som vid prestmötet väckte ganska stort uppseende och som torde komma att, när densamma blir tillgänglig i tryck, föranleda ett icke mindre skarpt svar, höll biskopen i går i sammanhang med ämbetsberättelsens föredragande med riksantikvarien Hildebrand och professor Gustaf Lindström. Den gälde Visby domkyrkas reparation.
I sin ämbetsberättelse för något år sedan hade riksantikvarien riktat klander mot domkapitlet derför att detsamma icke vid kyrkoreparationen tillvaratagit de arkeologiska intressena, särskildt beträffande de i kyrkan befintliga grafstenarne, af hvilka ett par skulle ha förstörts och dolts. Professor L:s anklagelse hade gått ut på detsamma.
Kraftigt tillbakavisade biskopen dessa beskyllningar. Det vore sant att en grafsten under reparationen förlorat ett hörn och att en annan blifvit delvis dold under bruddörren, men då dessa stenar förut varit aftecknade, vore skadan ej så stor. Ej heller kunde domkapitlet ställas till ansvar härför. Alla försiktighetsmått hade vidtagits och det nämda berodde på en ren olyckshändelse, för hvilken domkapitlet väl kunde dragas till räkenskap lika litet som riksantikvarien själf för det att 160 meter af vestra stadsmuren för flere år sedan blifvit, arkeologiskt sedt, ganska illa åtgången vid restaureringen derigenom att en riksantikvariens order missuppfattats.
Vidräkningen, var som sagdt, synnerligen skarp och riksantikvariens konto gent emot domkapitlet belastades ganska tungt, men förklarade sig biskopen personligen vilja ända in i minsta detalj stå för hvad han sagt, hvarjämte han ärnade offentliggöra i bilagor bevis för alla sina påståenden.
Det smärtade honom, sade han till sist, att han han på detta sätt måst gifva sig i fejd med en gammal akademikamrat, men denne hade så velat, och — amicus Plato, amicior veritas.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 16 Augusti 1895
N:r 125

