var det pikanta ämnet för ett föredrag, som i tisdaga afton inför en talrik åhörareskara hölls i Paviljongen af lektor P. G: Lyth. För dem, som icke voro i tillfälle att vara närvarande, torde ett kortfattadt referat icke sakna intresse.
Föreläsaren visade först, att jordelifvet är liksom en af de många klasser, som menniskan har att genomgå under sin utveckling till fallkowlighet. Jordelifvets bekymmer ärd” att jämföra med de uppgifter, som skolbarn få att lösa för att atveckla sitt förstånd och sin arbetskraft. En bland dessa uppgifter för lifvet är äktenskapet.
Sedan äktenskapets goda sidor och dess ändamålsenlighet blifvit uppvisade från skilda synpunkter, fäste sig föreläsaren vid de pröfningar, som hvarje äktenskap i större eller mindre mån medför. Då tvänne menniskor förena sig till en samverkan för hela lifvet, måste de afstå från det, som man vid första påseendet kallar frihet, nämligen rättigheten och möjligheten att i många fall göra hvad som tyckes vara angenämast. I stället måste en gift person bland flere lockande möjligheter välja endast den, som befordrar bägge makarnes gemensamma ”väl: Och under sådana” förhållanden uppstå slitningar och pröfningar af många slag. Skulle unga menniskor med full klarhet kunna genomskåda äktenskapets bördor, skulle många afskräckas från det äkta ståndet, men naturen, som instiftat äktenskapet, har äfven garanterat dess bestånd. Och denna naturens garantilag heter kärlek.
Sedan föreläsaren talat om, att kärleken är blind, uppvisade han skilnaden mellan vänskapoch kärlek, Vänskapen är en förening emelJan tvänne i ett eller flere afseenden lika personer, för förverkligande af lika mål. Vänskapen förenar vanligen personer af samma. kön, och ju högre målet är och ju flere gemensamma egenskaper de ega, desto trofastare blir vänskapen. Kärleken deremot är en förening mellan personer af olika kön. Föreningsbandet är icke de gemensamma utan de olika egenskaperna, så till vida som den enes dygder komlettera. den andras, Det är sällsynt, att en lärd man fattar kärlek till en lärd qvinna, deremot älskar hjelten den svaga, värnlösa flickan, och hon å sin sida sätter värde på hans hjeltemod. Kärleken uppträder under många former. Särskildt framhöllos fantasikärlek, sann kärlek och affärspartiernas kärlek. Fantasikärleken existerar i ungdomsåren och är i de flesca fall dömd att vika för en djuare och renare känsla, Den sanna kärleken eror i främsta rummet på de älskandes själsegenskaper. Men man kan tänka sig oändliga grader af kärlek, liksom af värme, På samma sätt som ingen mensklig varelse kan förnimma den högsta grad af värme, så är verkligt sann kärlek omöjlig att hysa här på jorden, Sedan derpå affärspartiernas kärlek skildrats med några ord, berördes den frågan, om verklig kärlek” kan vara reflekterad. Föreläsaren visade, att på grund af psykologiska skäl inSo omöjlighet förefans för detta antagande, lastän han dervid gjorde den inskränkningen, att reflexionen blott är en liten bråkdel af den omedvetna känslan. Det som helt och hållet kan begripas, det har ett ringa och fattigt innehåll.
Sedermera framstäldes de förlofvades förhållande till .hvarandra. Dervid skildrades först kärlekens knoppning, dess strider och dess misstag, samt slutligen förlofningstidens betydelse för det blifvande äktenskapet. Föreläsaren visade bland annat. huru en bland orsakerna till brytandet af förlofningar är, att den ena af kontrahenterna springer om den andra i bildning eller lifserfarenhet, och att derigenom ett svalg uppstår emellan dem. En ånnan orsak kunde vara att kärleken omsattes i fantasi, såsom det stundom händer hos konstDVärer, hvilka befria sig från sin kärlek genom att på duken eller med ord måla den sköna. Analoga företeelser saknas icke i hvardagslifvet. Förlofningstiden borde af de älskande användas till att så småningom lossa de band, som genom äktenskapets ingående skola brytas, vidare till att sätta sig in uti hvarandras litsuppgifter och verldsåskådnvingar samt slutligen att bereda sig på de husliga uppgifter, som äktenskapet ställer på hvar och en af dem.
Det är bekant, att förlofvade äro tråkiga för in omgifning, men det kan också inträffa att le blifva tråkiga för hvarandra, om de nämligen vilja söka att måla sina känslor i ord, som ligga öfver deras bildningsgrad. Derigenom Spostår något falskt i deras sätt att vara, och månget moln på den äktenskapliga himlen har sin grund i toma artigheter under förlofningstiden.
Om de älskande före bröllopet hafva till uppgi att söka och finna hvarandra, så hafva le såsom äkta makar att samarbeta för ett gemensamt mål. Dervid begås ofta misstag, men misstagen blifva rättade, och flere af rättelserna’ gifvas af makarne sjelfva. Sedan föreläsaren visat, hvarför man jämförelsevis mindre talar om mannens tillrättavisningar än om qvinnans, och särskildt antydt att qvinnan i behandlingen af sin man vanligen följer en af de flesta fruar antagen metod, skildrade han fruarnas tårar, deras toffeltaktik och sparlakanslexor, och framhöll dervid den elegiska grundton, som vanligen utmärker fruarna, i motsats mot männen, som i förtrytelsens ögonblick snarare höja sig till lärodiktare. Emellertid är detta blott den ena sidan af saken. I de flesta äktenskap finnes verklig lycka, och denna har sin djupaste grund i uppoffringar, undergifvenhet och tålamod.
Slutligen skildrades de lyckliga följder, som ett lyckligt äktenskap medförde. Den kärlek, som i lifvet blifvit grundlagd och befäst, är icke” sliten genom döden. Först på andra sidan grafven blir kärleken en full verklighet. Detta är en åsigt, som karaktäriserar många af forntidens folk och en nyare tids svärmiska skalder.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 17 Augusti 1883
N:r 66.