Det är tydligen Viges slott, som här omtalas, fastän presten kallar det för Vigen. Anteckningen visar att det forna »kapitala» stenhuset då var och säkert i århundraden varit »ett stort rudus» samt att folksägner omtalade att der i forna dagar bott förnämt folk och stort herskap, som haft jus patronatus (beslutanderätt öfver kyrkan) äfvensom att nattvardskalken kommit från samma förnäma hus. Att gifvarinnan varit en fru B. Persdotter Jensen, det visar inskriften på kalken, att hon lefvat i medeltidens slut visar munkbokstäfvernas uti inskriften form, som häntyder på 1400-talet. Har kalken törhända varit en gåfva till ryrkan, som försoning för mordet i densamma gifven af mördarens dotter? I sådant fall skulle Vige lefvat omkring slutet af 1400-talet.
I socknen Gulldrupe (namnet, som på allmogespråket fordom uttalades både Gulldrupe och Gulldräupe, erinrar om Odins dyrbara armring, den gyllene Dröpne, Draupir, af hvilken hvar nionde natt skulle drypa åtta lika tunga ringar!) finnes en gård med det egendomliga namnet Hagelhajm-Hagels hemvist, men Hagel är säkerligen en förkortning af Hagelmundr, ty ett sådant mansnamn måtte hafva funnits i långt tillbaka liggande tider. Det gamla forngutniska hjeltekväde, som Strelow infört i sin krönika, berättar, att när det folk, som sedan fingo namnet Longobarder, till ett antal af 7000 personer, för hungersnöd drog ut från Skåne (i 5-te eller 6-te århundradet) för att söka andra boplatser, kommo de utdragande först till Gotland, »varum guthe Gudland>, der de fingo uppehålla sig i två månader, sedan deras båda höfvitsmän, Ebbe och Aage (Håkan) af gutarne tagits som gisslan för att gästerna, som vid ankomsten med kvidande röst bedt om hjelp, »ej skulle för mycket råda» När de sedan drogo bort till Östersjöns södra kust, sände gutarne med dem en kämpaskara på tio snäckor med hundrade man i hvarje och snart spordes att nordboarne med svärd i hand skaffade sig boplatser. Vidare säger kvädet:
När höfvitsmännen af döden varum kvald (voro döde)
Gafve de sig icke til lengnem tald (dröjde de ej länge)
Men valdum til Konning einum fracke Mand
Hagelmunder hand heed jack sige kand»
Namnet Hagelmunder 2) är tydligen ett nordiskt namn. Det har nog varit en ansedd och tapper gutnisk kämpe som blifvit vald till kung för de stridbare äfventyrarne. Efter honom eller efter någon annan Hagelmunder har säkerligen gården Hagelhajm fått sitt namn och detta långt tillbaka i hednatiden. Mellan gården och sockenkyrkan lär finnas en gammal omsorgsfullt stenlagd väg tecken till att gården ägts af förmögne, företagsamme odalmän. På denna gård skall en gång bott en mäktig herre af sådant anseende att socknepresten ej vågat börja Gudstjensten förr än den stolte herren på Hagelhajm infunnit sig, men en helgdag, när han dröjde tämligen länge och församlingen blef otålig, företog presten den heliga förrättningen utan att invänta Hagelhajmaren. Under det messan pågick, anlände den myndige och stränge herren. Förbittrad gick han i sin vrede fram i koret och med sitt svärd genomborrade han den framför altaret stående, i prestlig ornat klädde andelige mannen. När han ryckte svärdet ur den mördade prestens kropp medföljde ett litet ben ur kroppen och ett sidenband ur drägten.
Hur mördaren fick sin lön kunde den gamla kvinna, som berättade sägnen för antecknaren, ej lemna upplysning om. Sannolikt har väl sägnen haft något att förmäla om den saken, fastän berätterskan ej hört eller ej mindes det; men det berättade hon, att till hågkomst af den hemska tilldragelsen blefvo benet och bandet jämte ett papper med påskrift om densamma, förvarade i en svarfvad dosa, som insattes uti ett litet fyrkantigt håli altarbordet, hvarjämte hon försäkrade att hon sjelf i sin ungdom sett dosan med de deruti inlagda sakerna och haft dem sin hand omkring 40 år förr än hon berättade detta för mig, hvilket hon gjorde på 1850-talet.
Att hennes uppgift om att utt samma altarbord förvaras en dosa eller ask med några små, mycket gamla saker uti, var sanningsenlig fick jag en längre tid derefter bekräftelse på uti professor Brunius arbete »Gotlands Konsthistoria», (2:dra delen, s. 360), der denne lärde författare talar derom i beskrifningen om Gulldrupe kyrka och dess altare. Jag afskrifver professorns ord:
»På midten af framsidan (af altaret) nära under skifvan märkes ett fyrkantigt hål, hvilket håller 3 tum i bredd och 4 i höjd samt 3 i djup och har röd anstrykning. Detta hål tillslutes med en kalksten, som, 1 tum tjock, har i midten ett inskuret Andreaskors. I samma hål sår en krukformig eller nära klotrund träask, hvilken har å midten en fin hålkäl och ett litet lock med en rund knapp. I denna ask, som är rödmålad och håller 1 1/2 tum i tvärmått och föga mer i höjd, förvaras en linnelapp med en benskärfva samt tvänne helt små och korta pergame ntsremsor, af hvilka hvardera har en liten röd silkeslapp, fästad vid ena ändan. Måhända ha dessa silkeslappar varit små pungar, hvari benskärfvor varit inneslutna. På den ena remsan läses: De sancto vocifero confessore. Det är: Afden helige sångaren, som lidit för sin trosbekännelse. Vocifero är trolig vis en förkortning eller misskrifning af vociferario. Man har således ansett, att den helige sångaren vore utan anförande af något namn allmänneligen känd Å den andra remsan står: De sancta legione thebeorum y ora. Det är: Af den heliga thebanska legionen. En romersk legion, hvilken härstammade från Thebe och derför kallades den thebanska, hade antagit kristna läran och vägrade offra till gudarne, hvadan den tillika med sin befälbafvare Mauritius blef 22 September år 297 nedhuggen. Alla dessa martyrer blefvo kort derefter ansedda för helgon och Mauritius har såsom sådant inkommit i kalendern och står i almanackan under nyssnämda dag. Hvad y ora, det är två öre, månde här betyda är något svårare att bestämma. Det tyckes som denna summa ingalunda kunnat förslå till anskaffande af ifrågavarande reliker, men möjligtvis har berörda belopp varit den minsta gåfva som erfordrats vid förevisande af dessa heliga kvarlefvor. Bokstäfverna äro mer än vanligt oläsliga, visa sig härröra från den sista medeltiden, då koret förmodligen tillkommit».
1) Allmogen, som gerna vill härleda socknenamn från socknarnas kyrkor liksom ock Strelow gör, samt ej tyckes hafva föreställning om att Gotland haft bygdelag och dessa bygdelag namn i mer än tusen år förr än kyrkor och socknar uppkommo på Gotland, menar att namnet Gulldrupe uppkommit deraf att kyrkan är bygd på en guldgrufva.
2) Strelow skrifver namnet Hallgelmunder, som tydligen är misskrifning eller misstryck, hvarpå ej finns brist i hans krönika.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 21 December 1894
N:r 199