AF
KARL AF WIRSÉN.
(Inträdde i Sv. Akademien 20 Dec. 1879.)
Om någon gång, när julens stund är när,
Du går med henne, med din hjertanskär,
Din ögonlust och dina barns — som gifvit
Åt dem och dig sitt hjertas hela tro
Och blifvit fridens engel i ditt bo
Och härdens helgd och sorgens tröst har
blifvit —
Om du med henne går att välja ut
Bland bodens alla varor utan slut
Åt dina små der hemma någon gåfva,
En vacker docka, som gör flickan glad,
Åt gossen tennsoldater, Gud vet hvad
Som bäst och vackrast hoppet kan sig lofva,
O säg mig då, är vä din vandring skön?
Och är besväret ej sin egen lön?
Ett rosigt skimmer öfver himlen far
Och luften käns så helsosam och klar.
Med ens detskymmer, hvita flingor sväfva
Och lyktor tändas opp och dimmor bäfva,
Och snön, som dansar sakta ned ur sky,
Igenom floret når din skönas hy:
Han är så skälmsk. så lekande och yr,
Och nog han vet hvart bäst han kosan styr.
O fagra qväll! En nerrskensstrimma darrar
Med helsning från de svala himlafält,
Oändlighetens vidtutslagna tält,
Och blodet isas, hårda marken knarrar,
Och mot din arm du känner lätt ibland
En sakta sprittning af den huldas hand, —
Ej att hon fryser, nej, men vinterns dag
Och snön som faller, vandringens behag
Och qvällm som skymmer, himlens bleka
strimma,
Allt gör så mildt högtidlig denna timma,
Och sist hon måste hviska tyst så här:
Ack, om du visste hvad jag lycklig är !
Och du, som spejar i de kära drag
Och hör den sälla suck, som höjer barmen,
Och känner hennes hand, som rör vidarmen,
Och ser gestaltens smidiga behag
Och dessa ögon strålande och ljufva,
Som blicka fram ur näpen. vinterhufva,
Och dessa rosor, som på älskad kind
Så friska spira för decembervind,
Du måste svara hviskande så här:
»Ack, om du visste hvad du vacker är!»
Så går er färd. De granna fönster stråla,
Och nipper glittra der och tyger pråla,
Och öfver allt ett brokigt hvimmel rörs,
Oeh vänner råkas och betalning görs,
Ett köpande, ett pratande, ett larm,
Och snö på fot, paketer under arm.
T väljen ut alltjämt — o ljufva möda —
Förståndigt ett och annat åt de små,
Och re’n på förhand ömt i tänken på
Hur späda kinder skola högre glöda
Med helsans färg den rosiga, den röda,
Hur späda ögon med en himmel i
Vid dessa skänkers yra trolleri
Förtjust och öfvergifvet skola glittra
Och späda munnar oaflåtligt gå
Med detta sus, som ej man tröttnar på,
Ett mellanting af tala och af qvittra,
Ord för en fröjd af lifyets qval ej störd,
Sorl af en källa, än af ingen rörd.
Hväd gladarop! Hurmånget hjertligt tack!
Hvad stret att bryta upp det tröga lack
Och detta snåla segelgarn, som vill
Än i det längsta sluta glädjen till!
Allt detta re’n I gladt er föreställen,
Och hoppets milda ljus förskönar qvällen,
Tills sist er långå vandring hemåt bär
Och fickan full af granna saker är,
I vandren hem till sist: o fröjd att gå
Till bot igen, när natten faller på,
Och se de späda, himlens bästa gåftva,
Hvar på sin hvita kudde redan sotva,
Och tacka Honom, som ert hjerta gaf
All helig fröjd, som lifvet létver af,
Den makt, som vakar ’outsägligt öm
På stjernans bana och på barnets dröm!
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 24 December 1879
N:r 103