afreste härifrån i onsdagsafton efter att föregående dag hafva gifvit sin sista representation, då en härstädes ej förut gifven bearbetning af ett tyskt original »Fransyskt ska’ det vara» för utsåldt hus uppfördes. Pjesens idé var ej illa hopkommen, men i densammas utveckling brusto jemnhet och handlingens raska framskridande. — Fru Grundström tog onekligen första priset hvad utförandet beträffar. Fru Hellström och fröken Urbin gåfvo sina roller med riktig uppfattning och deremot svarande utförande. Hr Sjöstens roll är ingalunda af lätt art, hvilket jämte den omständigheten att stycket för första gången uppfördes torde förklara en och annan brist i en öfverhufvud god framställning. Som den småländske betjenten var hr Lindström synnerligen lyckad. Ingen osund öfverdrift vidlådde denna gång hans komiska utförande. Denna föreställning var tillika bröllopsrecett för fröken Urbin och hr Sjösten, hvilka om några dagar skola knyta hymens band i Stockholm och sålunda förverkliga hvad de efter de mest olikartade intriger så ofta vid rampens sken på de bräder, som föreställa verlden, med vanligen god framgång »spelat». Efter ett par dagars uppehåll i hufvudstaden fortsättes resan till Ume, der Thalias farligaste fiende, sommarljus och sommarvärme, ännu kanske har en eller annan brottning okämpad med gudinnans konstälskande riddare Bore, som väl nu knapt sitter i orubbadt bo ens uppe hos Nordenskiöld.
Sällskapets 2 månaders långa vistelse härstädes, hvarunder några och tjugu representationer gifvits, har väl lemnat ett tämligen godt ekonomiskt resultat, isynnerhet om man tager i betraktande den för teatern mindre fördelaktiga vackra väderlek, som här varit rådande de sista tvänne veckorna. Spellistan har i allmänhet varit af god och omvexlande beskaffenhet; särskildt hålla vi sällskåpet räkning för upptagandet af Dahlgrens och Blanche’s arbeten, hvilka såväl genom den fosterländska andan, sedliga hållningen och godmodiga komiken taga försteget framför den uppsjö af utländskt dussinkram, hvarpå man så ofta bjudes från landsortsscener. Utförandet af dessa stycken har i allmänhet varit tillfredsställande, och af hufvudrollerna i Blanche’s arbeten, hvilka hr Hellström med en hos en så ung skådespelare sällsynt mångsidighet vanligen framstält, hafva skapats goda, ja ofta mönstergilla typer. I hr Grundström eger sällskapet en präktig teaterfigur med stark och fyllig tal- och sångröst, som är af bästa verkan. Alla hans framställningar bära spår af redbart arbete och god uppfattning, om ock hans område som skådespelare ej har vidstäckta gränser. I hr Sjösten har sällskapet en användbar förmåga, som medels studier och träget aktgifvande på en och annan kantighet, som behöfver afslipas, bör kunna hinna en vacker utveckling; särskildt vilja vi framhålla hans rätt goda, om ock föga skolade, tenorbarytonröst. Hr Berndes är en skådespelare med rutin och skämmer, för att använda ettoutslitligt uttryck, aldrig bort en honom anförtrodd roll. Hans framsägande af rollerna röjer ett godt öra för den olika tonvigt på och ljudskiftning af språket, som måste så ofta framhållas för att gifva full kläm åt uttrycket, hvilket isynnerhet är af nöden i dialogformen. Mot hr Lindström hafva vi haft åtskilliga anmärkningar, gällande hans groft burleska uppfattning och hans dermed i full konseqvens gjorda framställning af några komiska roller, hvilka fordrat ett helt annat utförande. Vi vilja derför ingalunda förneka, att goda sceniska anlag finnas äfven hos hr Lindström, hvilka endast behöfva en god riktning för att utvecklas.
Bland sällskapets qvinliga medlemmar är fru Grundström den mest framstående och har användts med framgång i roller af vidt skild beskaffenhet. Som karaktärsskådespelerska har hon visat goda anlag. Fru Hellström, som en längre tid af sjuklighet hindrats att uppträda, har goda förtjenster i Thalias och ganska stora sådana i Terpsichores konst. Fröken Urbin förenar med lofvande anlag i dramatiskt afseende en nätt sångröst, som dock i afseende på ren intonation lemnar åtskilligt öfrigt att önska. Fröken Lund har i subrettroller visat prof på godt och ofta drastiskt utförande.
Af ofvanstående torde framgå, att vi anse sällskapet förfoga öfver rätt goda krafter, och att dess spellista haft i allmänhet stycken af duglig halt. Naturligtvis hafva vi alltid lämpat vår kritik efter de anspråk man i allmänhet får sätta på ett landsortsällskaps prestationer, helst de yttre resurserna för ett teatersällskaps uppträdande äro af sämsta beskaffenhet i vår goda stad, hvars invånareantal betydligt öfverstiger många städer, hvilka bättre uppskattat den dramatiska konstens värde och derför försett sig med ändamålsenliga teaterbygnader.
Slutligen uttala vi och, som vitro, utan motsägelse alla härvarande teatervänners tack för den tid hr Hellström med sitt sällskap beredt oss öboar det tyvärr sällsynta tillfället att få njuta af dramatiska föreställningar samt lyckönska sällskapet till en förmånlig sejour uppe i nordlanden och uttala ett välkommen åter.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 6 Juni 1879
N:r 46