är det icke otroligt, att det uppkommit af det gotländska ordet >hammar», som betyder en i hafvet utskjutande udde och som förekommer i geografiska kustnamn på Fårö, i Ejsta, Näsoch flerstädes. Och i Hamra socken finnas flere uddar, mellan hvilka fisklägenaochlastningsplatserna Envikenoch Stockviken ligga. I gamla handlingar skrifves namnet: Hambrij, Hambra och Hamar. — Gårdarna i sockuen heta: Skogs, Stora och Lilla Sutarve, Stora och Lilla Sindarve, FEjmunds, HLiknatte, Sallmunds, Längmyra, Bartmässe, Tjängdarve, Storms; Härans, Botreits, Roms, samt längst i 1 norr Norrgårda och längst i söder Suders. Det är namn med fornåldrig, äkta gutnisk klang.
*) 1799, 1800 och 1801 gjorda resor på Gotland finnas i handskrift i kgl. biblioteket i Stockholm. En ofullständig afskrift af dem finnes i härvarande elementarläroverks boksamling.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 29 December 1885
N:r 104.