har för sjuklingarne å Gotlands sjukhem förflutit lugnt och stilla, och ha de genom en välvillig person i samhället, hvilken lät undfägna dem med kaffe m. m. på julkvällen, fått ett varaktigt och kärt minne af att det fins någon som äfven ägnar dem en deltegande hågkomst vid en helgs inträde. För öfrigt var granen tänd på julaftonen, hvilken sålunda blef i allo angenäm och fridfull.
— Äfven för hjonen å fattighuset fick julaftonen en mer än vanligt högtidlig och gripande prägel. Vid sextiden på aftonen, då skymningen fallit djup och vida, och dagens sorl alltmer och mer dog bort, när juljusen började glimma i hvarje menniskoboning, då blef det äfven ljust i hjonens matsal, mer ljust än vanligt, ty nu strålade det icke blott från lampan i taket och den grant smyckade granen utan äfven från de flerarmade stakarne och de aflånga matborden … Så ljöd kallelsen från klockan att samla sig, och strax derefter kommo de gamla hjonen, gubbar och gummor, en efter annan; äfven ungdom bland dem fans det, en ej fullt 30 års man och gossar på 9—12 år, säregna kontraster bland de mer sedvanliga typerna, som framträdde skarpast, isynnerhet vid en stund sådan som denna. Ett af hjonen läste bordsbönen, hvarpå de slogo sig ned vid de dukade borden, kring hvilka tjänstepersonalen beställsamt sysslade, seende efter att intet fattades. Det var nya glänsande kärl som nu användes för första gången, ur hvilka hjonen åto både fisk och gröt. Under måltiden uppläste sysslomannen ett vackert julpoem för dem, hvarpå hjonen stillsamma och en del med ett skimmer af inre frid öfver sina skrumpna anleten, vände åter till sina rum för att kl. 7 följande morgon infinna sig i kyrksalen i fattighuset, der bön hölls af sysslomannen.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 27 December 1895
N:r 200