Tysk berättelse om franska förluster.
Tyska lördagsrapporten lyder: Stora högkvarteret meddelar från västra krigsskådplatsen: De franska förlusterna i striden norr om Nieuport 28 dennes voro betydliga. Öfver 300 marockaner och algieriska soldater lågo döda i dynerna. Fienden hindrades äfven i går af vår artillerield från att genom sina mingångar närma sig dynhöjderna öster om fyrtornet. Söder om La Bassée-kanalen fråntogo våra trupper i natt fransmännen ytterligare två skyttegrafvar, hvilka stå i förbindelse med de af oss den 25 eröfrade ställningarna. Vi togo därvid öfver 50 fångar.
I västra delen af Argonne företogo våra trupper i går ett angrepp, som inbragte oss ett ej obetydligt stycke eröfrad terräng. Vid detta tillfälle togo vi 12 officerare och 317 man till fånga och eröfrade 12 maskingevär och 10 kanoner af mindre kaliber. Fiendens förluster i döda voro allvarsamma, i det mellan 400 och 500 stapade lågro på valplatsen. Det franska infanteriregementet n:r 155 synes ha blifvit upprifviet. Våra förluster voro jämförelsevis små.
Franska nattliga angreppsförsök sydost om Verdun ha tillbakaslagits med svåra förluster för fienden. Nordost om, Badonviller ha fransmännen drifvits ut ur byn Angomont och kastats tillbaka mot Brémesnil. Angomont besattes af våra trupper.
Fransmannen neka.
Ett officielt telegram från Paris säger: I senaste tyska kommunikén, förtjäna tre olika påståenden att såsom oriktiga framhållas:
1) Det är oriktigt, att fienden haft någon framgång i trakten af Craonne.
2) Det är oriktigt, att mitral???er tagits från oss i Elsass.
3) Det är oriktigt, att våra angrepp 27 dennes i Vogeserna ha blivit tillbakaslagna.
Vi ha runnit terräng och bibehållit hvad vi vunnit, d. v. s. omkring 400 meter, såväl norr om Senones och i Bande-Sapt som i trakten af Ammersviller och Nedre Burnhaupt.
Det är dock det märkliga att fransmännen slälfva berättat, ett tyskarna sökt öfvergå. Aisnefloden öster om Soissons. Det vittnar om att deras framsteg mellan Aisne och Craonne varit verkliga och stora samt att de motsatta franska uppgifterna icke äro hållbara.
Joffre och järnmuren i väster.
Tidningen Neue Züricher Nachrchten skrifver, att Joffres genialitet synes vackla i järnmuren i väster, som han icke längre kan uppehålla. Om ock tyskarnas senaste framgångar vid La Bassée, Soissons, Reims och i Argonneskogen icke vore fullkomligt angörande, så utgöra de dock en viss afgörande förberedelse. Joffres jätteenergi har redan beräknat genombrottet af de nuvarande ställningarna. Alla förberedelser äro träffade för den andra järnmuren efter instörtandet af den nuvarande, men den skall icke längre vara hvad den nuvarande är, och icke heller skola dess försvarare varna lika starka, som de voro i början af det senaste förtviflade motståndet.
Mera om Nordsjöslaget.
Slagkryssaren Tiger sänkt?
Kieler Neuste Nachrichten har från Amsterdam mottagit följande telegram: En kapten på en holländsk ångare, som bevittnat sjöslaget vid Helgoland, meddelar, att den engelska slagkryssaren Tiger bragtes att sjunka genom ett skott från en tysk torpedbåt.
Resultatet af striden ter sig, om denna uppgift är riktig, ur tysk synpunkt sålunda: Lion träffad under vattenlinjen och hemsläpad med slagsida, Tiger sänkt samt minst två jagare sjunkna. I alla händelser är man säker på, att Tiger är mycket illa tilltygad. De tyska förlusterna äro: den halfstora kryssaren Blücher sjunken, skada på slagkryssaren Derflinger och en mindre skottskada på en liten kryssare.
En korrespondent till Times har i Edinburgh intervjuat några af de tyska sårade, som upptagits från Blücher. De ha oförbehållsamt berättat, att Blücher skakade och rullade vid aflossandet af sina egna kanoner. De dödsbringande bredsidorna från de engelska fartygen sleto kanonerna från deras ställningar och dödade servisen. Matroserna, som gått upp i riggen, föllo ned blödande eller döda. Deras kamrater på däck sopades bort af de fientliga projektilerna. Officerarna tappade hufvudet. Allmän förvirring uppstod. En af de sårrade yttrade till slut till intervjuaren: »Vår flotta är ännu ny. Ni har mera erfarenhet».
Likasom alltid, när det är fråga om förhör med fångar, böra dessa uppgifter mottagas med misstro.
Nu skall det bli annan fart i den ryska krigförningen.
Den intressantaste e nyheterna för dagen är otvifvelaktigt general Paus och hans följeslagares fransyska visit i Sverige. Det intressanta ligger därvid naturligtvis inte främst i att vårt land för några timmar får göra bekantskap med en så celeber gäst — alla åtgärder ha för resten vidtagits för att det inte skulle bli någon bekantskap af. Men hvad som är betydelsefullt är att det nu visat sig att de rykten talat sant, som sedan länge berättat, att det inom de västra ententemakterna rådt en viss desillusion i afseende på Rysslands insats i kriget, och att från deras sida skulle vidtagas samma arrangemang, som redan för flera månader sedan ansågs nödvändigt inom det motsatta lägret: den militära ledningens öfverlämnande i händerna på den makt, som i det afseendet var den skickligaste.
Det är nämligen knappast något tvifvel om att general Paus Rysslandsresa har denna betydelse. Så mycket är naturligtvis själfklart, att syftemålet med resan icke är det halft löjliga som officielt uppges: storfurst Nikolai Nikolajevitjs dekorering med franska militärmedaljen. För det ändamålet släpper icke Frankrike en af sina yppersta generaler ifrån sig. När man i detta ögonblick later honom lämna en post, där man säkerligen kommer att känbart sakna honom, så kan skälet vara endast ett: att han behöfves ännu bättre på det ställe, dit man nu sänder honom.
Redan länge har man, alla dementier till trots, haft en bestämd känsla af att Frankrike och England af Ryssland väntat sig någonting helt annat äni hviad det presterat. Liksom krigets utveckling strukit ett streck öfver den tyska krigsplanens beräkningar, så har den också korsat de allierades. Det var i främsta rummet till den ryska ångvälten som västmakterna satte sitt hopp: under det Frankrikes uppgift hufvudsakligen skulle vara defensiv och dess insats gå ut på att binda afsevärda tyska stridskrafter, skulle de ryska mil!enarmeerna med en rent elementär kraft vältra fram österifrån och krossa Tyskland genom sitt enorma tryck. Afgörandet skulle komma på den östra krigsskådeplatsen, ooh först då det fallit, skulle västmakternas härar rycka fram och deltaga i slutuppgörelsen.
Men i stället för att rulla fram mot Berlin har den ryska ångvälten satt sig fast på de leriga polska slätterna. Sedan ett par månader har den ryska offensiven här, på den viktigaste delen af fronten, utbytts mot rysk defensiv, som inte ens den varit enbart lyckosam. Men i Österrike ha ryssarna tvungits att hufvudsakligen hålla sig till defensiven, och i Bukovina har den senaste i och för sig rätt obetydliga offensiven stoppats. Ryssarna ha på alla punkter fått lämna ifrån sig initiativet, och det fins ingenting, som tyder på att de skulle kunna återta det. Och det har blifvit västmakterna och särskildt Frankrike, som fått offensivens börda lagd på sina skuldror, en börda, som ej är tillmätt för deras krafter.
Då nu den Joffreska offensiven brutits — det var i främsta rummet Soissons-slaget som visade dess, utsiktslöshet — så är det helt naturligt att man ånyo vändt blickarna mot öster. Hvarför kan, frågade man sig, Ryssland icke åstadkomma något mer? Felet kan inte ligga i brist på manskap — Ryssland har in idet fallet outtömliga resurser — och felet kan icka heller ligga hos de ryska soldaterna: de ha visat sig hålla måttet, och det kanske till och med i högre grad än man väntat. Det är ej heller ammunition och krigsförråd som fattas: om det kanhända vid någon tidpunkt varit på upphällningen därmed, så har utan tvifvel behofvet nu fyllts, delvis genom bundsförvanternas försorg. Från Japan har Ryssland köpt en massa tungt artilleri, från Amerika får det öfver Vladivostok stora förråd af vapen och ammunition, från England fick det, uppges det, innan sjöfarten på Arkangelsk stängdes, i en enda post en miljon modärna armégevär.
Felet måste ligga på en annan punkt: det måste — så ha åtminstone bundsförvanterna tydligen resonerat — vara den högsta militära ledningen, som ej varit sin uppgift vuxen. Slutsatsen synes ju också ligga nära till hands: sådana strategiska misstag som de, som förde till katastrofen vid de masuriska sjöarna eller räddade de redan i säcken inneslutna tyska trupperna i mellersta Polen, ha, om man undantar Potioreks lättsinniga frammarsch i Serbien, icke haft sin motsvarighet på någon annan af krigsskådeplatserna. Hvarför skulle då icke fransmännen sända dit öfver några kompetenta män för att lära den ryska arméledningen modärn strategi?
Och nu befinner sig alltså general Pau på väg ditöfver, officielt för att dekorera storfursten med militärmedaljen, men i själfva verket för att ge honom något som för Ryssland kan bli af åtskilligt större betydelse. General Pau är en af Frankrikes allra främsta ocih populäraste härförare: han är känd framför allt som en handlingens, initiativens, offensivens man. Att man valt just honom, tyder alldeles särskildt på att Frankrike nu vill försöka i det ryska högkvarteret ingjuta något af den offensiva geist som detta på senare tider tyckes helt ha förlorat.
I Berlin tar man general Paus resa till Ryssland med stort lugn, ehuru man är öfvertygad om, att han kommer att arméer i ryska Polen. Man anser det likgiltigt, omgeneralen tjänstgör på östra eller västra fronten.
Den på sina håll framkomna uppfattningen, att ryske generalissimus storfurst Nikolaj Nikolajevitsch skulle frånträda sin ställning ät general Pau är naturligtvis alldeles orimlig, men sannolikt blifver den franske generalen hans närmaste man.
I Ostpreussen.
Från östra krigsskådeplatsen meddelar senaste berlinkommunikén, att ryssarna i Ost-Preussen utan resultat angripit ett brohufvud öster om Darkehmen. De ha beskjutit våra befästningsanläggningar öster om sjöområdet och ha sydost om Löwentin-sjön försökt ett angrepp, som dock omintetgjordes af vår eld. Ett ryskt nattligt angrepp mot Butrzynow (?) öster om Lovitsj har tillbakaslagits med de allvarsammaste förluster för fienden.»
Det ryska nederlaget i Ungkomitatet.
Tidningen Magyary Hirlaps specialkorrespondent skrifver från Ungkomitatet: Fienden har blifvit fullständigt undanträngd. Han söker nu efter en panikartad flykt på andra sidan gränsen bringa sina stridskrafter i ordning. Den ryska flykten började i Csontos. Genöm ryssarnas hufvudlösa flykt hände det, att på grund af deras förvirring en stor del af deras stridskrafter direkt lupit mot våra ställningar, där de naturligtvis blifvit afväpnade. Man kan icke tillnärmelsevis i siffror angifva ryssarnas förluster. Så mycket är dock redan visadt, att tre ryska bataljoner blifvit tillintetgjorda. Ofantligt mycket ammunition, proviant och maskingevär ha kommit i vår ägo. Betydelsen af vår seger höfes genom att vårt angrepp blott kräfde offret af några sårade, under det att ryssarna genom den förintande elden af vårt honvedartilleri föllo hundratals i bergen.
Turkarnas krig.
Kaukasiska generalstabens kommuniké af fredagen meddelar: I distriktet Tsjorok draga sig de trupper, som fördrifvits från byn Basjikioj, tillbaka med hast. På Sarikarmysjfronten har ingen viktig förändring inträdt. Under torsdagens lopp besköt turkiska artilleriet energiskt, men utan framgång, några delar af vår front.
I Alasikertdalen förbli vi i kontakt med fienden, och små, sammanstötningar förekomma där.
Vår kolonn har intagit Sofian efter en envis strid och tog en fana samt en kanon och lifsmedel. Fienden drog sig tillbaka mot Tebris, efterlämnande på slagfält flera hundratal dödade.
Alasjkert ligger strax söder om kaukasiska gränsen, östligt om Frzerum. Sofian ligger öster om miasjön i Aserbeidjan i Persien.
Turkiska högkvarteret meddelar åter: I Kaukasien har intet anmärkningsvärdt inträffat. De af våra trupper, som tagit till offensiven i riktning mot Olty, ha tagilt 300 fångar och eröfrat en mängd gevär och annan krigsmaterial.
I Aserbeidjan utvecklar sig till vår fördel det slag, som sedan en veckas tid pågår kring Choi mot fiendens hufvudstyrka. Choi är ryssarnas sista stödjepunkt i Aserbeidsjan. Den 27 d:s togo våra trupper söder om Choi de befästade fientliga ställningarnas främsta linje.
Ett och annat.
— Enligt hvad man erfarit i Paris, har tyska pansarkryssaren Derfflingar gått i docka vid ett vari i Hamburg. Fartyget är mycket starkt skadadt. Kryssarna Seydlitz och Moltke, som likaledes deltogo i slaget i Nordsjön, ha ankrat vid Helgoland, och kryssaren Roon ligger utanför Cuxhafen.
— Amsterdamer Handelsblad innehåller en allmänt hållen beskrifning af ett nytt tyskt luftvapen, en lufttorped, som tyskarna använde sig af vid Veurne. Dess verkningar skola vara fruktansvärda.
— Grekiska legationen i Berlin konstaterar på grund af autentiska meddelanden, att det från Konstantinopel spridda ryktet om ett attentat mot konungen af Grekland är fullständigt gripet ur luften.
— Till holländska regeringen har ingått meddelande om att de engelska militärmyndigheterna i Egypten vidtaga förberedande åtgärder för att stänga Suezkanalen utan att taga hänsyn till de säkerligen oerhörda förluster, som därigenom åsamkas sjöfarten. I Holland väcker underrättelsen det största uppseende, då en stängning af kanalen kommer att bli af den största betydelse för Hollands förbindelser med dess indiska kolonier. Amsterdamer Schiffsgesellschaft har senare emattagit telegrafiska underrättelser om att Suezkanalen stälts under militärkontroll. Fartyg genomsläppas endast på bestämda timmar.
— Till Wolffs telegrambyrå telegraferas från Bukarest: Officiellt meddelas, att största delen af den spanmål, som Tyskland de senaste månaderna uppköpt i Rumänien, icke kunnat utföras på grund af bristen på järnvägsvagnar. Den rumäniska järnvägsstyrelsen har nu gått med på ett förslag från den tyska regeringent att denna själf skulle sända behöfligt antal vagnar till Rumänien.
Gotlands Allehanda
Måndagen 1 Februari 1915
N:r 25