En köpman och skeppsredare i början af detta ärhundrade.

Föredrag i sällskapet Å. B.15 Jan. 1878.
(Ur tidskrift för Sjöväsendet.) (Forts.)

Dubbes hufvudsakliga verksamhet var dock skppsrederi, hvartill sällade sig äfven bergningsaffärer på Gotlands kuster. Många historier om hans haveriaffärer sedan denna tid finnas; men de flesta, som äro dikterade af afundsjuka, hafva det enda felet att ej vara sanna, t. ex. bland andra historien om det med jern från Kronstadt på Fårön strandade amerikanska skeppet, som, ehuru nästan alldeles nytt och endast något läck, komdemnerades och inköptes för en spottstyfver af Dubbe.
Jernet skulle af honom omstämplats med svenska stämplar och sedan försålts som svenskt jern. Lasten, ehuru magasinerad, rapporterades till England qvarliggande på sjöbotten, hvadan den skulle hafva sålts i detta skick för ett par hundra riksdaler. Att något häraf är sanning vill jag ej bestrida. Några agenter funnos ej den tiden på Gotland att bevaka vederbörandes rätt. Men hvad som är säkert är, att Dubbe förtjente orimligt på haveriaffärer under denna den. Han höll sig en mängd bokhållare, inöfvade i dylika affärer, och hvilka bokhållare ofta syntes resa med honom ut till kusterna, der han aflemnade än den ene, än’ den andre. På en sådan resa en gång, då han inst skulle fara tillbaka till Visby och var ensam qvar i vagnen uti närheten af Klintehamn, fick han se ett engelskt barkskepp med fulla segel styrande rätt mot land vid Klinte. Han skyndade ur vagnen och kom just lagom fram till kaptenen, som sedan fartyget törnat hade landstigit med båten och mötande Dubbe gjorde sin första fråga till honom: «Can I get some tobacco Sir?» Utom skeppsredare var äfven Dubbe trävaruexportör, och under en del af sin verksammaste tid egde han äfven 20 större och mindre fartyg. Han bygde bland annat år 1811 en större brigg Jakobina, som fördes af kapten Georg Ekström, hvilket fartyg mestadels gjorde resor på Medelhafvet, men äfven ett par gånger på Nordamerika. Det var aldrig assureradt, och befälhafvaren sände oupphörliga remissor å fraktbeloppen samt höll sig ute flere år i sender, hvarför Dubbe sjelf kallade det för «emjölkkom». Vid Dubbes död 1844 hemkom till Visby denna brigg för sista gången, ännu förd af samme Ekström i 33 år. och vid realiseringen af Dubbes sterbhus såldes briggen till Norge, och innan årets slut afled äfven dess befälhafyare. Ekström var en liten mörklagd man, hetsig och liflig, mera sydländing än nordbon. Jakobinas första last var det nyss omnämda amrikanska skeppets, nämligen stångjern, å hvilka stänger Dubbe låtit sätta en stämpel J.D. Vid briggens ankomst till London hade några af Dubbes afundsmän begagnat sig af detta förhållande och der angifvit omstämplingen. Såväl fartyg som last blefvo tagna i beslag. men vid härom anstäld rättegång kunde Ekström lemna så klara berättelser härutinnan, att beslaget upphäfdes. Emellertid hade saken väckt uppseende i London, och genom utgången samt befälhafvarens energiska upprädande belönades han med att erhålla den mest lönande frakten på Svarta hafvet, och så fortgingo under många år de gynsamma händelserna att foga sig i hvarandra. Vid en sådan Medelhafstur kom han till Grekland, befraktad med majs från Alexandria. Lastegaren försålde lasten i smärre partier. Då en gång bland myntet, som lemnades i betalning, befanns ett metallstycke som föreföll Ekström ovanligt, rengjorde han det; och det befanns vara «Franciskanernas» sigill i Visby klosterkyrka S:t Karin.
Naturligtvis voro ej Dubbes vestfarande fartyg så styfmoderligt behandlade som hans östersjöskutor. Detta kom sig deraf att Dubbe hade en arg hushållerska, mamsell Hoffman, som helt och hållet tagit provianteringen om hand. Hon sörjde till och med för allt annat gods, ja äfven inventarier, som sändes ombord på dessa fartyg. Detta fick en af Dubbes östersjökaptener, Bolm nogsamt erfara. Han förde en skonert, som gick mellan Visby och Lübeck med trävaror och osläckt kalk eller s. k. packsten. Det var han, som alltid skref till redaren, Dubbe, sina bref kantade med tjocka, upplinierade: bläckstreck, liksom ram omkring en tafla, och började brefvet med i präntade bokstäfver: «Välborne hr assessor Jakob Dubbe, herre till Dufnäs, Rosendal« o. s. v. alla egendomarne igenom. På hemresan från Lübeck en gång hade han några dagar legat till ankars för motvind vid Långören i Karlskrona skärgård. Han begagnade sig af detta tillfälle att måla utombords, men, stackars Bohm, han hade för den bred hvita gången, hvarmed skonerten var skyldrad, ej annat att begagna sig af än kalkfärg (det hade mamsell Hoffman nog sörjt för), och då vinden om natten kantrade om på sydvest med regnskurar, måste Bohm gå till segels och framkom följande dags afton till Visby i ett mycket gentilt tillstånd. Med afseende på provianteringen vet jag med bestämdhet att något annat dricka än det mamsell Hoffman låtit brygga på en blandning af en- och granris bestods icke. Denna mamsell Hoffman lär ännu lefva vid några och 90 års ålder samt bo någonstädes långt uppe på Götgatan. Ett undantag från denna proviantering gjordes dock, då Herr Assessorn sjelf i egen person behagade som passagerare fara till Stockholm på sitt eget fartyg, jakten Enigheten, förd af en son till nyssnämde Bohm. Man hade ej ångbåtar den tiden. Enigheten var ej stort annat än en kalkskuta, som gick mellan Visby och Stockholm och lossade sin last många gånger vid Dubbes egendom Dufnäs. ’Sista resan Dubbe gjorde med Enigheten till Stockholm höll ock på att blifva hans sista här i lifvet, ty man var under nordlig storm hardt nära att drifva ned på grunden Kopparstenarna. Under denna resa hade mamsell Hoffman för assessorns räkning medsändt en hönshäck, innehållande ett dussin höns. En dylik resa kunde ibland, om motvind inträffade, räcka 12 till 14 dagar. Besättningen, beståeende, utom skepparen, af bäste man, en pojke och en kock, hade med en viss afundsjuka sett huru assessorn lät sig hönsen väl smaka. Den klipske kocken, som var i komplott med pojken, hade en natt hållit en brinnande svafvelsticka under näbben på en höna, och då assessorn om morgonen uppkom på däck rapporterade kocken med sin gnällande gotländska brytning; Herr Assess—o—o—r! en höina är döid!, hvarvid naturligtvis assessorn befalde att denna sjelfdöda höna ej finge honom serveras, och på så sätt fick äfven besättningen en smakbit. Dylika nattliga mord skola hafva flere gånger upprepats under denna resa med samma hugneliga påföljd.
Det är dock glädjande att på Dabbes döda mull anteckna, att den behöfvande gick sällan eller aldrig ohulpen från honom, men ofta hände, då återbetalning skulle ske, att han bemöttes med otack, hvilket retade honom. Vid sådana tillfällen rann sinnet till och han blef motsatsen, hvarvid han tog ut af sin gäldenär allt hvad denne egde, om skulden utgjorde ett dylikt belopp.
Som vanligen händer med sådana personer, var han ytterst mån om att göra bekantskap med högt uppsatta personer, och var mycket road då han kunde få omtala att han var vän och bror med sådana. Hans penningetillgångar blefvo ofta medel att vinna detta mål, så att han kunde göra utlåningar till biskopar, generaler o. s. v., ja t. o. m. till Carl XIV Johans gunstling excellensen grefve Magnus Brahe, som vid sin död var hans gäldenär. Att Brahe sjelf till och med var inbjuden till hans finaste middagar i Dabbeska huset, nr 14 i Stadsgården, vet jag sedan mina barnaår, som i detta hus tillbragts, derigenom att mamsell Hoffman en gång visade mig alla de silvertalrikar, djupa och flata, samt silfverfat, som begagnades vid dylika middagar.
Blef Dubbe af någon sådan högre tjensteman illa bemött eller förolämpad, var han långsinnad och hatfull i sina åtgöranden. Såsom ett bevis på detta senare må nämnas, att landshöfdingen baron Jakob Cederström, en längre tid styresman på Gotland, råkade i en svår rättegång med Dubbe, hvilken slutade dermed, att Cederström måste, ehuru allmänt omtyckt på sin plats, tagas från Gotland af k. m:t och förflyttas till president i kammarkollegium. Den mångåriga rättegången hade kostat Cederström oerhörda summor. Ännu i senare åren lyckades Dubbe kommavöfyer ett syningsinstrument öfver Roma kloster, hvari Cederström ålades betydliga utgifter för husröta, och hvilka Dubbe gladde sig mycket öfver att kunna utpressa. Han gjorde det också så väl, att Cederström blef nästan ruinerad. Orsaken till den långa fiendskapen var till en början en embetsåtgärd af Cederström, till hvars åtlydnad (den rörde allmänna värnepligten på ön) Dubbe ej ville beqväma sig. Sedan kom dertill Dubbes afvisande från hushållningssällskapets sammanträde, der Cederström var ordförande. Cederström hade stält poster vid dörrarne och med tillsägning att, om Dubbe kom, han ej skulle insläppas. Detta orsakade rättegångens början. Båda fingo plikta flere gånger för ohemult skrifsätt och måste betala oerhörda penningsummor, då de fingo hålla sig advokateri Stockholm, emedan målen mest lågo i hofrätten o. s. v.
Dubbe var äfven utsatt för ett religiöst åtal. Han brukade nämligen annandag jul inbjuda sina skeppare med deras familjer att tillbringa dagen på Rosendal, der pastorn i församlingen med sin fru äfven var tillstädes jämte flere andra grannar. Vid ett sådant tillfälle, 1837, hade Dubbe i sitt förvar ett poem, som afhandlade jungfru Maria och den obefläckade aflelsen uti anstötliga ordalag. Dettas uppläsande omtalades sedan och gaf anledning åt handlanden Bolin och dåvarande landsfiskalen Linné, efter att fåfängt i godo sökt afpressa Dubbe penningar för nedläggande af åtalet, att dessa slutligen instämde Dubbe till domstol for brott mot kyrkolagen. Många af de närvarande kallades som vittnen, men sjelfva poemet blef af Dubbe försigtigtvis uppbrändt. Domstolens utslag utföll friande, af brist på bevisning.
Den senaste tiden af sitt lif tillbragte Dubbe för det mesta i Stockholm, der han slutligen gick och gälde för ett gammalt original-med sin gnällande, sträfva röst och ständigt, liksom kunglig sekter Hebbe i verlden, klädd i det ontslitliga plagget kamelottskappa, ett kläde, som fabrikanterna nu för tiden skulle ruinera sig på att tillverka, i anseende till dess nära outslitlighet.
Dubbe, hvars lik jordfästes i Katarina kyrka härstädes och sedan forslades till Gotland, ligger begrafven i det murade grafkoret å Jakobsberg, inom hans egendoms Rosendal, hvilket grafkor han många år före sin död låtit uppbygga för sin förut aflidna hustru och sina båda döttrar, hans enda barn; grafkoret är sammanhängande med karaktärsbygnaden och är omständligare skildradt i Emelie Flygare Carléns roman Jungfrutornet.
H. B.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 13 Juli 1878
N:r 56

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *