ägde i går e m. kl. 5 rum å stadens kyrkogård, då stoftet af den under så upprörande omständigheter aflidne bokhållaren Ivan Lindh öfverlemnades åt jorden.
Affärden från sorgehuset skedde vid half 5-tiden, och, åskådadt af hundratals människor, skred det dystra tåget genom staden ut till de dödas gård. Därute på kyrkogården hade en till omkr. tusen personer uppgående människoskara skockat sig kring den unge mannens graf och vid ingången till grafkoret.
Åtföljd af den dödes fader och broder samt af hans principal, handl. Wallér, af kamrater och andra sörjande, bars kistan af manliga kamrater samt af brodern in i koret, där jordfästningen förrättades af utn. kyrkoherde H. L. Söderberg.
Med anslutning till de profetiska orden: »Jag vet väl hvilka tankar jag bar om eder, nämligens fridens och ej bedröfvelsens», höll pastor S. ett kort men gripand griftetal, hvars manande, slående sanningar trängde till hvars och ens inre och tvungo tårar ur allas ögon.
Tal. erimrade om huru livets och dödens herre ofta ledde våra öden så underbart, att vi spörjande, klagande stodo inför honom med ett hopplöshetens »hvarför» på skälfvande läppar. Men då så är, kommer svaret sonande mildt: »Jag har fridens tankar om eder.» Hvad tröst ligger ej dessa ord!
Underligt, öfvermåttan underligt var äfven det Herrens rådslut som kallade denne unge döde hädan på ett sådant sätt som skett hade. Och icke må vi förvåna oss öfver, om en sörjande fader, en gråtande broder vid sonens och broderns bår här fråga: »Herre, hvarför — hvarför tog du honom bort?» Så hören då, I som gråten och klagen vid denna bår, det gudomliga, trösterika svaret: »Jag har fridens tankar om Eder.» Icke veta vi nu, hvad herren menat med detta hårda slag — men vi skola få det att veta. Och uppenbarar tiden det icke, så skall evigheten, i hvars sköte så många gåtor vänta sin lösning, en gång gifva klarhet öfver dunklet i detta Guds handlingssätt. Och då skola de sörjande klart förmå att fatta, om de ej förmått det redan nu, att Gud haft fridens tankar om dem.
Kistan utfördes härpå till grafven och nedsänktes där. Vid grafven utförde medlemmar ur metodistförsamlingens sångkör sång, hvarefter pastor K. A. Vik uppträdd på grafkullen och höll ett gripande tal, vändande sig närmast till de sörjande, men äfven till den stora mängden af åskådare.
»Tiden är kort öfver allt detta» var talarens ämne, Han relaterade i korta drag den upprörande händelsen, hvilken skakat hela vårt samhälle. Hur talar den icke med allvarsam, varnande stämma om tidens korthet till oss alla, hur manar den oss icke att vara redo att möta döden, — Men det ligger äfven tröst däri, att »tiden är kort», tröst för den som står redo den stund döden kommer och klappar på. Tidens vedermödor, tidens sorger äro korta och vanskliga — evigheten ligger oss nära med ro och hvila, med frid och fröjd. Är det då icke en tröst, atttiden är kort.
Till sist vände sig talaren, själf djupt rörd, till sin embetsbroder, pastor Lindh, med några tröstens ord. Han önskade att det evangelium, med hvilket den nu sörjande själf tröstat andra, äfven måtte trösta honom själf, stärka honom i bedröfvelsen, tills tiden, den korta tiden, mynnade ut i evighetens famn, med förklarande frid och med återseendets gjädje.
Akten var nu slut och de täta skarorna vid grafven, på hvilka allt gjort ett starkt intryck, skingrades, medan höstsolens sjunkande strålar matt förgylde de halfgula trädens grenar där inne i dödens gårdar och snyftningarna från en förkrossad far, en förtviflad broder ljödo i allas öron.
Kistan var bhöljd med kransar och blommor och bland mängden voro många som i Ivans graf nedkastade enkla buketter. Bland kransarne var det särskildt en, som ådrog sig uppmärksamhet — det var Mauritz Karlssons krans af svarta penséer. På bandet lästes: »Till Ivan från Mauritz. Förtviflad och tröstlös».
Från Arbetareföreningens hus flaggades under gårdagen på half stång. Lindh var nämligen medlem af föreningen, och flera af butikerna vid Adelsgatan hade klädt sina fönster i sorgens färg.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 9 Oktober 1897
N:r 157