Linsfängelset 15 April.
Giftmordet i När. Ransakningen fortsattes idag med på misstanke härför häktadeenkan Anna Olivia Sörenson Öndarfve och dennas syster, enkan Dorotea Charlotta Djurman, samt fortgick i 7 timmar, hvaraf med Lotta Djurman ensam i fem timmar. På grund af till den senare framstälda frågor förklarade hon: att hon kommit i Öndarfve hus år 1866 och varit der i 2 år till 1868; att under den tiden tvist och gräl ofta varit i huset; att tvisten hufvudsakligen varit med Anna derom, att hon icke fört med sig något i huset; att gubben och gumman (Annas svärföräldrar) stundom slogos samt att gubben dervid begagnade både knif och vedträd till tillhygge å gumman; att hela tvisten rört sig om lösegendom; att de sagt till Anna, att hon kunde gå hem sin väg till Halsarfve, emedan hon icke haft något med sig; att hon icke så noga kunde säga, om hennes syster Anna någon gång började gräl, men likväl, att de gamle började mest, så att det var mera de gamles fel än Annas; att de gamla icke varit nöjda med maten, fastän de hade godt om mat i huset och maten varit god; att gummans sista sjukdom varat 3—4 veckor; att hon under sin sjukdom likväl icke behöft någon särskild hjelp med matlagning, bäddning och sådant, och icke särskildt något nattkäril någon enda gång; att hon t. o. m. sista morgonen hon Jefde gått ut på gården sjelf. — Nu erinrid om, att hon under en föregående ransakning medgifvit, att gumman under sin sista sjukdom haft någon vård, dels af henne, Lotta, dels af andra, af Lotta med «vatten och gröt», äfvensom med bakning af »pannkaka», bejakade hon detta, men kunde icke minnas, hur ofta pannkakbakning skett, samt tillade, att hon äfven kokat sviskonsoppa åt gumman derför att hon var sjuk ; att ingen särskild pannkaka bakats åt gumman, utan likadan med den åt det öfriga husfolket; att den af hustru Valander förut omvittnade pannkakan med ägg uti äfven var beredd af finare mjöl och att hon derför tagit ifrån barnet densamma, emedan det var »en hel pannkaka». Derpå af rättens ordförande tillsagd, att vara «allvarlig», svarade hon: «jag är nog allvarlig, men jag har icke gjort något mord». Åter tillsagd: edet är antagligt, att gumman fått gift i pannkaka», svarade hon: «det är god gissningsförmåga», för hvilket svar hon fick en allvarlig tillrättavisning. På vidare frågor medgaf hon, att hon äfven kokat kaffe åt gumman, men då tillika åt det öfriga hushållet enär aldrig i huset kokats kaffe åt en person enskildt; att likväl cen gång pannkaka bakats åt gumman särskildt; vidare, att hon «aldrig sett gumman kräkas under sjukdomen»; att sjukdomen yttrat sig genom «ondt i bröstet». Lotta anmärkte derjämte nu, såsom förut, att hustru Helena Djurmans vid föregående rättegångstillfälle i protokollet intagna vittnesmål vore sanningslöst, och att hon icke kunde förstå, hur domstolen kunde ta upp sådant vittnesmål, då allmänt kändt vore, att Djurmans varit ovänner med henne i 10 års tid, tilläggande, att i nämda protokoll «på alla möjliga vis blifvit borttaget och tillagdt». Härvid yrkade åklagaren särskildt ansvar å Lotta för detta tillmäle till domstolen.
Derefter frågade ordföranden: «tror du, att din man dog af arsenik? Svar: han drunknade på sjön» ; åter samma fråga och samma svar, samt åter för 3:dje gången samma fråga och samma svar, likväl med det tillägg: «nej det tror jag icke, ty han drunknade.» På vidare frågor, ville hon icke medgifva, att hon gifvit gumman arsenik men ansåg ändå, att hon deraf måtte hafva dött efter det läkarebetyget intygade sådant ; att hon icke visste, om gumman tagit lifvet af sig sjelf; att gummans törst under sjukdomen icke varit ovanlig ; att gumman likväl derunder en gång blifvit åderlåten af barnmorskan Pettersson ; att hon (Lotta) icke talt något särskildt förtroligtlmed barnmorskan Pettersson, som icke heller varit vid Öndarfve mer än en gång under gummans sjukdom; att gumman för öfrigt intagit «gift såsom botemedel», men att hon eljes icke kunde misstänka någon hafva ingifvit henne sådant. Härefter infördes nu
Enkan Anna Olivia Sörenson, som på frågor svarade: att barnmorskan Pettersson en gång under gummans sjukdom låtit henne åder, att hon (Anna) under sjukdomen för det mesta varit ute på arbete och Lotta hemma, för att laga mat m. m.; att någon särskild förtrolighet mellan Lotta och barnmorskan Pettersson icke egt rum; att barnmorskan Pettersson likväl flere gånger å annan tid varit vid Öndarfve för att dricka kaffe och att hon gick «bara efter kaffe». Härefter hördes, efter aflagd ed, fyra vittnen och berättade;
Drängen Oskar Johansson: att han 1866 kommit i tjenst hos Öndarfve och varit der i 2 år; att under tiden mycket gräl och äfven slagsmål förefallit i huset; att gumman varit mycket besvärlig mot Anna; förebrått henne, att hon icke haft något med sig i huset; att gumman verkligen varit en «elak käring i sig sjelf«; att han icke gifvit akt på, om gumman kräkts under sin sjukdom; efter hennes död hört prat i socknen om förgiftning ; att barnmorskan Pettersson stundom varit der, men ingen särskild förtrolighet mellan henne och Lotta märkts; att karlarne (far och son) varit mycket «argsinte», men att han likväl icke trodde, att de velat «ta’ lif af gumman».
Pigan Maria Vedin: att hon, som tjent hos Lotta Djurman för 6 år sedan, sett Lotta hafva hafva arsenik i en portmonnä, hvilket Lotta uppgifvit sig hafva att «bota med«.
Hustru Hedda Långman: att hon varit på Öndarfve-gummans begrafning, till hvilken Lars Öndarfve sjelf bjudit, men då tillika sagt, att han «icke visste, om hon blef begrafven eller icke«; «icke visste, hur det kom att gå»; att hon vårit hos gumman några dagar före hennes död, då gumman beklagat sig öfver sina inelfvor och kräkts mycket; att vidare Lotta Djurman för 7 år sedan varit vittnet behjelplig med fosterfördrifning.
Hustru Greta Pettersson: att hon, medan hon var ogift, varit tvekande om hon vore i grossess eller icke och derom frågade Lotta Djurman, som efter undersökning, sagt, att hon var i grossess, samt att hon (Lotta) lätt kunde hjelpa detta, men att likvål ingenting gjorts, emedan vittnet «icke ville hafva och icke heller behöfde någon hjelp», och det barn hon sedan födde, blef lefvande och ännu lefde. Ransakningen uppsköts dels för läkares, dels för flere andra uppgifna personers hörande, och qvarsitta de båda häktade, som fortfarande förnekade all vetskap om eller delaktighet i giftmordet, under tiden i häktet.
Rådhusrätten 15 April.
För oljud och fylleri samt förolämpning mot person å stora torget 7 Mars dömdes fiskaren Sven Olsson i dag att böta 10 kr.
För djurplågeri dömdes Nils Nilsson Hastings i Guldrupe att böta 5 kr.
Stöld. Hemmansegaren Elof Pettersson Björkume i Veskinde hade under vistande i staden förlorat sin plånbok med inneliggande 145 kr. och blef juden Lazr Abel Keatz misstänkt för att ur Petterssons ficka hafva tillgripit densammn samt, efter angifvelse, derför instämd. Vid idag derom företagen ransakning nekade Keatz helt och hållet för stölden, men som Keatz förut är straffad för 1:sta resan stöld och dertill nu är försvarslös samt anledning är att Keatz begått äfven denna stöld, blef han nu förklarad skyldig att träda i häkte och afförd till länsfängelset, der vidare ransakning om stölden kommer att ske.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 17 April 1878
N:r 31