En kunglig harjakt på Stora Karlsö för femtio år sedan.

Av Valton Johansson.

Onsdagen den 13 augusti 1890 var en märkesdag i Stora Karlsö historia. Ön gästades nämligen då för första gången av en kunglig jägare, Oscar II, som behagat mottaga inbjudan från Karlsöklubbens styrelse att deltaga i en till högstdensammes ära anordnad harjakt.
Det var en stor händelse i klubbens annaler, och vidlyftiga förberedelser gjordes för att värdigt kunna ta emot monarken. Redan några dagar innan det höga besöket skulle äga rum infann sig ordföranden i jaktklubbens styrelse, förste hovjägmästare H. af Petersens, på Stora Karlsö för att övervaka anordningarna. Det blåste hårt, som det så ofta gör på denna vindomsusade klippö, och hovjägmästarn började ängslas för att den berömda palltorsken, som stod på menyn, inte skulle infinna sig i tid. Men Stora Karlsö ”skyddspatron” och allt i allo, godsägare Willy Wöhler, misströstade inte. Han kände väder och vind på sin ö bättre än någon annan; hade han skrivit palltorsk på matsedeln, så nog skulle det bli palltorsk, menade han.
Kungen har alltid tur med vädret, yttrade Wöhler till hovjägmästarens tröst. Det kommer att lugna i natt – och då skaffar jag fisken.
Allt gick också efter profetian: det blev verkligen ett riktigt kungaväder, när konung Oscars lustjakt Drott om morgonen onsdagen den 13 augusti ankrade på Norderhamns redd med sin höge herre ombord.
Harjakten tog omedelbart efter konungens landstigning sin början. Första drevet gick uppåt Norderhamnsdalen. Skyttarna placerade sig på linje med konungen och överhovjägmästaren på vänstra flygeln. Drevet leddes av Willy Wöhler. Det dröjde inte många minuter, förren drevfolket genom klapprande med flata stenar, visslingar och rop skrämt upp jössarna ur deras skyddande skrevor. Med klippande öron satte de iväg över dalen. Men jägarna voro påpassliga.
Konungen sköt de första skotten. För vart och ett låg en hare och sparkade med benen i vädret.
Jag skjuter bra idag! utbrast kungen, vänd till sin närmaste man.
Men Ers Majestät har skjutit en märkt hona, och det kostar fem kronor i plikt, inföll jaktkamraten frimodigt.
Bravo! utropade kungen. Det betalar jag gärna; det stärker alltid jaktkassan.
Majestätet hade god jaktlycka den dagen: av över hundra fällda harar sköt kungen egenhändigt inte mindre än ett tjugotal. Han var hela tiden i ypperligt humör, och hans förtjusning över den lyckade jakten tog sig ofta uttryck vid samtal med de närstående. Då konungen inte avancerade i skyttelinjen, slog han sig ned på en sinnrikt inrättad stol, vilken annars användes som käpp (!). Med en ung mans livlighet hoppade den kunglige jägaren från sten till sten, heter det i ett samtida tidningsreferat, sprang långa stycken och var helt och hållet upptagen av jaktens behag.
Tredje drevet, som togs nedåt Söderhamn, blev det mest givande, åtminstone för kungen. Han tog plats bakom en väldig sten i dalsänkan nedåt stranden, och där föll den ena haren efter den andra för hans skott, vilka enligt jägarnas utsago voro mycket välriktade och lossade på ”otroligt långt håll”.
Efter den vällyckade jakten besökte konungen jämte uppvaktning den ståtliga fyrbåken högt uppe på Stora Karlsö hjässa. Apparaturen besågs under lotsgeneralens ledning, varvid kungen uttryckte sin beundran för de sinnrika anordningarna.
Jaktmiddagen serverades i Karlsöklubbens jaktpaviljong i Hiens undersköna dal. Omkring 30 personer deltogo i festmåltiden. Till höger om konungen sutto landshövding Poignant och kommendörkapten Palander af af Vega, till vänster överhovjägmästare Ankarcrona, generaldirektören med samma namn och hovmarskalken von Rosen. Mitt emot konungen satt klubbstyrelsens ordförande, förste hovjägmästare af Petersens, och vid hans sida Karlsödirektören Willy Wöhler. Vid bordets kortändar hade friherre von Vegesack och jägmästare Sylvan sina platser.
Middagen blev en stor framgång för, arrangörerna, och majestätet uttryckte sitt synnerliga välbehag över anrättningarna. Matsedeln, elegant textad av artisten Sven Rosman, bjöd på buljong med pastejer, Karlsö-palltorsk, hare, beckasin, jordärtskockor, turska bönor m. m. och som efterrätt hallon med vispad grädde. Av viner druckos rött vin, sherry, portvin och naturligtvis champanj. Det av kommendörkapten Pantzerhielm skänkta dryckeshornet kredensades av konungen och gick så laget runt.
Willy Wöhlers maka, som förestått köksdepartementet med den äran, fick efter middagen den stora nåden att bli personligen avtackad av konungen.
Säg mig, Wöhler, sporde kungen omedelbart efter uppbrottet från bordet, vad har du haft för en mästerkock som härute bland klippor och skär kunnat servera oss en sådan härlig måltid?
Ers Majestät, det är min hustru, svarade Wöhler.
Jag ber, yttrade kungen till svar, att genast personligen få framföra vårt varmaste tack till den lilla frun för allt arbete som hon härute påtagit sig för en så väldig skara jägare och i all synnerhet för det utmärkta sätt, varpå hon lyckats i allt.
Och så fick en liten blyg gotlandsdotter av Sveriges älskvärde konung mottaga ett personligt tack och en kyss på hand, berättar Wöhler själv i Karlsöklubbens minnesskrift år 1915. Vid kaffet, som serverades ute på jaktpaviljongens veranda, sjöng en manskvartett flera sånger, vilka livligt uppskattades av konungen, som själv var en god sångare.
Med tillkomsten av denna kvartett var en pikant konkurrens mellan två av visbytidningarna förknippad. Enligt Karlsöklubbens protokoll av den 12 augusti hade till kungamiddagen bl. a. inbjudits ”litteratören Aug. Weström såsom anmodad att med sin andra bas fullständiga en enkel kvartett”. Redaktör Jeurling i Gotlands Allehanda som fått nys om att en medarbetare i konkurrentbladet Gotlänningen på denna bakväg inbjudits till kungajakten, medan hans egen tidning nonchalerats, hade i skrivelse till klubbstyrelsen anhållit, att litteratören Algot Sandberg, som utsänts för Allehandas räkning, ”måtte få röna det vänliga mottagande som vid sådana tillfällen bruka komma pressens representanter till del”. Styrelsen ansåg emellertid, att tidningsreferenter under jaktens och middagens lopp vore alldeles obehövliga (!), men ville dock, på grund av att redan en annan pressens representant, ehuru av annan orsak, inbjudits, ”nu ej förmena herr Sandberg, som utrest till Karlsö, deltagande uti desamma”.
Även om Algot Sandberg inte sjöng med i den ”enkla kvartetten”, så sjöng han dock senare den kungliga jaktens lov i en friskt skriven artikel i sin tidning, vars uppgifter delvis ligga till grund för denna minnesuppsats.
Efter kaffet betalades under muntert glam till klubbens kassaförvaltare böterna för de i misshugg fällda hararna. konungen pliktade för egen del 10 kronor.
Sedan blev det uppvisning i varpkastning, hankdragning, ”tämä stutar” och andra gotländska folklekar av drevfolket, mest ekstabönder. Vinnaren i varpa fick ur konungens egen hand mottaga 15 kronor i pris. Leende åsåg monarken sedan, hur en av hans svit drog hank med en stöddig ekstabonde. Grottan Stora Förvar, där de märkliga utgrävningarna som bäst pågingo, fick naturligtvis mottaga ett besök av den höge gästen. Den storskäggyvige doktor Lars Kolmodin, som ledde ut grävringarna, hälsade konungen på det ädla romarspråket och redogjorde därefter på sitt eget sjungande tungomål för de många fynden i stenåldersfolkets bergasal. Särskilt intresse tilldrogo sig några kluvna människoben som funnits i grottan och som givit upphov till den sensationella teorin, att grottans invånare under en period varit människoätare! Benen ansågos nämligen på kannibalers sed ha blivit kluvna för att komma åt märgen, och de hade ej heller legat i sådan ställning, vari lämningar efter begravna lik bruka förekomma.
Demonstrationen bestod huvudsakligen av ett samtal mellan konungen och doktor Kolmodin, vars utläggningar ofta avbrötos med utrop sådana som ”förvånansvärt”, ”högst märkligt” o. s. v. från monarkens sida. Det syntes tydligt att konungen med intresse tog del av de resultat grävningarna dittills lämnat.
Då konungen med svit lämnade Stora Förvar, frambar doktor Kolmodin på latin sitt tack för besöket: ”Doctorissime, serenissime, augustissime rex, gratias quam maximas tibi ago etc.”, och konungen svarade, synbarligen vid gott lynne, på samma språk.
Något senare gick det kungliga sällskapet ombord på Drott. Konungen tog ett hjärtligt farväl av de kvarvarande och uttryckte ännu en gång i varma ordalag sin förtjusning över besöket. Då den, avresande gästen steg ombord. på sin slup, höjdes för majestätet ett fyrfaldigt leve, som upprepades, då båten hunnit ett stycke ut på sjön.
Klockan var i det närmaste sex på aftonen, då den. kunglige jägaren lämnade hararnas och fåglarnas ö. Den kvarvarande jägarskaran återvände till ”jaktslottet” Hiheim, där ett glatt nachspiel fortgick under några timmar.
Det mörknade alltmer. Ute på Norderhamns redd blinkade Drotts lanternor i dunklet, och fyren svepte med jämna mellanrum sin ljuskägla kring’, klippor och hav. Plötsligt upplystes bergväggarna av ett sällsamt ljussken i grönt och rött. Det var skickligt placerade bengaliska eldar som trollade fram denna ljuseffekt. Söm en sista avskedshälsning lät kungafartyget sina strålkastare spela över Karlsöklintarnas fantastiska formationer, innan Drott framemot midnatt lättade ankar och långsamt försvann i det tätnande nattmörkret.
Kungabesöket på Karlsö var till ända.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 2 Augusti 1940
N:r 176