Posten kommer!

— var det budskap, som vid 12-tiden i dag som en löpeld spred sig öfver Visby och satte lif i alla sinnen. Ändtligen! suckade en och hvar, men man kunde ej riktigt sätta tro till meddelandet, ty förhoppningarna vore nu så stegrade, att man tyckte sig se den efterlängtade Sofia blott ett isblock tornade upp sig i fjärran och sköt upp och blef synligt vid horisonten.
Man skyndade ned till hamnen. Verkligen! Denna gång var det ej någon synvilla. Der, längst borta, knapt synlig för ögat, böjde sig en rök. Det måste vara ångaren.
Folk samlades så småningom. »Hela Visby» strömmade ned till hamnen. Man spanade och spanade utåt hafvet. Verkligen! Der vester hän syntes svagt röken af en ångbåt. Det var dimma. Men så småningom höjde den sig och »Sofia» framträdde allt synligare för längtande blickar. »Der kommer hon, der kommer hon!» — ljöd det från den ena till den andra! Godskelof! Det var då ändtligen för väl. Hamnen och brohufvudet började allt mera fyllas af folk. Allt närmare kom »Sofia.» Nu skönjde man tydligt skrofvet, ny urskiljde man masterna. Hurra! Det svajar vimplar öfver allt! Posten är med! Man kunde knapt styra sig. Och ändå skulle det dröja innan hon kom i hamn.
Se der glider hon med sakta maskin stolt in om vågbrytaren. Vimplarna fladdra. På kommandobryggan kan man redan urskilja kaptenens pelshöljda gestalt. Mössorna svängas. Sofia är verkligen här efter tre dygns ängslig spänning, efter gång på gång svikna förhoppningar.
Ångaren kastar sina trossar i land, går intill kajen. Postmästaren koppar om bord, växlar en betoning med befälhafvaren, och innan ännu båten hunnit göra fast börjar man bära postsäckarna i land. Man räknar: en … två … tre … fyra … sexton — nå, det var då, sant som telegrammen berättade! Sexton postsäckar. De komme som sända från himlen.
Man går ombord. Kaptenen hetsar hjertligt de ankommande, man skakar hand med befälhafvaren såsom med sin räddare. De glada utropen och välkomsthelsningarne taga ingen ända. Man kan knapt tro att det är sant, att Sofia verkligen är här.
Ändtligen får befälhafvaren så mycket lugn att han kan meddela oss något om resan. Att den var besvärlig kunde vi ana, och våra aningar ha ej slagit fel.
Tidigt på morgonen i måndags gick »Sofia» som bekant härifrån ock lyckades vid 11-tiden på förmiddagen nå isbandet utanför Kåreholm. På eftermiddagen kom företa delen af posten at från land och senare på aftonen återstoden, så att Sofia vid 9 tiden hade all förut i Borgholm befintlig post ombord — 16 säckar. Till följande morgon kl 6 låg Sofia qvar vid iskanten, ungefär 1 mil från land, då den utgick och fortsatte resan till kl. 7 på tisdagsafton. Den kunde då till följd af mörkret ej arbeta sig fram i ismassorna längre och hade ej kommit mer än ungefär 5 1/2 mil från Öland. På grund af vindar, som drefvo på isen, måste ångarea hålla i NNO riktning. Följande dag fortsattes arbetet, för att om möjligt komma österut, men försöken strandade mot vindarna och ismassorna, som här tornade upp sig i hushöga block och ej erbjödo någon vak, som »Sofia» kunde begagna sig af.
Under hela gårdagen fortsattes försöken att få kursen stäld ostvart, men utan framgång, förr ön kl. 9 i dag på f. m., då det efter oerhörda ansträngningar lyckades att styra den önskade kursen och att så småningom komma ut i skingrad is och i flott vatten.
Nu voro de största mödorna öfverständna och kurs sattes på Visby, dit ångaren inkom strax efter 1/2 1 e. m.
Denna resa har varit en bland de svärasta »Sofia» någonsin gjort. Isband på isband fyller hela hafvet, och isblocken äro ansenligt grofva och svåra. Vid Kåreholm var isen hopad till en höjd af ej mindre än 27 fot, hvilken till 2/3 af sin tjocklek låg under vatten. Posten fördes i land dels af folk från land och dels af Sofias egen besättning. På samma sätt fördes posten ut till ångaren.
Med den nu rådande ostliga vinden halva ismassorna än ytterligare hopat sig vid Ölands ostkust, så att under den nu rådande vinden kommer Sofia icke att utgå här ifrån.
Under hela färden har ångaren måsthålla nord på. Ryktena, som gått, att Sofia varit synlig, än från Stora Karlsö än utanför Visby, hafva således alldeles sin grund i inbillningen och bero säkarligen på isen, som vid horisonten tornat sig upp och bedragit till och med det beväpnade ögat.

Gotlands Allehanda
Torsdagen 29 Mars 1888
N:r 26

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.