Dagens Nyheter skrifyver i en ledande uppsats härom:
Det är redan betänkligt nog att den militära strafflagen och disciplinstadgan som hvarje svensk man någon del af sitt lif är hemfallen under, lemna rum för en ganska tänjbar tillämpning af ett rättsmonopol i sådana fall, der det gäller tukt, ordning och lydnad i tjänsten. Men värre är det att samma domsrätt kan i kraft af gällande författningar utsträckas till saker, i hvilka det allmänna, civila rättskrafvet har öfvervägande del. Det anmärkta undantagsförhållandet är då en våldsam kränkning af den likställighetens grundsats, som tiden fordrar se genomförd åtminstone inom lagskipningen. Och här är dessutom kränkningen fördubblad af den olikställighet inom den militära processrätten, som består deri att officerarne ha sitt privilegierade forum för afdömande af mot dem anlagda kriminella mål, hvari endast ransakning kan ske vid krigsrätt.
Den mot öfverste von Hohenhausen anbefalda undersökningen afser att få utrönt hans förhållande till det riksbekanta Karlssonuska förskingringsmålet. Af hvad som framkommit under ransakningen med förre regementsintendenten Karlsson är det visserligen icke möjligt att precisera hvad som kan läggas dennes f. d. regementsschef till last, vare sig i fråga om bristande uppsigt eller med hänsyn till vidtagna anordningar af olaglig natur. Det må dock erinras att under förhören framkommit sådana uppgifter om regementsschefen, som att han åsamkat sig en betydlig skuld till regementsintendenten och att han utanordnat ett penningbelopp ur beklädnadskassan för att betäcka en af hans underordnade gjord förskingring i intendentskassan. I hvarje fall kräfver tjänstgöringsreglementet af regementsschefen, att han skall ej blott »uppmuntra sina underlydande till samvetsgrant uppfyllande af deras tjänsteplikter», utan äfven »under arméförvaltningens öfverinseende ha inseende öfver regementets alla ekonomiska angelägenheter». Hans ställning är således ungefär som schefens för en bankinrättning, med den skillnad likväl, som beror deraf att den förre har inseende öfver förvaltning af offentliga medel och den senare öfver förvaltning af enskildas. Samhället tillstädjer icke aktieägarne i ett bankbolag eller hvilken som helst annan association, att inom sig konstituera någon domstol för att ransaka och döma en för oegentligheter angifven eller misstänkt ledare af deras affär. Eller rättare, om de företaga sig något dylikt, blir deras dom utan annan kraft och verkan än den dömde själf går in på. Med ännu mindre fog borde det förekomma, att en officers ekonomiska ansvarighet och hvad dermed. kan höra samman undersökes af en specialdomstol, som på ett undantag när är sammansatt af idel officerare, för att sedan eventuelt dömas af krigshofrätt.
Icke heller kan upptagande af dylika saker vid krigsrätt motiveras dermed, att denna innesluter särskild fackkännedom för målens utredning. De civila domstolarne ha väl ofta haft att reda värre härfvor än den som uppstått ur den Karlsscnska ransakningen, och de sakna icke medel att bringa sanningen i dagen. Säkerligen skulle Visby rådhusrätt, som skött den nyssnämda ransakningen, kunnat lika väl gå i land med det uppdrag, som nu anförtrotts åt en öfverste, en öfverstelöjtnant: och två majorer jämte en auditör, hvilken ensam representerar lagkunskapoch processerfarenhet. Den enda fördelen med denna domstol i uniform är, att den kan för riksdagen vara en påminnelse om behöfligheten- af vissa modifikationer i gällande bestämmelser »om de. mål som till krigsdomstol höra».
Gotlands Allehanda
Lördagen den 2 November 1895
N:r 170