Man behöfver ej länge vistas på Gotland eller göra många resor till landsbygden, man behöfver knappast något annat än att iakttaga det litet emellan törekommande vilda skenandet af landthästarne på Visby gator eller läsa uppgifterna i Gotl. Allehanda om de ofta förekommande olyckshändelserna, dervid stundom menniskolif gått förlorade, för att få det omdömet stadgadt, att det måste vara mycket illa bestäldt med dessa hästars tämjning och dressyr. Och så är det äfven! I ingen svensk provins torde någon motsvarighet dertill förekomma. Forskar man åter efter orsakerna till detta säregna förhållande, så ligga dessa ej långt borta, då man vet, att den lilla skogshästen, »russen», af ålder här användts såväl till jordbruket som till åkhäst. Dessa halfvilda pony underkastades först vid 4 till 5 året ett slags bristfällig tämjning och inkörning, men bibehöllo under hela sitt lif en viss envis sjelfständighet, för att ej säga egensinne. Sedan med ett ökadt jordbruk dessa hästar befunuits för små och svaga, lyckliggjordes provinsen i början af 1830-talet med s. .k. ädla hingstar, införda sannolikt från Ottenby stuteri, och frambragtes genom dessa en kroasering så märklig, att enligt länsveterinär Schougs årsberättelse af 1866 till d. v. Sundhetskollegium minst 3/4 af länets hästar var behäftad med ärftliga fel. Detta beklagliga förhållande hade till följd, att genom hushållningssällskapets försorg norska hingstar anskaffades såsom beskällare, och sedan dess har genom dessas inflytande äfvensom genom de årliga hästpremieringsmötena ett märkbart bättre förhållande så småningom inträdt särdeles i mellersta och södra delen af ön.
Emellertid qvarstår tämligen oförändradt samma vårdslöshet vid uvghästens uppfödning och inkörning, som under de tider »russen» fann ett mera allmänt användande. — Fölen och unghästarne få under vintern för liten rörelse samt tämjas och inköras för sent. Unghästens medfödda liflighet och envishet tyglas ej genom en under de första lefnadsåren börjad dressyr, som ej sker med den omsorg och noggrannhet som behöfves för att utbilda uongdjurets egenskaper till de ändamål man åeyftar. Deri ligger till största delen förklaringen till alla dessa olater och denna stora skygghet, som är så karaktäristisk för Gotlandshästen och som visar sig med benägenbet att skena vid den ringaste anledning. Naturligt är att öns hästar med dess härstamving från en ras, som stått så nära naturtillståndet som möjligt, också skall bibehålla en mängd af dennas egenskaper, men fullkomligt säkert är också, att skyggheten och egensinnet kunna mildras och borttagas genom en i tid börjäd tämjning, icke såsom nu i 3:dje, 4:de och 5:te utan i 1:a och 2:a lefnadsåret, innan fölet ännu är medvetet om sina krafter och derför äfven mera benäget att låta sig ledas och kufvas. Derför bör fölungen i tid vänjas vid att låta handtera sig, att låta upptaga sina fötter och ledas i grimma; efter 2:a året bör inköringen börjas, under vintern för lätt släde eller eljes i par tillsammans med någon lugn, äldre häst, som ej fått vanan att »ränna>, Derför att inkörningen börjar vid en tidigare period, behöfver unghästen ej förses med något hofbeslag. Med de utmärkta vägar som finnas på Gotland och med det lindriga arbete, som här åsyftas, slites hofhornet ej hastigare an att naturen godt hinner sörja för återväxten.
Mycket kunde finnas att vidare tillägga i denna sak och möjligen torde jag framdeles återkomma till ämnet. Mycket önskvärdt vore dock, att nu anförda förhållande något allmännare uppmärksammades, och borde man ega förhoppning derom, då man vet, med hvilket intresse hästuppfödning omfattas inom länet.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 6 Februari 1884
N:r 11.