De gammaldags Visby-köpmännen C. H. Lange, Joh. Lythberg samt bröderne G. M. och J. N. Donner.

(Föredrag inför Gotlands Fornvänner i Visby 28 Dec. 1876 af P. A. Säve)

Bland hit inkomna ätter var för 100 år serian också den Lytbbergske slägten, som, befryndad med Lytharne, skall varit inflyttad från Lättich. Flere af dem voro köpmän, stundom dugtiga karlar men ofta besynnerliga. Märkligastvar bland dem dock Johan Lythberg (f. 17204 1783); och han var en afstadens förmögnaste handlande. Den höga pannan talade om ett ljust hufvud, och ögonen, mörka som ett par pistol-mynningar, om mod och en tvär beslutsambet, under det att de oroliga anletsdragen afspeglade det ojämna, besynnerliga och ej sällan våldsamma lynnet: det var som molnet, laddadt med storm och åska. An var han verksam och brådskande i tal och gång, dref den mest omfattande rörelse och hade stundom ända 26 fartyg i sjön, då det var så brådt på kontoret att allt liksom skulle ta’ eld, hvarunder han ofta var ytterligt glad ooh tog sig mellanåt tid att se sina vänner på ölverdådiga gästabud. Men åter vardt han tankfull, vresig och dyster, sålde tvärt alla sina fartyg och bara grubblade långa tiderna samt tålde ingen lefvande själ. Derföre gingo om honom många besatta historier, man hviskade att hans religiösa åsigter voro mycket osäkra, att han var frimurare, stod i förbindelse med den onde o. 8. v.; och han ansågs af mängden såsom en galen och ogudaktig meuniska. Men, snart upprättade han sig igen, gjorde åter djerfva och stora affärer, hade pengar som gräs, var således städse en mäktig man i Israöl och kallades vanligen ”rike Lythberg”. — Men med allt detta var han inom sitt hus ingalunda lycklig, eburu hans bustru, som hette Anna Broander (f. 1724), var en from qvinna och Ljertegod, som ofta tog in fattigt folk i köket och mättade dem, En hans son, Lorens L., var artilleri-löjtnant, en annan, Mattis, var en stilla yngling, men nästan svagsint. Hans mågar voro handlandena Göran Sguartz och Clas Bernt Schlau- samt den myndige tollöfverinspektoren = (eller tullförvaltaren) J. P. Thorsman. Men, med all rikedom, var det aldrig någon glädje i huset för Lytbbergs förskräckliga lynne och de många deraf följande stormiga uppträdena.
”Rike Lytbberg” bodde mest på UngBåtels (Rosendal) 3/4 mil från staden, hvaraf ban hade sin första uppkomst och ständiga styrka för det stora hushållet och det gästfria lefvernet, när sådant föll honom in. Men i Visby egde han flera hus, och bland dessa det ännu s. k. Lytbbergska huset vid Häst- och Mellangatan, hvilket han helt och hållet oppbygde af huggna stenar, kapitåler, m. m. och de vackraste grafhällar, tagna från>S:t Hans’s ödekyrka, som låg på hans tomt midt emot; och af detta helgerån sågos (för ett par år se’n) tvänne toronprydliga grafstenar med munkstilar omkring, liggande på gatan ofvanför den nyligen bortrifna trappan, som ledde ned till husets hufvudport, af sandsten och med en engel öfverst, af hvilka den ene fordom legat öfver en «DNS. ALBERTVS vid år MDDD…
och den andre hade betäckt stoftet af riddar.LYDOLPHVS+ POGGENBORG: M:CCC: LVIII (1358) och som har sitt adliga slott inhugget på stenen: dessa grafhällar ligga nu inne uti den nämda ödekyrkan bland flera andra dylika stympade minnesmärken, att till oss tala om vår tids afgud, pennvingen, som, utan vidare vett och historiskt fromsinne, nedplattar allt.
Men mellan Visby och sin stolta landtgård reste den underlige, dystre rike Lytbberg ofta och städse i vildaste fart samt vanligen i mörka natten; ibland traskade ban der till fots och uti styggt sällskap, sade menige man; och det glunkades om att han sysslade med att gräfva skatt, ja, ban hade nästan på stat en särskild skattgrätvare en karl, som sades veta mer än andra, och var hans nattlige följessven. I allt voro hans vavor, sätt och tycken underliga. När han städslade drängar, böd han dem till prof en ofantlig ölstånka, som innehöll tre kannor; ty den, som icke mäktade på rak arm lyfta henne och tömma drycken, han dugde, sade han, ej beller bära en tunnesäck, och slika stackare ville han ej ha’ i sin tjenst. Försofva sig fick ingen; ty hvar morgon kl. 4 skulle gårdssmeden med en rödglödgad järaten affyra tvänne kanoner till morgonskott för att sätta arbetsfolket i verktamhet. Stundom var han en förfärlig husbonde; men, fast hans tjenare, för att rädda lifvet under hans uppflammande vrede, ibland måste fly till skogs, kunde ban en annan stund kasta till dem hela näfvar med silfverpengar, bara de genast, ovägerligen och qvickt se’n verkstälde hans befallningar, om de än voro aldrig så galna. Allt sitt folk dref han för sig som hundar, liksom också sina skeppare; men att dessa förtjente bra såg han ej ogerna, ty, städse hedersam knusslade han ej på deras skeppsräkningar eller så, bara de’ strax kunde fyndigt svara för sig och han säkert visste att de på ett gentilt sätt representerade hans bus inför utländingarne. Men stundom brukade han sitt folk på ovanligt sätt. Så hade han en gång utställt alla sina drängar och betjenter på alla vägar och stigar kring Visby, för att till hvad pris som helst uppköpa all ved som bönderne förde dit, då till hans nöje de arme stadshoarne en tid allvarsamt hotades af total vedbrist; åter så handlade den rika mannen för en tid endast med träskor, så att flera hundra och tusende par uppköptes, men at hvilket ofantliga lager det mesta snart brändes upp i spisarna; och en annan gång föll det honom in att bandla upp allt åtkomligt skeppsvirke, då de andre köpmän nen under ett tidsskede för Lythbergs orimliga inköpspris ej kunde få sig en enda bit för att dermed reparera sina skator; – men sedan låg hela mängden derat på hvarfvet och ruttnade bort. Och bland många andra underligheter tvang han en sin son, som varit i Holland och vid hemkomsten måtte ha’ förekommit honom allttör elegant, att, till presenter åt flera sina vänner, på äkta postlins tallrick öppet kringbära Hollands-sill! det hjelpte ej annat. Så om igen andra ivfall, ofta rätt tyranniska, tills han åter fölli dåsighet eller vildt grubbel för en lång tid, hvarunder fartygen antingen fingo ligga der overksamma eller rent af såldes och hans bokhållare och sjöfolk ej visste hvad de skulle ta sig till; han dref på dörren alla som ville tala om affärer, och en tysk probenreuter som reste för ett bekant hus, jagade han hufvudstupa ur rummet: han höll sig envist afstängd från hela verlden, förtviflad och tröstlös. Men, rätt som det var, lefde ”rike Lythberg” upp igen, böd alla sina vänner och ortens förnäma, herrar och damer, på gästabud, hvilket var tillrustadt på det kostbaraste; och som man väl visste att allt då skulle bli utsökt och rikt, maten, vinerna, konfektyrerna och då man städse väntade någonting ovanligt i vår Croesi tillställningar, kommo alla på det präktigaste utstyrda, och damerna hade satt till sina bästa klutar. Nå, gästerne togos mot at den friserade, älskvärde, glade värden i Lytbergska huset, hvarest man aldrig sett maken till ståtligt middagsbord, rummens prydning, o. s. v. samt spisade middag, skålade oeh dansade långt på natt, hvarefter hela laget arm i arm tågade ned för trappan för att spisa afton i ett avnat hus eller det Dubbeska (hvarvid Oscarssalen nu är), bvarföre hela gatan mellan de båda festvåningarna var belagd med blått kläde; och, efter de många kostliga rätterna, skålarna och läkerheterna, var den sista de serten, (liksom en karamell invecklad i papper) en — guldring, en minnes- och vängålva af ”rike Lythberg” till hvar och en af alla de talrika gästerna!

Gotlands Allehanda
Lördagen den 13 Januari 1877
N:r 4

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.