Gotlandskavalleriet har blivit allmänt.

Armen har nu många cyklande soldater.
Hos fältförbanden i februari.

Det blåser storm över slätten som är så obarmhärtig slät, att lä endast existerar i form av ett ord. For att ytterligare försvåra tillvaron kastas ett intensivt kallt regn genom luften.
Två. svenska soldater av ung årgång pressa sig på cyklar fram i motvinden. Det är spejare, de främsta i ett cykelförband som närmar sig stridsområdet.
Gevären hänga på bröstet for att vara lätt om man når stridskänning. Något hundratal meter efter dem trampar förpatrullen och sa följer undan för undan med stora avstånd de olika delar som ingå i en cykelbataljon. Det vill säga, vill man se hela bataljonen far man flytta sig raskt mellan olika vägar, ty ett cykelförband — åtminstone när det når en bataljons storlek — åker inte till strictpa en enda väg utan delar upp sig och stoker kontakt med motståndaren på flera vägar.
Svenska armén har vid det här laget fått ett respektingivande antal cyklande soldater. Enligt den nya försvarsordningen skall en del fotinfanteriregementen organisms som cykelregementen och redan vid det här laget har man kommit långt med den nya organisationen.

Dagdriveriet i armén har försvunnit.
Den förstärkning av beredskapen som annonserades i regeringskommunikén två. dagar fore julafton är nu ett faktum. Men denna förstärkning innebr inte blott att förpuppade fältförband fått liv igen, utan även och framförallt att övningar äga rum från gryning till skymning och många gånger också under natten. De som tidigare —och kanske icke helt utan skäl — talat om det militära dagdriveriet, men denna gång inga hållpunkter few angrepp, åtminstone inte vid de förband jag haft tillfälle följa. De inkallades arbetsdag är ansträngande, deras fritid liten och deras permission nästan ingen alls. Det gäller att utnyttja månaden väl. Och att ligga ute vid den här årstiden är givetvis hädande men knappast något Wide. Men efter en månad blir det avlösning, och vetskapen om detta r farvisso en sporre. Och under dessa dagar far den inkallade gå igenom det mesta han en gang lärt sig, far vara med om fälttjänstavningar i stora förband med alla dess strapatser men också med dess spänning, och dessutom bibringas han det nya krigets konst och hantverk, som vi inhämtat från slagfälten runt om i världen. Rekryttjänstens många gånger enformiga arbete med samma uppgift som och om igen slipper han den här gången, likaså den än mer enformiga sysslolösheten mellan vaktpassen vid de förband, där man endast vakar och väntar.

Cyklisten tolkar efter bil. — Radiomottagning under körning.
Snabba förflyttningar och ett snabbt ingripande i striden är den största vinsten man Or då man sätter en infanterist på cykel. Man strider till fots med alla de medel en fotsoldat i våra dagar har. Men man når stridskänning på betydligt kortare tid. Den vanliga marschfarten är 15 km. i tim., men både 25 och 30 km. Mira inte direkt till ovanligheterna. Och vill man komma ännu fortare fram, så ”tolkar” man efter lastbil. Ett långt rep binder fast i bilen. Fram repet sticker det ut små tampar med en pinne i ändan. I två led dras så ett trettiotal man iväg av bilen. På flaket finns det plats for ett tiotal man och deras cyklar.
Det är inte få detaljproblem som skall lösas, när ett infanteriregemente överger sin urgamla vana att förflytta sig till fots. Och det r intressant att se hur man lost och forsaker lösa dessa problem. Rapporthundarna, som förut lunkade vid sidan av den gående, sitta nu pa en liten platta framtill på cykeln, ungefär som man kör en barnunge. Den tunga pvlv-pjäsen hänger mellan två cyklar precis som en sårad i sin cykelbar. Signalisten sitter på sin cykel och sänder och tar emot trådlöst både tal och morse-tecken. Och mr en cykel gar sander, finns det både reservmaskin, cykelmekaniker och reparationsutrustning till hands.
För befälhavaren, kanske speciellt kompanichef en, uppstå nya bekymmer när det gäller att leda ett cykelförband. Att hålla ihop ett kompani, när det kanske är ett par kilometer mellan tät och kb, r inte lätt. Under fotmarsch kan han lätt kalla plutoncheferna till sig, under cykelmarsch är det besvärligare. En order kan inte som förr skrikas ut, den måste sändas pr radio eller med motorcykelordonnanser. Och mycket att läsa karta på en cykel, som rullar fram med 15 km:s fart på en knagglig väg!

Specialuppgifterna övas flitigt.
Eftersom cykelförbanden bl. a. äro avsedda för snabba angrepp i fiendens rygg och flank, måste soldaterna vara väl övade i att strida i små grupper på egen hand. ”Strid i skog” och ”strid i bebyggd ort” upptar också en stor del av övningsprogrammet. I sådana lägen beror mycket — kanske nästan allt — på att den enskilde befälhavaren, ja till och med mannen i ledet, som inte längre skall vara blott och bart ett nummer, tar initiativet. Ideligen uppstå lägen då man måste handla själv utan att kunna få det stöd som en ord eller ett kommandoord innebär.
Den bundsförvant vi ha i vår terräng, speciellt vår skog, måste utnyttjas. skogen kunna inga pansarmassor rull fram, där hitta bombflygarna ytter sällan några mål. Den träning Sverige soldater — och detta gäller inte min: de här aktuella cyklisterna — få i dett speciella slags strid kan väl knappast värdesättas högt nog. Ett besök ge också det intrycket att övningarna bu Ht frukt — i många fall rik frukt. Man ser prov på en fyndighet och en händig het som är imponerande. Minor lägga på de mest försåtliga vis. Kulspruto och granatkastare gömmas så att man måste snubbla på ställningen för att upptäcka dess existens. En svensk trug i en svensk skog är osynlig, men de finns där. Man märker ett intresse för dessa och andra militära uppgifter och en uthållighet — kanske speciellt ho de yngsta årgångarna — som inte en dast kan vara en följd av drill och exercis utan definitivt måste hänföras till den omskrivna men ibland betvivlad sinnesförändringen hos stora massor av vårt folk. Naturligtvis finns det också tröga gosar i leden, men de äro be stämt så få att de inte ha något större inflytande.
Man har också vid dessa övningar på ett lämpligt sätt talat om för de in kallade varför de åter ligga på sina fältförband. Varje man har fått et litet häfte innehållande en av försvars staben utarbetad orientering, som pi ett åskådligt sätt — det finns till och med en utmärkt karta — redogör för Sveriges läge, för vad som kan hända oss och hur vi skola bete oss om et blixtanfall kommer. Det är enkla mer allvarliga ord, som utmynna i överbefälhavarens en gång för alla givna order: ”Varje meddelande att motståndet skall nedläggas är falskt.” Det är in gen överdrift att påstå, att övningarna här ha bedrivits i denna anda.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 22 februari 1943
N:r 43

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *