Huru mötet mellan Takstajnar och Kettil Runske, gasten och trollkarlen, aflopp, derom fann Hilfeling under sin antikvariska resa på Gotland en skrifven berättelse, som, enligt derå befintlig påskrift, blifvit uppsatt 1704 den 15 Juliafen vid namn Molejnus efter en urkund, »skrifven med runor», men som ej var hel utan utgjorde ett fragment af följande lydelse: 1)
— — — — vandrade igenom hafvet hit till Gotland uti ett glas och hade icke så stor fara som då han träffade en stor gruflig fisk, i hvilken han tre dagar låg, men ändtligen råkade ut och kom väl öfver. 2) När han nu kom hit, blef han förd nedi ängen till Takstajnar, men kunde icke få syn på honom, Han fann då på råd, tog en hvit märr, hvarpå han satte sig bakfram och söp 3) ur en silfversked. När Takstajnar såg detta, kunde han ej längre berga sig utan log och sade: galet hafver jag sett och galet hafver jag hört, men aldrig galnare karl än du äst. Vid detsamma kastade trollkarlen sin trollstaf 4) för Takstajnar, sägande: sparka den ifrån dig. Takstajnar gjorde så och benet 5) fastnade. Trollkarlen sade åter: trampa honom bort med det andra benet. Takstajnar gjorde så, men det fastnade äfven. Åter sade trollkarlen: tag honom lös med handen så slipper du. Takstajnar tog med ena handen och den fastnade också. Då sade trollkarlen till honom: tag med den andra handen, så slipper du visst. Takstajnar gjorde så och den fastnade såsom förr. Trollkarlen sade: bit med tänderna. men munnen blef äfven fast.
När nu Takstajnar låg ihopbunden såsom en igelkott och hvarken kunde röra hand eller fot manades han till Lärbro kyrka, hvarest han genom norra dörren invältrades i en graf, hvars dörr blef igenmurad såsom ännu synes. 6) Och trollkarlen kastade på honom bly och sade: ligg tills det ruttnar. Takstajnar svarade: må göra, det lefver jag väl ut. Trollrlen tog då en björnhud och kastade på honom, sägande: ligg här ett år för hvart hår. Takstajnar gaf till svar: så länge lefver jag väl, det tar en gång ända. 7) Trollkarlen tog då lindkol samt kastade öfver honom och sade: ligg tills det ruttnar, hvartill Takstajnar genmälte: det sker aldrig.
Sålunda blef Takstajnar stilla och har sedan dess ej oroat någon mennieka. Eljest berättas, att någon tid derefter skulle en dödgräfvare uppkasta en graf och kom för nära intill det ställe, hvarest Takstajnar låg hvarvid denne gaf till ett rop och sade: intet närmare.
Takstajnars graf.
I Lärbro kyrkas kor, norr om dopfunten, finnes en liksten med följande latinska inskription, som till största delen bildar vers med rimslut.
Mille: ducenteno: bis: bino: septuageno: in: Martis: Nonis: obiit: Taxten: Nicolaus:
Qui: legis: hic: ora:
vite: cito: preterit hora:
Crimina: deplora:
Mors: venit: obsque mora.
Öfversättning:
Ett tusen, två hundra: två gånger två (och) sjutio (1274) den 9 Mars har Nicolaus Takstajns aflidit.
(Du) som läser (detta), bed snart,
snabbt förflyger stunden,
ångra brotten,
döden kommer utan dröjsmål.
Fornforskaren Hilfeling tror att den Nicolaus (Nils) Takstajns, som nämnes på stenen, skall vara den Takstajnar, som, till hämd för det mord han begått på presten, blef ihjälslagen af Lärbrobönderna. Hvad som gifvit Hilfeling anledning till denna förmodan är väl namnet Takstens (på grafstenen stafvadt Taxten), men det är högst osannolikt att denna förmodan skulle varaöfverensstämmande med verkligheten. Att få sitt grafrum i kyrkan och dertilli sjelfva koret kunde blott medgifvas åt en prest, en andlig eller mycket ansedd man, som visat stor gifmildhet mot kyrkan, och en sådan har tvifvelsutan denne Nicolaus Takstens varit. Att mörda en prest, som var i tjenstgöring och dräpa honom i kyrkan inför Herrans altare, ett sådant brott medförde ovilkorligen bannlysning, ifall mördaren lyckades undandraga sig verldsligt straff. En, som var eller gjort sig förtjent att blifva bannlyst, kunde ej en gång få begrafvas i kyrkogården, om ej, såsom en stor nåd, på norra sidan. Också var det på norra sidan, under kyrkodörren som, enligt sagan, mördaren Takstajnar, kallad »gamle takstajnar» kanske för att skilja honom från den Nicolaus, som fått grafplats i koret blef begrafven, hvilket han, efter det mord han begått, väl ej blifvit om han ej haft patronaträtt öfver kyrkan, till följe af att han väsendtligen bidragit till dess bygnad, lemnat jord till kyrkogården och prestbohl eller ock bekostat altare eller messeskrud eller på annat sätt varit kyrkans välgörare och såsom patronus eccleci&e fordrat att messan ej finge börjas förr än han anländt Så kan man tänka sig förhållandet hafva varit, men att prestens mördare skulle fått sitt sista hvilorum i samina kyrka och kor, der han begått den blodiga hemska handlingen, låter ej gerna tänka sig. Också säger sagan att han begrofs under norra kyrkodörren, sem tillmurades öfver hans graf. Grafstenens i koret inskrift antyder ej att den, som fått sin graf derunder, begått mord eller sjelf blifvit mördad, fastän den uppmanar läsaren af inskriften att bedja och ångra sina brott samt påminner om att tiden flyr hastigt och döden kommer snart. Möjligen kan denne Nicolaus Takstens varit son eller ättling till »gamle» Takstajnareftersom båda tyckas ägt Takstens gård. Tiden, då båda desse män lefvat, tyckes varit 1200-talet, se tilllägget om Gilbertil.
1)Språket i berättelsen är icke gotländska och tyckes ej kunna vara äldre än det åratal 1706, som finnes i påskritten. Att originalet skulle varit skrifvet med runor är icke troligt.
2) Således en ny Jonas. Just det vidunderliga och otroliga, som berättelsen innhåller, bevisar att det är en äkta och gammal folksägen. Folkfantasien älskar att i sägnerna inväfva vidunderligheter.
3) »Söp» vill säga låtsade supa med en silfversked ur kreaturets akterdel, det var deråt Takstajnar ej kunde låta bli att skratta.
4) »Trollstaf» Runkaflen, »Runkäbben».
5) »Ben» vill säga fot; gotlänningen kallar foten ben »bajn».
6) Den norra dörren är visserligen tillmurad, men, som förut visats, lär nuvarande kyrkan vara uppförd på 1400-talet. Takstajnars tragedi tyckes ba spelats på en tid, som ligger före 15 århundradet.
7) — Då kommer jag ändå upp före domen, skall Takstäjnar svarat, enligt folksägnen, men när han fått lindkol öfver sig, skall han sagt, att de ruttna aldrig och han följaktligen aldrig kunde komma upp, men tilllaggt att så mycket ville han ändå göra, att alla hafvande kvinnor, som gingo öfver hans graf. skulle få missfall och det var derför kyrkdörren öfver hans graf tillmurades.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 15 December 1894
N:r 196