Det är kungssorg i diktens och tankens verld. Den man, hvilken under en mansålder intagit höfdingens obestridda rangplats bland idéernas kämpar inom vårt land, är ej mer till. Viktor Rydberg har i lördags på middagen efter en kort sjukdom aflidit i sitt hem å Djursholm.
Dödsbudet kommer så mycket smärtsammare, som det varit alldeles oväntadt.
Så länge hade vi alla vant oss att i Viktor Rydberg se upp till ungdomens kämpe, den själf städse ungdomlige bäraren af stora nutidstankar och höga framtidsideal, att ingen tänkte på, huru tiden ilar, och att han, som ännu alltid med den lifskraftige mannens klangfulla stämma talat till beundrande skaror, dock började blifva en åldrande man, Hans namn var ju såsom en fana, kring hvilken den unga tidens kämpar, de som ännu ej förlorat sin tro på framtiden, flockade sig.
Abraham Viktor Rydberg var född 18 December 1828 i Jönköping. Studierna sköttes i födelsestaden och vid Vexjö gymnasium, och derifrån stäldes färden till Lunds universitet, der Rydberg vistades ett par terminer, men sedan af medellöshet måste ge sig ut på informatorskonditioner. Studierna afbrötos ej derför, lika litet som den skriftställareverksamhet den unge börjat redan i skolan. Men för den svenska literaturen hade sannolikt ett af dess mest glänsande namn gått förloradt, om ej Rydberg nu af S. A. Hedlund, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings utgifvare, erbjudits en plats i dennes tidning. Här var han nu fast medarbetare i tjuguett år (från 1853 till 1876), redigerande efter hvartannat tidningens följetongs- och utrikesafdelningar och dessutom till densamma lemnande talrika originaluppsatser i olika ämnen. Derefter uppehöll han i några år de populära föreläsningar i filosofi och kulturhistoria, 8om anordnats af styrelsen för Göteborgs” undervisningsfond, vardt 1877 hedersdoktor vid Upsala uuiversitet och samma år ledamot af Svenska akademien och kallades år 1884 till professor i kulturhistoria vid Stockholms högskola, hvilken lärostol han 1889 utbytte mot en i de sköna konsternas teori och historia.
Samtidigt med dessa publicistiska och vetenskapliga värf har Rydberg varit verksam som själfständig författare. Ungdomsarbetet Singoalla trycktes först (1857) i Göteborgskalendern Aurora, romanerna Fribytaren på Östersjön och Den siste Athenaren 1857 och 1858 i Göt. Handelstidn. 1862 utgaf han sitt uppseendeväckande arbete Bibelns lära om Kristus — kanske det mest betydelsefulla bibelkritiska verk som i vårt land sett dagen sedan reformationens dagar och innerst åsyftande en ny reformation — efterföljdt af flere ypperliga afhandlingar. En storbragd af Rydbergs forskaresnille är vidare afhandlingen Urpatriarkernas slägttafla. För ett från utländskt slagg rensadt, rent svenskt språk träder han i härnad i afhandlingen Tysk eller nordisk svenska. Efter en resa till Italien och Parig, der Rydberg egnade mycken uppmärksamhet åt konstens företeelser, framträda de glänsande uppsatserna Om den meliska Afrodite, Antinous, Blyertsteckningar från Rom och Romerska kejsare i marmor (1874—76 och de förträffligt berättade Romerska sägner om apostlarna Paulus och Petrus (1874). Samtidigt fallbordade han (1876) sin mästerliga öfversättniog af Goethes Faust, företa delen.
Viktor Rydberg var en framtidens kämpe i främsta rummet; det var framåt han skådat i hela sin rika och mångsidiga verksamhet, och icke tillbaka äfven om han med lärdomens fackla trängt djupt i get förflutnas schakter för att derifrån hemta lärdomar och erfarenheter, nyttiga för all tid och tjänliga ej minst att i dess mer slående belysning framställa motsatsen mellan »det som borde vara» och »allt det svek, den lögn den nöd som är».
Det var för att häfda mensklighetens rätt till en friare utveckling han format sina skildringar från flydda tider liksom sina kritiska uppsatser till häfdande af ett renare gudsbegrepp till »spjut», slungade mot de fiendtliga lederna — dem som ställa sig hindrande i vägen för denna utveckling — »i krigarens lofliga uppsåt att såra och döda».
Men han ägde ej blott till sitt förfogande krigarens vapen, som i hans hand drabbade tungt, men ändock förblefvo fläckfria; mellan och efter striderna tog han upp sin harpa och sjöng i hänförda toner om den idealverld, »den outsägligt härliga och höga», som han själf liksom hans Promotevs har anat bakom tid och rum.
Det var till denna verld han ville närma menskligheten, öfvertygad om, att hon ej på andra vägar kan vinna den lycka och tillfredsställelse med sig själf, som hon alltid med brännande trängtan sökt, men hittills aldrig funnit. Men för att nå detta mål måste »tidsgudens», det är själfviskhetens, välde störtas, själfviskheten, som hos menniskan väcker alla onda drifter till lif, som drifvershenne att vilja beherska sina likar och höja sig på deras axlar i stället för att med kärlek och hjälpsamhet gå dem till mötes, och att sålunda arbeta för »Maktens rike» och ej för. den rena harmoniens. Men, lyckligtvis, hoppades Rydberg, lutar Maktens rike till sitt fall, ty många rena sinnen förneka redan verldstyrannen och hans makt, tänkarna och konstnärerna arbeta i samdrägt för att bilda ett ädlare slägte, och skalder verka ännu i sitt kall
att emot själfviskhetens bud de hårda
med harpostormar väcka hjältetrots
och att i hägn af milda toner vårda
allt blygt, som annars trampats och förgåtts.
Bland dessa tänkare och skalder har Rydberg stält sig i främsta ledet. Det var ock derför han med sådan skärpa uppträdt mot den nya teorien om »kampen för tillvaron», i hvilken han endast sett en ny förklädnad för den »tidsgud», som han vill till lifs, en teori, hvilken också själfviskheten redan skyndat att i vidsträckt mån göra sig till godo.
I sin stora dikt »Den nya Grottesången» skildrade Rydberg i grella, skakande färger det samhällstillstånd, som skulle bli frukten, om denna teori verkligen finge komma till allherskarsätet. Att verkligheten ej är mycket olik denna hemska bild — der arbetsträlar stupa i massor under sin ohyggliga slaftjänst, under det kung Frode” (tidsguden) sitter förnöjd på sin tron och Mammons öfversteprest sträcker sina händer välsignande öfver den mönsterstat han lyckats skapa — ingaf Rydberg den glödande harm, som sjuder genom dessa strofer och hvilken gjort »Den nya Grottesångem till den kanske mest skakande straffpredikan, som ännu hållits öfver vår tid.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 23 September 1895
N:r 147