skildrades i onsdagsnumret intill tiden för Konungens återkomst från Fridhem.
Sedan Konungen återvändt till staden från frukosten hos prinsessan Eugenie, begaf han sig kl. 42 till det med blommor och flaggor festligt prydda läroverket, der han uppehöll sig en timme. Här åhörde han rektor Forsbergs undervisning i filosofi och lektor Bergmans ilatin, hvarvid denne helsade Konungen med ett latinskt tal, hvilket Konugen besvarade på samma språk, tackande för helsningen. Äfven åhörde han dr Hallenbergs undervisning i svenska språket och dr Börrings i kristendom. Sedermera besåg han läroverkets samlingar och högtidssalen, samt den nya skolmaterielen, öfver hvilken han, liksom öfver andra läroverkets anordningar, uttryckte stor belåtenhet. Ute på skolplanen hade emellertid lärjungarne, omgifna af en väldig folkskara, samlat sig. Här spelades »pärk» och utfördes andra lekar, hvilka Konungen med intresse åsåg. Konungen tackade läroverkets lärare och lärjungar, samt åkte derefter, helsad af ljudliga lefverop samt under blomsterkastning, för att bese ruinerna, under hvilken färd lektor Bergman tjenstgjorde som ciceron. Först besöktes S:t Katarina och S:t Lars, hvarefter kosan styrdes till fornsalen, hvarest dr Säve var till mötes, och der Konungen visade särkildt intresse för frågan om åstadkommandet af en lämplig lokal för fornsamlingarna. Man talade om möjligheten af att genom en restauration af S:t Lars skaffa en sådan. Efter att derpå hafva besett Helgeandskyrkan begaf sig Konungen till frimuarelogen, hvarest han en stund uppehöll sig, samt derifrån till S:t Nikolai ruin, der han helsades med en af direktör Söhrling komponerad och anförd kör, hvartill orden, hvilka vi här nedan återgifva, äro af konungen sjelf författade.
Upp att verka! Upp att möta
Dagens kraf med vaknadt mod;
Ej dig höfves vekt förnöta
Lifvets kraft; den är för god
Att i fåfäng sorg förspillas;
Låt dig ej af tvifvel villas.
Upp att sjunga! Upp att strida!
Svärdet och din lyra tag!
Stöd och trösta dem som lida.
Värna menskorätt och lag
Emot våld och väld och ränker.
Gud din sträfvan framgång skänker.
Upp, dig tusen plikter kalla!
Upp att gälda lifvets lån!
Mörkrets hemska makter alla
Ej betvinga himlens son.
Trygg och nöjd vid fadershanden
Går mot hemmet frie anden.
Sedan Konungen besett S:t Nikolai ruin och åhört sången, återvände han omkr. kl. half 5 till residenset.
Festmiddagen i Paviljongen
för Konungen räknade 150 deltagare, af hvilka några och tjugo voro särskildt inbjudne. Paviljongen var smakfullt prydd med landskapsvapen, sköldar och gröna girlanger. I fonden på galleriet, öfver konungens plats, strålade i kronglas hans, namnskiffer. Middagen serverades vid ett större hästskobord i midten af salen och fem mindre. Sedan Konungen vid ½ 6tiden anländt och egnat en stunds uppmärksamhet åt anordningarna, slogo gästerna sig ned. Vid Konangens bord innehades platserna på hans högra sida af statsrådet Thyselius, öfverste Beijer, hofmarskalken Silfverskjöld, direktör Elworth m. fl. På hans venstra sida sutto generaldirektör Troilius, kammarherre Ankar: krona, major Leijonhjelm, kanslisekreterare Vennberg m. fl. Midt emot Konungen på andra sidan bordet upptogos platserna af landshöfdingen grefve Horn och stadsfullmäktiges ordförande konsul Cramér, t. f. borgmästaren Herlitz m. fl. Matsedeln hade följande utseende:
Soppa (å la Reine).
Lax med Holiandssås.
Rosthammel med Legymer.
Skinka med Legymer.
Tunga med Legymer.
Kyckling-filé med Tryffel & Champignoner,
Fågel med Sallad.
Glacepudding.
Ost med Cakes.
Dessert af Frukter.
Chåteau Pontet Canet
d:o Lafite
d:o Yquem
Cabinet Crémant
Sherry
Portvin.
Sedan middagen en stund fortgått under den angenämaste sinnesstämning, föreslog länets höfding grefve Horn skålen för Konungen uti följande ordalag:
Allernådigste Konung och Herre
Hvarje landsdels öden och utveckling har sin egen historia. Sagan, desynliga minnena, som fortälja att sagan en gång var sanning, den skrifna historiens blad vittna derom. Eders m:t har nu kommit till en del af sitt rike, för hvilken sagotiden varit lång, minnena rika; dess öden omvexlande. Jag vill ej närmare vidröra «den dunkla tid om sagans Thjelvar, hvilken såsom en Gotlands Prometens först förde eld till landet: odlingens början; ej heller den tid, då i hedenhös denna Ö var en tummelplats för vikingaskaror och för hvar mans ofred. Mera kunde sägas om en annan senare tid, då Gotland under Hansan spelte en roll i Nordens historia, men äfven denna tid vill jag förbigå. Ofriden och motgången lärde emellertid Gotland redan tidigt att söka ett trofast skydd, som säkrast stod att vinna hos fränderna i Svea land. Det var då som Ivar Stråben å Gutarnes vägnar underkastade landet Svearnes välde; och med få afbrott har Gotland sedan under detta herravälde förblifvit.
Under denna tid har Gotland med tillgifvenhet varit fästadt vid detta sitt moderland och vid dess konungar; under denna tid har det under ofriden blödt med moderlaidet och jämväl under fridens dagar åtnjutit fridens välsignelser. Sverges historia är derför iäfven Gotlands; deras minnen äro gemensamma; gemensam är ock dess kärlek till fosterlandet.
Man kan fråga, hvari består kärleken till fosterlandet? Månne den icke är en helig, oemotståndlig känsla, som vill erkänna och häfda den lycka, som ett gemensamt folk af lika ursprung gemensamt åtnjutit?
Tadividen känner klart denna känsla inom sig, men känslan får utbrott och näring endast vid vissa högtidliga tillfällen, såsom nu inärvaro af den personlighet, som håller folkets lycka i sin hand, som styrer dess öden, som representerar detta fosterland, som är ett med detta. Fosterlandskärleken måste alltså i sig innefatta kärleken till en god Konung.
O Konung! Du har nu i sex år fört ditt folks runor. Du har med detta folk kämpat fredliga strider, i hvilka TI båda alltid slutat såsom segervinnare. Du har gått före ditt folk i hugstor idrott endast i arbetets och ljusets tjenst. Sjelf har du fört vitterhetens aldrig slocknande fackla. Du är derför den lycklige vingårdsman, som har den sjelfförvärfvade äran att få bära fridens välsignade frukt på andligt starka skuldror. — Tack vare dig för detta! Nog veta vi, att det i allmänhet ej höfves en undersåte att döma om sin Konungs tillgörande. Men, o Konung” tacksamheten är dock icke lagbunden, den kan icke undertryckas. Må derför ditt folk i din närvaro jubla högt öfver den glädje, det förnimmer af hvad du har velat och af hvad du har gjort, och må du ock från denna lilla landsdel emottaga i enkla ord, lika enkla som denna fest, erkännandet af dess tacksamhet och tillit, emottaga äfven uttrycken af dess undersåtliga vördnad.
Då jag nu till Dig, allernådigste Herre och Konung! frambär våra uppriktiga känslor af tacksamhet och vördnad, vågar jag å Visby stads, & hela Gotlands vägnar i djupaste underdånighet föreslå en skål för vår käre Konung under uttalande af den i hvarje svenskt hjerta alltid lefvande bönen: Gud bevare vår älskade konung! — Lefve Konungen!
Fanfarer blåstes och «Ur svenska hjertans djup» nuppstämdes, hvarefter Konungen svarade på skålen med ungefär följande ord:
Mine herrar!
Jag kan icke underlåta att omedelbart tacka för den skål, som bragts mig, och särskildt för de ordalag, i hvilka den framförts.
När en menniska — och en kung är icke mer än en menniska — jämför hvad hon gjort och hvad honsbort göra, kan hon icke undgå att märka, huru mycket som brister. Man vet nogsamt, huru svårt det är att bringa passaren till full öfverensstämmelse med den räta vinkeln.
Om det för mig lyckats att få dem att närma sig hvarandra, har jag derför att tacka den kärlek, med hvilken mitt folk mött mig och som jag besvarar med den varmaste genkärlek. Särskildt anhåller jag vid detta tillfälle att få dricka en skål för det’a urgamla och ärorika samhälle, en skål för Visby stads välgång!
Grefve Horn höjde åter sitt glas, utbringande skålen för Drottningen sålunda:
Vi veta hvad en god qvinna, en öm husmoder är för våra hem. När hon lider, mista våra hem sin glädje. Så känner ock vår Konung. Hans farhågor för sin höga gemål, vår vördade Drottning, hafva vi alla delat, men nu kunna vi Gudilof åter glädja oss af hoppet, att helsa och krafter återvunnits för henne, som varit och är ett föredöme för våra qvinnor, för henne öfver hvilken de och vi alla äro så stolta.
Herre och Konungt Vi deltaga med dig i sorg och i glädje. Vi bedja dig i underdånighet, frambär för vår Drottning våra innerliga, vördsamma känslor af tillgityenhet och säg henne, att hennes folk vet att uppskatta och ära i henne den sanna dygden, den husliga ömma modren, den älskliga, den rätta qvinnan — en ädel Drowtning!
Med déssa känslor vågar jag i djupaste underdånighet föreslå en skål för vår högt ärade Drottning. Gud bevare Drottningen! Lefve Drottningen!
Kort derpå följde skålen för det öfriga kungahuset, likaledes tolkad af grefve Horn. på följande sätt:
På vår vördade Konnngs unga söner ivila så väl hans som hela landets förhoppningar. Af sina höga föräldrar hafva de fått lira en furstes dygder, enskild mans enkla seder. Derför tillhör dem ock folkets varma tillgivenhet.
Af vårt vördade konungahus har Gotlands folk dessutom lärt personligen känna en annan medlem, en annan qvinlig perla af omätligt inre värde. För Eder Gotländingar behöfver jag icke nämna hennes namn: I kännen Henne alla, och alla bären I Hennes namn på tacksamma läppar. Uti 19 år har hon gästat denna ö, och i 19 år har hon der utöfvat sin milda verksamhet. Sådant kan aldrig glömmas, och hennes verk skola här i all framtid bära vittne om denna Furstiuna, om hennes milda, fromma sinne och om hennes välgörande verksamhet. Äfven hennes lof bedja vi att få inför vår Konung, hennes höge broder, prisa.
Jag anhåller derför nu, att i djupaste underdånighet få föreslå en skål för H: K. H. Kronprinsen, D. K. H. Hertigarne af Gotland, Vestergötland och Nerike samt för H. K. H.
prinsessan Engenie.
På middagen serverades kaffe å öfre verandan, från hvilken anblicken var praktfull öfver den festbelysta trädgården och den böljande menniskomassan nedanför, öfver hvilken de på paviljongen anbragta kalkljusen spredo en magisk belysning.
Efter middagen begaf sig Konungen till Botaniska trädgården, som iklädt sig festskrud. De utefter gångarne upphängda kulörta lyktorna, den med dylika garnerade kiosken, der musiken tagit plats, den böljande folkmassan, det ovanligt vackra och lugna vädret, allt samverkade att göra aftonen så angenäm som möjligt. Konungen med sällskap promenerade fram till S:t Olofs ruin, under vägen samtalande med åtskilliga bland mängden.
Från ruinen tonade emot ’honom en latinsk messa komponerad af direktör Söhrling och under hans anförande afsjungen af en blandad kör. Föröfrigt sjöngos «Stilla skuggor», «Mitt lif är en våg», och sist folksången, hvarefter Konungen återvände till Paviljongen. ”Under Konungens vistelse i trädgården upplystes skilda partier deraf med bengaliska eldar, i hvilkas ljus den gamla ärriga S:t Olofs-ruinen erbjöd en särdeles vacker anblick.
Man begaf sig nu ut på den öppna platsen framför paviljongen, der en för vår ort betydlig folkmassa samlats. Vagnarne körde fram, och konungen åkte, helsad af mängdens lefverop och raketkastning, genom den i hela sin längd med marschaller eklärerade studentallén samt den rikt upplysta Strandgatan till residenset. Husen vid denna gata voro samtlige med mycken omsorg festligt prydda med blommor och ljus. Särskildt utmärkte sig konsul Romdahls och fröknarna Häggs samt doktor Leijers hus Äfven bygnaderna vid Don: ners plats strålade af ljus och blommor, isynnerhet det Burmeisterska huset, hvarest bland murgrönan, som betäcker gafveln, en mängd kulörta lyktor voro upphängda och ofvänför dessa en transparang med kung Oskars namnskiffer.
Folkmassorna drogo sig emellertid motresidenset och nedåt hamnen, der ångaren Ran låg färdig att afgå. Hamnen var belyst med marschaller och husén i trakten illuminerade. Graham Brothers verkstad med sin mängd af ljus och transparangen ofvanför ingången framstod isynnerhet på ett glänsande sätt. Vid niotiden ankom Konungen till hamnen och steg ombord. Ranlägger ut,under det en mängd fyrverkeripjeser afbrännas från »Gotland> och mekaniska verkstaden. Sakta glider ångaren, belystaf bengaliska eldar, ut mot hamnens mynning, och Gutarne bringa sin konung afskedshelsningen genom väldiga lefverop, blandade med kanonernas dofva stämma. TLefveropen upprepas från alla håll med ökad styrka, Ran aflägsnar sig alltmer och mer, den svänger förbi hamnarmen, och Kungabesöket i Visby år 1878 är ett minne blott.
Konung Oskar uttryckte under sitt besök härstädes upprepade gånger sitt behag öfver det hjertligt festliga mottagande, på hvilket han här rönte så många bevis.
Hans sista ord voro en anhållan till länets höfding att för folket tolka hans hjertliga tack.
Den höge gästen bör från sitt besök i vår aflägsna landsända föra med sig min net af ett vänligt folk, som vördar ochälskar sin Konung. Vi å vår sida bevara i kär hågkomst dessa flyktade för orten betydelsefulla festdagar, hvilkas glans ökats genom närvaron af en furste, hvars framstående personliga egenskaper vi lärt ”oss till fullo uppskatta och hvars arbete för fäderneslandes bästa följes af våra varmaste välönskningar.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 14 September 1878
N:r 74