— Om den svenske skonerten »Pauls» strandning härom dagen utanför Thyborön tangen meddelas till »Nat. Tid.» följande:
Hafvet var mycket upprördt genom den starka vestanstormen, och skonerten gick så långt in mot land, att raketerna kunde användas. Då man från stranden såg, att strandning var oundviklig, var allt i ordning, Entreprenören Kirk, som tillfälligtvis var närvarande, tog genast ledningen. Redan den andra raketen föll mellan masterna; men medan två af besättningen voro sysselsatta med att hala räddningslinan till sig och fastgöra den, föllo båda masterna. Dermed var raketapparaten oanvändbar och situationen var så godt som hopplös. De två nämda sjömännen föllo i det upprörda hafvet, och ett rop af fasa ljöd både från de skeppsbrutne och från räddningsmanskapet. Beslutsamt sprungo dock entreprenören Kirk och en af hans arbetsförmän 35, Hansen med linor om lifvet ut i hafvet, der större och mindre vrakstycken af den rasande bränningen slungades omkring de fyra för lifvet kämpande menniskorna, så att det var ett rent underverk, att de två männen lyckades berga besättningskarlarne och själfva sluppo helskinnade från vågstycket.
Medan detta försiggick, började fartyget slås i stycken. Ännu en af manskapet föll i hafvet, men äfven han bergades af män, som vågade sig ut i bränningen, Öfriga fyra man af besättningen antogos då ha drunknat; men så skymtade man dem mellan brottsjöarna ute på vrakets förstäf, det enda af det som ännu syntes. Det sista medlet måste derför försökas: räddningsbåten, oaktadt man nästan icke kunde tro, att båten kunde sättas ut i en så våldsam bränning. Och dock lyckades försöket; man nådde vraket och fick de skeppsbrutna ombord. En af dem fick från fartyget tag i relingen af räddningsbåten; i dödsångesten höll han så krampaktigt fast, att man nästan icke kunde vrida händerna derifrån. En så svår bergning, som den här beskrifna, har man lyckligtvis blott sällan; men den vackra och lyckliga utgången väcker naturligtvis stor glädje bland de uppoffrande menniskor; som hjälpte till vid räddningen.
— En vacker räddningsbragd, i hvilken helsingborgare tagit del, meddelas till Sveriges Sjöf. Tidn.: Då kapten M. L. Påhlsson, förande barkskeppet Hilda, hemmahörande i Helsingborg, var på resa från Räfsö i Finland till Gibralter med trälast, blef uti Atlanten, natten mellan 30 Sept.och 1 Okt., då klyfvaren skulle fastgöras, sjömannen Oskar Pehrsson jämte en kamrat beordrad att göra fast sagda segel. Svår sjö rådde. Då de kommit ut på klyfverbommen, inträffade den olyckshändelsen, att O. Pehrsson föll i hafvet, och han skulle ovilkorligen hafva omkommit, om ej hans kamrat och andra styrmannen, som var förut och kom springande akter öfver, hastigt meddelat kapten, som stod å halfdäck, att en man fallit öfver bord. Omedelbart kördes på kaptenens order fartyget i vinden, storundermärsseglet brassades. back, och båda båtarne kastades i sjön. De bemannades ögonblickligen och roddes akteröfver i fartygets kölvatten. Trots att de höga vågorna försvårade arbetet, lyckades det de utskicklde efter omkring en half timmes sökande i mörkret och ledda af hans rop att varseblifya honom aängande i lifbo:en, hvarefter han upptogs i en af båtarna och omhuldades på bästa sätt. Till all lycka hade han ej erhållit något slag af stampdavitsgrejerna. Båtarne togos derefter in, och resan fortsat:es. Enligt kaptenens berättelse skulle, om olyckan inträffat något senare, icke någon möjlighet funnits för att kunna rädda honom, emedan stormen tilltog och ett hällande regn nedföll, som fördubblade mörkret.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 2 November 1895
N:r 170