Det var framför allt ungdomen hvars hänförelse han eldat genom mäktigt väckande siaord och drömmar, så rika, lockande och härliga, som endast ett rent ungdomssinne förmår hysa som gaf karaktären åt denna sorgehögtid, den ungdom, af hvilken fosterlandet väntar det allra bästa, den ungdom, som skall bära idéer med framtidslif och känslor med tändande glöd in i utvecklingen.
Den man, kring hvars bår blomman af ett helt folks ungdom sluter en ring af djup och ärlig saknad, den mannen har helt visst gjort ett godt lifsarbete.
Innan Viktor Rydberg för alltid lemnade sitt. stilla hem på en af kullarne vid det fagra Djursholm, var det ungdomen, den allra yngsta ungdomen, som sjöng en afskedshälsning till honom. Vid half 1-tiden samlades i villan Ekeliden ett 70-tal skolbarn från Djursholms läroverk under ledning af sina lärarinnor.
Utanför likrummet, der den hänsofne skalden ännu hvilade i sin praktfulla blomsterbädd, stämde de späda rösterna upp en af de skönaste sånger som klingat från Viktor Rydbergs lyra, Bethlehems stjärna, till musik af fru Tegnér.
Vekt och känsligt ledsagade Sven Scholander på sin luta den silfverklingande sången, och till sist ackompagnerade han sig själf till prins Gustafs vemodiga dödspsalm »Mina lefnadstimmar stupa».
I dessa ögonblick glänste tårar i allas ögon. Den bittra skilsmessans stund var inne.
Sångarafskedet har förklingat, En sista blick på de kära dragen till ett tungt och långt farväl. Så tränga de dystra likbärarne in i rummet, lyfta kistan upp och bära den ned på likvagnen. Öfver kista och vagn klänga sig blomster af rikaste fägring och i två öppna vagnar svälla färgrika bäddar af blommor.
Liksom barnen sade honom farväl när: han lemnade sitt hem, så var det ungdomen som tog emot Viktor Rydberg, då hans stoft på den sista färden kom hit till staden.
Något före kl. 1 hade nära 700 studenter med extratåg anländt till hufvudstaden, och denna imponerande ungdomsskara i hvita mössor och högtidsdrägt begaf sig omedelbart upp till Norra latinläroverket; på hvars sida den fylkade sig under standar och fanor, bildande en bred, lefvande häck. I téten vajade studentkårens standar, och efter detta samtliga nationernas fanor, alla florbehängda. Utanför Stockholms högskolas lokal vid Kungsgatan samlades ungefär samtidigt dess lärjungar, äfvenledes i studentmössor samt lärarkår under högskolans nya standar med den helige kung Eriks lagerkransade bild. I dessa ungdomskaror sågos flera kvinliga studenter.
Men rundt om dessa blomstrande, förhoppningsfulla skaror samlades så småningom stadens folk kommande från enformig hvardagsid och brödbekymrens träldom, från hemmens härdar, från promenader eller dagdrifveri, I ständigt växande tusental inkräktade dessa massor båda sidorna af den breda Vasagatan i hela dess längd från Barnhusgatan ända ned till Centralplanen. Drottninggatans öfre del ned förbi latinläroverket, Tunnelgatan och äfven andra tvärgator kantades också af sorgklädda skaror.
Klockan närmar sig 2, när en signal tillkännagifver för studentkåren att sorgtåget nalkas nedför Drottninggatan. Folkmassorna strömma och rusa från denna gata ned mot Vasagatan, I det samma ljuda klockorna från Klara torn, och den hvitmössale skatan sästtr sig, företedd af ridande palis, mal stanlw och fanor i långsam rörelse. Först kommer högskolans och deref ter Upsala studentkår.
Men samtidigt vältrar sig en bred, svart flod af menniskor fram och utbreder sig öfver gatan. I midtfåran af denna sakta framglidande massa böljar ungdomen som en hvitskummande fors i sakta, men mäktigt svall.
Denna anblick är oförgätlig.
De hvita fanorna glänsa med sina förgylda stänger och emblem i strålande middagssol. Mössornas sammet sammansmälter till ett bredt, hvitt band. Efter framskrider den svarta likvagnen med vajande plymer, så följa vagnarnes rad, och rundt omkring en frivillig vakt af svartklädda sorgbundna menniskor.
Vid hörnet af Klara Vattugränd stå Konstakademiens lärarkår och andra ledamöter samt dess lärjungar, talrikt samlade, och på andra sidan bidar Publicistklubben, redo att sluta sig till likföljet.
Kyrkogården är ett enda menniskohaf.
Emellertid ha i kyrkan samlats en mängd korporationer och enskilda, med inträdeskort försedda personer. Konungen och prins Eugen ha kommit kl. 2 och tagit plats längst fram i koret till höger.
Koret är ett orangeri. I dess midt höjer sig mot hvalfvet en smal, hög palm, hvars spensliga stam är murgrönomvirad.
På altaret prunka liljor och astrar, gula, hvita och skära. Altarrunden är inbäddad i hundratals blomsterkransar, den ena präktigare än den andra. Palmer och lagrar breda ut sina blad öfver altarbord och täcka väggarna högt upp.
Dörrarna slås upp, och sorgmusiken, som för tillfället komponerats af direktör Hägg, brusar under hvalfyen. I porten skymta så studenternas fanor, som företräda kistan. De skrida sakta och högtidligt genom skeppet, uppför kortrappan, och deras bärare dela sig der i två afdelningar, placera sig så med fanorna i en halfrundel utmed korets väggar, under det den blomöfversållade kistan ställes på katafalken. De, som följt den hädangångne, intaga sina platser, och förhoppningsfull ljuder psalmen 484:
Ej mer med blicken skum och svag
Jag leta skall Guds anletsdrag
I verldens dunkla spegel.
Kyrkans nedre del fylles nu till sista plats af den väldiga studentskaran, och allas blickar riktas mot koret.
Sedan psalmtonerna förklingat, framträdde professor Rudin till kistan och höll griftetalet, sympatiskt, varmt samt pregladt af fördragsamhet och kärlek. Talaren utgick från Pauli ord i första Korinterbrefvets 13:de kapitels 9:e och 10:e verser: »Ty vi förstå endels och profetera endels. Men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna, som endels är».
Då vi, yttrade talaren, för några dagar sedan läste i tidningarna eller hörde berättas att Viktor Rydberg var död, gick en djup suck genom det svenska folket — det blef sorg och saknad i vida kretsar. Men hvarför blef saknaden så allmän? Var det ej derför att han var en af de betydelsefulla röster, som försynen ibland uppväcker för att tala ur folkets hjärta, gifva form och uttryck af hvad som rör sig i folkens lif, tala ut deras aningar? Den bortgångne har för visso gjort detta, och han har sagt folket allvarsamma ord. Men han hade dock utfört sitt siarkall med ett houom eget saktmod, så att samtiden ej blef gramse eller förargad på honom, såsom den ofta blir på gudasände profeter. Han var älskad såsom en ädel tolkare af ädla och höga sanningar. En sådan hade han själf för ett 10-tal år sedan tillropat wda kretsar, då han sjöng:
»Gå fram du mensklighet, var tröst!
Ty du bär evigheten i ditt bröst».
Den bortgångne vännen hade hos sig förenat många framstående egenskaper. Han var forskare, tänkare, skald och sededomare. Sådane män, som han, ha stort inflytande, men ock ett stort ansvar. Deras ord nå fram till dem, som ej lyssna till en vanlig, enkel predikan, till höjderna. Viktor Rydberg var särskildt en -målsman för de unge, för deras ideal, tankens och forskningens frihet. De talrika skaror af landets ungdom, som äro här närvarande, visa att de sörja honom djupt, sörja honom liksom de sörjde vid den af honom starkt påverkade Pontus Wikners graf. Den hänsofne har stigit högt upp och trängt djupt ned med sin ande, ja, ned i Hades skuggrike och Gehennas dystra verld. Och han har icke dolt, att han ibland trodde sig kallad till strid mot en och annan punkt i den kristna trosläran Här är ej stället att anställa någon disputation med honom der: om. Men här vid lag gäller apostelns ord: »Vi förstå endels och profetera endels». Den högsta kärleken har sagt: »Hvem som säger ett ord emot sonen, honom varder det förlåtet, men den som säger något emot anden, honom varder det icke förlåtet». Och nog har den bortgångne velat tjäna den gode anden, nog har han kämpat för det ädla och goda. Han trodde på en allvarsam dom öfver mörksens gerningar, och dock ville han i det ytters’a tro på det godas slutliga seger. Och hvem vill ej det? På fönstret i sitt arbetsrum hade han skrifvit de ord, som nu läsas på hans kista:
Desidera ardua
Desidera deum.
De betecknade hans hopp, och han stod alltid på den sida, der rätt och rättfärdighet var.
Nu är han med alla sina tankar, sina ord och gerningar, med hela sitt jäg inne i evigheten och inför dess dom. Dödens majestät har ännu en gång visat sin makt Sfver jordens barn. Vi skola hålla inoe med domen.
Vi veta endast, att af den, som mycket fått, skall mycket utkräfvas, och inför den högste kunna de yttersta blifva de främsta. Det beror ej så mycket på hvad man gjort som om man velat och sträfvat efter att göra det rätta. Den bortgångne vännen har också uttryckt detta, då han sagt dessa djuptänkta ord: »Hvad rätt du tänkt, hvad du i kärlek vill, hvad skönt du drömt kan ej af tiden härjas, det är en skörd, som undan honom bergas, ty den hör evighetens rike till.»
Men sörja må vi och känna saknaden djup.
Må Svea sörja sin ädle son! Må vi tacka den högste för hvad Viktor Rydberg velat af godt, at ädelt, af ljus!
På hufvudstadens kyrkogård, i dess midt, fiones en vård, å hvilken läses orden:
»Jordens oro viker för den frid som varar.
Grafven allt förliker, himlen allt förklarar.»
Det vore ett misstag, om man trodde, att dessa ord innebure en allmängiltig sanning, men, rätt fättade, innehålla de en djup sanning. Så vilja vi ock rista dem på vår bortgångne väns graf. Hans själ har, liksom dens, som skrifvit ofvannämda ord, vibrerat lik en harpa, så djup, att den framkallat åter ljud från många små eolsharpor. Men hau var mycket känslig och kände djupt oron. Nu har han fått frid från jordens oro. Uppståndelseorden i ritualen, hvilka jag snart skall anföra, visa oss, att döden är en tjänare. Sorgen och saknaden lyfta sig i deras ljus på trons vingar och försvinna. Om sorgen ännu är oss för nära för att kunna tystas, så vilja vi dock tillhviska de sörjande ett tröstens ord.
Och vi begagna då psalmistens ord: »Ty lugnens här, I ömma bröst» — — —.
Efter att ha anfört denna psalm vers som slutord, jordkastade officianten kistan och ceremonien förrättad es enligt ritualen.
Ett anslag från orgeln. En kvinnoröst tränger igenom rummet, sonor och vek.
Det är fru Edling, som föredrager den Händelska arian ur Messias: »Jag vet att min förlossare lefver».
Derunder träder kyrkoherde Strandell fram för altaret i full ornat, och sedan sången tystnat, läser han begrafningsbönen och utdelar välsignelsen. Så följer ännu en psalmvers, sista strofen af 484, och den rituella ceremonien är slut.
Rektorn vid Stockholms högskola, prof. Pettersson, framträdde derpå och yttrade några ord om hvad den aflidne varit för dem, som hans verksamhet närmast berört, samt tackade honom med följande ord: »Min vän, jag bringar dig ett tack från oss. Men det är ej det sista, ty mången vill nog i sitt lif visa att han varit lärjunge och vän till dig. Ty detta var det samma. Man kunde ej vara det ena utan att vara det andral».
Efter dessa ord klingade från en af sidoläktarne de kraftiga tonerna af en manskör under direktör Åkerbergs ledning. De sade sitt farväl med de gripande tonerna af »Snabba äro lifvets stunder» och »Integer vitæ».
Den kyrkliga akten var dermed slut, och folkskarorna skingrades till största delen. Men uppför Vasagatan skred liktåget, följdt af hundraden, fram mot Norra stationen, dit det skulle föra Viktor Rydbergs stoft, som på aftonen skulle afgå till Göteborg. Framför den vagn, som, smyckad med enar och granris, skulle hysa stofthyddan under denna resa, stannade nu följet. Snart såg man studentskaran med fanorna bölja in på den öppna platsen, och under director musices Hedenblads taktpinne samlades der en stark sångkör. Iik en koral klingade den Geijerska aftonhymnen »Stilla skuggor», och ett sista farvål i tonerbragtes den hänsofne sonen af Svea genom Josephsons.
»Vårt land».
Gotlands Allehanda
Lördagen den 28 September 1895
N:r 150