sakna vi nu all post såväl från Stockholm som från Vestervik och utsigterna att det skall blifva bättre äro icke synnerligen ljusa.
När tidningen i onsdags middag presslades, visste vi att Polhem jämte Tor, efter att på tisdagsaftonen ha lemnat Stockholm, hunnit ut till Kanholmsfjärden. Det man gerna önskar, tror man så lätt; derför hyste man också den förhoppningen att ångaren hade bråkat igenom den värsta isen och sedan skulle hafva tämligen fri passage. Men detta hopp gäckades, tyvärr. Ännu har ingen Polhem synts till och som telegrafen är otjänstbar har man heller icke kunnat erhålla några underrättelser om hvar den befinner sig.
Man har endast att gissa, och dessa gissningar gifva i sanning nedslående resultat.
Allt sedan onsdagen fortfar här det intensivaste yrväder. Temperaturen är 6—7 grader under fryspunkten. Det finnes ingen anledning att antaga, det förhållandena norrut äro bättre. Snarare torde der råda betydligt starkare köld, och hvad följden skall blifva af denna dygn efter dygn ihållande kyla i förening med hopad snö låter lätt tänka sig. Antingen har Polhem aldrig hunnit Sandhamn utan ligger i isen någonstädes i skärgården, eller ock har han nått hafsbandet, men sitter i klämma ändå. Med den stadigt blåsande nordosten måste isen packa sig in utanför Sandhamn, och ligger ångaren innanför denna packis, lär ingen makt i verlden annat än en vindförändring kunna bryta den lös. Men man vill gerna antaga en tredje möjlighet, nämligen att ångaren icke ligger blockerad, utan hindrad att utgå af snötjockan. Tyvärr är dock denna möjlighet den minst antagliga, i betraktande af att Polhems energiske kapten nog icke lemnat något medel oförsökt för att komma till oss med ett förlossningens budskap.
Om sålunda utsigterna på Stockholm äro mer än mörka, erbjuda de åt Vestervikshållet icke stort mera hopp, åtminstone för närvarande. Visst och sannt är, att icke spar kapten Snöbohm krafterna; han får ligga i så att man ej kan ha annat än ondt af både honom och kans raska folk.
Kl. 1/2 10 i tisdagsafton kom han in med Klintehamn utan att ha kunnat växla post; han tog sig icke längre frist än till kl. 4 på onsdags morgonen, då han åter afgick till Vesterviksskären. Vädret var då tämligen sigtbart, men efter några timmar började snöyran igen och det fans ingen möjlighet att kunna söka ilandföra posten. I den rasande snöstormen måste ångaren vända utan att ha vågat sig in i issörjan. Återfärden blef en af de allvarsammaste, och man gick här med ängslan i hjärtat för de modige sjömännen. När Klintehamn kl. 1/2 2 i går morgse inkom hit, hade han användt öfver 15 timmar för färden från den punkt der han vände och till Visby. Det var en oaflåtlig kamp mot den vilda sjön, som vid hvarje våg spolade öfver fartyget och klädde det i isskrud. Och luften var så tjock att man icke kunde se banden för ögonen. Ångaren vräkte så våldsamt, att man knappt kunde tänka på att få en matbit under dagens lopp, utan först när man kommit i hamn på natten fick man äta sin — middag.
Som snöstormen icke tyckes vilja aftaga i styrka och täthet, har Klintehamn naturligtvis intet annat att göra än att kvarligga här och invänta bättre väder.
Men under tiden befinna vi oss som i en tillknuten säck.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 8 Februari 1895
N:r 22