På Cirkus.

När gårdagen lidit så långt fram mot aftonen, att vi åter gjorde oss redo anteckna en flydd arbetsdag i minnets bok till de många andra, som funnos der, då erinrade vi oss plötsligt att ännu var icke vår dag förbi — vi hade att aflägga ett besök hos den med Tjelvar på morgonen anlända cirkus Bergman.
Cirkus Bergman i Visby!
Ja, hvarför inte här liksom på så många andra platser i landsorten? Vi böra! väl icke bli sämre lottade vi än de.
Hur som helst var nu cirkus B. här, föregången af ryktet, hvilket ju, som kändt, alltid »går före mannen».
Vi begåfvo oss alltså i väg i den kvalmiga aftonen, som bådade åska, till det väldiga tältet utanför Söderport, der många skådelystna samlat sig utanför ingången.
Det nyttiga med det angenäma är alltid vår lösen vid sådana här »expeditioner». Det var derför med förhoppningar om en välkommen omväxling i hvardaglighetens enahanda, vi trädde in, redan utanför entrén varskodda af musikens toner om, på hvilket ställe vi befunno oss. Det var cirkusmusik, sådan vi förut alltid lyssnat till den, mer bullrande än konstnärlig, men med detta fria, stundom så egendomligt tilldragande i sig, som alltid kännetecknar cirkusmusiken och hvilket också kanske bidrager till att kasta detta romantiska skimmer öfver cirkusartistens lif… icke minst då man ser honom eller henne i sin lätta kostym i skenet från fladdrande gaslågor göra sina fria och. vågade saltomortaler från osadlad häst, då den springer arenan rundt…
Musiken tystnar… A, jaså, se der!
In träder med sirliga och förnäma later en häst; vi se på programmet… första numret: Voltige å la Richard af frkn Nora. En smärt och fin varelse, som lätt och graciöst sitter till häst… Hon småler och gör med handen en behaglig rörelse åt publiken, hvilken med applåder belönar henne, då den skinande springaren efter några hvarf stannar med sin lätta börda… Hon ser litet trött ut, trots sitt vackra leende… Det ligger kanske deri en vädjan till publiken att denna afton icke ha alltför stora anspråk på såväl henne som de andra, ty de känna sig med all sannolikhet litet trötta af resan öfver hafvet.
Så tycks det dock icke, allt efter som aftonen lider och nya nummer aflösa hvarandra. Publiken, mycket talrik, känner sig tydligen icke alls besviken, snarare tvärtom; för öfrigt låg det trots värmen i tältet en sympatisk stämning i luften, och det bådar alltid godt för artisten…
Se der ha vi Pelle Jöns! Clowner ha i alla tider haft stor makt på den skrattlystna publiken och så äfven nu. Lugnt och oförargerligt utför Pelle Jöns sina skämtsamma nummer, och ehuru några just ej äro så klyftiga, förstår han likväl göra dem på ett sätt som dragar skrattarne med sig. Icke minst numret med -xselefanten». Huruvida nu denne var en riktig elefant, derom få ni själfva öfvertyga er vid ett besök.
Ett. särdeles vackert nummer att skåda var det som utfördes af hr André och frkn Elvira »Grands pas de deux gratieux» på två hästar. De senare ovanligt vackra och väl vårdade djur och i förnäma later och stolt skick icke gifvande efter för någon af de andra cirkushästarne, förde sig nobelt och med värdiga steg och med det långsamma tempo detta nummer kräfver för att det skall taga sig något ut. Med stort nöje iakttog man också de båda artisterna, hvilka med vana och säker elegans förde sig i sadeln.
Starka applåder bli också deras belöning … Så, nu försvinna de… Ett vackert . par till häst!
När applåderna tystnat, ljuda musikens toner … Det måtte vara någon ungersk folkmelodi… Det ligger alltid en sådan egendomlig, vemodig poesi i dessa melodier. .. A, der ha vi skolryttarinnan frkn Anchelli von Sobiesky!
Hvilket vackert, smäckert djur hon rider! Alldeles svart och skinande, och hufvudet uppbär det på ett verkligen kungligt sätt, allt medan det frustar ur näsborrarne.
Och ryttarinnan! I en enkel svart ridkjol styr hon med oförlikneligt behag sin gångare god… Så nu… men denna ridt i den högre skolan, den tycka vi oss bestämdt ha sett förut. Det var också vid midsommartid, men i manegen å Djurgården i Stockholm. Då var ryttarinnan baronessa… Samma fina figur, den vackra, på en gång värdiga som bestämda hållningen. Den tiden tjusade hon en Stockholmspublik en hel sommar… Stormande applåder, äfven då hon sedan träder in utan häst och på sitt behagliga sätt visar publiken sin erkänsla.
I kraftbalansproduktioner uppträdde bröderna Kolzer med djärfva och vågsamma nummer, som i synnerhet en gång satte hjärtat i halsgropen på åskådare. Men man såg att vanan liksom rutinen funnos inne.
I förening med en parforceryttare, hr Henry, hvilken föreföll litet osäker, kanske på grund af resan, uppträdde åter Pelle Jöns. Båda tillvunno sig applåder. Det tionde numret var en ungersk nationaldans, komponerad af balettmästaren Operman och som utförd es af flere damer af balettkåren i kostymer. Slutet var särdeles vackert, då alla bildade en behagfull grupp i bengalisk belysning.
Monsieur Charles André uppträdde som jockey, stundom med en säkerhet och elegans, som ibland kom en att tro sig förflyttad till ett engelskt kapplöpningsfält.
Ingen nämd och ingen glömd. Bland clowner vilja vi också anteckna bröderna Cowas, mycket roliga äfven de; de uppträdde äfven som akrobater. Och så få vi icke glömma de 4 fullblodshingstarne, i frihet dresserade, hvilka framfördes af direktören själf, ett mycket imposant nummer, samt »Grand tableau equestre», som reds af damer och herrar i kostymer ur »Tiggarstudenten», om vi icke misstaga oss.
Som helhet betraktad, var gårdagens cirkusföreställning synnerligen lyckad.
Sällskapet förfogar öfver idel goda förmågor och uppsättningen är särdeles vårdad, hvadan man torde våga förespå direktör Bergman en framgångsrik sejour härstädes.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 21 Juni 1895
N:r 94

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *