Detta var ämnet för det till innehållet beaktansvärda och till formen ledigt affattade föredrag, som kaptenen vid generalstaben stabsschefen vid militärbefälet på Gotland W. Unge höll i onsdags å stadshotellets festsal inför en publik, som borde hafva varit mycket talrikare, men som med spändt intresse åhörde talarens framställning.
De mest olika åsigter rörande frågan om Gotlands försvar hade talaren hört uttalas under sin tvååriga vistelse härstädes, af hvilka de flesta så betydligt skilt sig från hans egna, hvilka enligt hans förmenande mera borde närma sig till de rätta, att hos honom uppstått behofvet af att för en mer vidsträckt krets få lägga i dagen hvad han rörande den saken hade på hjertat.
Efter att hafva frambållit hvilka stora dimensioner de europeiska arméerna erhållit under nittonde århundradet, framkastade talaren den frågan: Kan svenska folket försvara sig och sitt fädernesland? Härpå svarades ja, dock under den förutsättning att den oss anfallande fiendtliga styrkan vore upgefär lika stor eller mindre än den vi sjelfve ägde till vårt försvar. Om en öfverlägsen armé kastades mot vårt land, måste diplomatien uppträda till vårt skydd Diplomatien kunde dock något uträtta hos andra makter, då den representerade ett land, som likt andra nationer upprätthölle en tidsenligt utbildad armé af den storlek, som landets krafter medgåfve. Endast Sverige, som ginge drömmande om den eviga freden, hade ännu icke infört tidsenliga reformer i sitt härväsen.
På frågan
»Kan Gotland försvara sig»
ingick derpå talaren. Med kännedom om storleken af nutidens arméer och isynnerhet den oupphörliga tillväxten af våra grannars, Rysslands och Tysklands, krigsmakter menade mången, att Gotlands försvar numera tjenade till föga eller intet, emedan »ön omöjligen kan försvara sig», som det hette. Det vore naturligt, att, såvida ön ej förses med dyrbara fästningar, Gotland icke, lika litet som hvarje annat land, kunde försvara sig mot öfvermakt, Af denna oförmåga följde dock ingalunda, »att Gotlands försvar vid ett kommande krig blir af ingen betydelse».
Sedan Valdemar Atterdags tid och de ryska härjningarna på Gotland hade stora förändringar i sjelfva sättet att föra krig inträffat och konsten att såväl anfalla som försvara sig betydligt gått framåt. Ö-för svarets uppgifter hade nu betydligt förändrats mot förr. För att närmare belysa detta gaf talaren en historisk öfverblick af Gotlands öden från Magnus Ladulås tid intill 1811.
En liflig skildring af de under den stora franska revolutionens tid uppstående s. k. nationalhärarne, hvilka grundade sig på allmän värnplikt, följde derpå. Nu försvunno de s. k. yrkeshärarne och er sattes af nationalarméer, hvilka svälde ut till en betydande storlek. Då dessa hä rar uteslutande utgjordes af landets egna söner, blefvo helt naturligt deras nationalkänsla och moraliska kraft stegrade. Krigen blefvo nu verkliga nationalkrig samt fingo genom arméernas storlek och politikens allt mer tilltagande inflytande på krigförivgen en hélt annan karaktär än förr ; de betecknades nu genom stora nationella mål, hvilka man sökte uppnå ge nom storartade fälttågsplaner. Arméerna fördes ej mer som flydda tiders yrkeshärar till strid mot främmande länder endast på grund af en konungs personliga vilja. En armé nu för tiden anfölle och försvarade derför, att hela eller en bety dande del af nationen ville anfalla eller försvara, hvarpå det dansk-tyska kriget 1864, preussiskt-österrikiska 1866, fransktyska 1870 och senast det turkisk-ryska kriget buro tydliga bevis. Krigsföretagen ginge ej vidare ut på att vinna en tillfällig öfvergående vapenlycka; alla krigsplaner beräknades nu för vinnandet af ett enda stort mål, nämligen hela den fiendtliga härens fullständiga nederlag, hvarigenom den segrande kunde föreskrifva en för sin nation i politiskt och socialt afseende lyckobringande fred.
Talaren lemnade härpå en klar framställning, förtydligad af en väldig karta, som upptog nästan helt och hållet salens ena kortvägg, om den nutida krigföringens anordning och planmässiga utförande.
Föredragets andra afdelning gälde
Gotlands betydelse för Sveriges försvar.
Talaren uppdrog en redogörelse för huru de allmänna grunderna för krigföringen torde komma att tillämpas af en Sverige anfallande fiende. För detta ändamål gjordes det antagandet, att vårt land af en eller annan orsak anfölles af Ryssland.
För tydliggörande af ämnets framställning användes en af föreläsaren särskildt utarbetad karta, af lika väldiga dimensioner som den förut nämda samt utvisande samtliga Östersjöländerna med Gotland och de operationslinier ryssarne kunde antagas välja vid sitt öfverfall.
Den svenska arméå blefve nu fiendens egentliga operationsföremål, och denna armés hufvadstyrka måste vid krigsutbrott sammandragas och ordnas i Upland, Södermanland, Nerike samt Öster- och Vestergötland. Det vore af flere skäl föga antagligt, att ryssarne förlade sin operationsbas i de aflägsna trakterna norr om Uleåborg och Torneå, d. v. s. framryckte öfver Finland mot Sverige, på grund af de stora svårighetar som dermed voro förenade: en oerhörd lång etapplinie, föga utvecklade kommunikationer, Norrlands fattigdom på förnödenheter, faran för anfall af mindre sveaska och norska styrkor och kavalleripatruller m. m. På grund häraf och då i denna ångans tid fienden vida lättare och snabbare medels sin mäktiga flotta kunde på kort tid och på den kortaste vägen öfver Östersjön föra en betydlig armé till den del af vårt land, hvarest vår armé är till finnandes, vore det vida troligare, att fienden för sitt hufvudanfall landstege i Upland, Södermanland eller Östergötland, under det att han med mindre styrkor anfölle något af de södra landskapen samt Norrland. För ett sådant anfalls förberedande förefölle det mycket sannolikt, att fienden i de närmast Sverige belägna hamnarne i Östersjön, Rigaviken och Finska viken mellan Libau och Björneborg i första hand samlade alla sina stridskrafter och förnödenheter för kriget. Fiendens operationsbas blefve så: lunda linien Libau—Windan—Baltichport —Hangö—Åbo—Åland och Björneborg. Från norra delen af operationsbasen ginge kortaste vägen till Upland öfver Åland, under det att från den södra delen kortaste vägen ginge öfver Gotland. Om man nu antoge, att flenden för sitt hufvudanfall bestämde sig för att på en eller flere punkter mellan Gefle och Norrköping landsätta omkring 50 tusen man, att den ryska flottan gjort Östersjön ren från svenska örlogsmän, att den ryska transportflottan afseglat kortaste vägen direkte till de bestämda landstigningspunkterna på de svenska kusterna samt att fienden under nattens skydd närmat sig dessa och i daggryningen börjat landsätta sina trupper, så kunde man anse det omöjligt för svenska trupper att hindra en sådan landstigning. Endast mindre svenska styrkor kunde nämligen af flere skäl vara tillstädes vid landstigningstillfället och mot fiendens grofva sjöartilleri kunde dessa föga uträtta.
Sedan fienden fått säkert fotfäste i nämda provinser genom befästningars uppförande, komme s. k. etapphufvudorter att derstädes anordnas, hvarefter framryckandet mot vår armé företoges, då den s. k. stora trängen iordningstäldes.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 4 April 1885
N:r 27.