Jagarnas hemkomst till Göteborg.

En lång, intressant och enastående ansvarsfylld resa har det varit, säger kommendörkapten Hagman, när han som befälhavare på ”Puke” i spetsen för jagarflottiljen närmar sig den svenska kusten. I fråga om resans alla detaljer äro mina läppar förseglade, men det vill jag säga, att det skall bli innerligt skönt att vara, hemma i Sverige igen.

Det är inte tu tal om att alla ombord på det svenska fartyget dela kommendörkapten Hagmans glädje skriver Sv. D :s utsände på Patricia. Alla hjärtan fylldes av en enda känsla, när vi lämnade de sista tyska bevakningsfartygen bakom oss och vi hade i morgonsolen rosenfärgad bohuslänska klipporna om babord. Äntligen äro vi hemma.
Från söder närma sig jagarna Wrangel och Nordenskjöld; de göra en lov kring vår konvoj, manna reling och hälsa med hurrarop. Från våra aktermaster fladdrar ”Hemlängtan”, den många meter långa ”vimpeln”. Från detta ögonblick kan, det inte förnekas, att det blir något av triumf över färden till Göteborg. ”Manligheten” dyker upp frampå middagen och följdes så småningom av stora och små fartyg av olika slag, och när vi komma fram till Vinga, verka farvattnen trängre än någonsin. Det är emellertid heller inte utan, att en viss känsla av triumf är berättigad. Ty huru djupt man än känner tacksamhet mot den nådiga försynen, så blandas den dock också med en beundran inför den skicklighet, klokhet och oförvägenhet, med vilken kommendörkapten Hagman, hans duktiga officerare och mannar utfört sitt uppdrag och fört vår resa till ett lyckligt slut. Ty något lekverk är det inte att föra en flottilj av sådana dimensioner genom krigszonens alla farligheter utan allvarliga skador för material och manskap. Det har lyckats; alla fartygen äro i hamn och de fyra jagarna komma att sedan de iordningsställts efter resans besvärligheter och trimmats efter svenska förhållanden säkerligen att bli ett värdefullt tillskott till vår flotta i bistra tider. Officerare och besättningar äro stolta över sina båtar, vilka också för ett lekmannaöga tyckas sällsynt vackra och harmoniska.

Underlig känsla att se fyra bomber slängas iväg …
Chefen för marinen, amiral Tamm, hade rest ned för att hälsa välkommen. Han talade länge till besättningen, men vad han sade är förborgat inom jagarnas relingar —pressen utestängdes från ceremonien och det enda som hördes över kajen, var det traditionsenliga: ”Gud be-vare konungen och fäderneslandet”, utbragt av amiralen och besvarat med ett ”Gud höre det!”
Fartygschefen på Puke, kommendörkapten Torsten Hagman, samtidigt chef för P-divisionen och avdelningschef för hela flottiljen, inklusive Patricia och Castor, tog senare emot och berättade om resan — d. v. s. om den väg man tagit hem. Intermezzot med engelsmännen skildrades blott i kommunikeformens språk. Ett undantag:

— Vi upptäckte utanför norska kusten tre flygare, och en av dem styrde på hög höjd mot oss. Jag följde planet i kikaren. Det var med en ganska egendomlig känsla jag plötsligt såg fyra bomber slängas iväg — vart skulle de hamna? Tankfartyget var uppenbarligen målet, men det missades. Bomberna fölto långt ifrån.

Intermezzot vid Färöarna.
En av passagerarna på Patricia, byggnadsingenjör Paul Wåhlgren, har lämnat G. M. P. ett uttalande om intermezzot med engelsmännen den 20 juni. ”Vi hade hunnit till Färöarna, då vi upphunnos av två stora engelska kryssare som signalerat till jagarna att gå in i en närbelägen fjord och eftersom vi visste, att vi hade fri’ lejd, gjorde vi det tillsvidare. Därpå minerade engelsmännen inloppet och meddelade, att de hade order att sätta sig i besittning av jagarna, i nödfall med våld. Det blev emellertid ingen strid, fortsätter hr Wåhlgren, visserligen voro jagarna fullt stridsrustade, men ett motstånd hade varit liktydigt med självmord, då engelsmännens artilleri kar överlägset, och i det smala fjordgattet hade endast en av jagarna fritt skjutfält mot engelsmännen. Kommendörkaptenen Hagman resignerade och meddelade, att han gick med på att överlämna jagarna. Engelsmännen satte nu manskap ombord, och de svenska jagarbesättningarna gingo över till Patricia och Castor. Endast två jagare gingo för egen maskin, medan de båda andra bogserades till Kirkwall.

London om bombningen mot svenska jagarna.
London, torsdag. (TT. fr. Reuter.)
Med anledning av den i Sverige utsända förklaringen, att de fyra svenska krigsfartygen först hejdades av de brittiska myndigheterna den 20 juni och senare av misstag bombarderats av brittiska flygplan, erfar Reuters byrå i London, att brittiska regeringen icke var fullt insatt i det arrangemang som skulle förhindra att de fyra fartygen fölle i tyskarnas händer under resan från Italien till Sverige.
Därför uppbringades fartygen utanför Färöarna men frigåvos senare åter ,efter det försäkringar från Sverige ingått. Storbritannien har lovat att ersätta alla genom de brittiska åtgärderna uppkomna skadorna. Den 8 juli fälldes bomber invid fartygen av brittiska flygplan, vilka icke voro insatta i förhållandena. Ingen skada anställdes och brittiska regeringen har uttryckt sitt beklagande av misstaget.

Rapporten överlämnad till myndigheterna.
Kommendörkapten Hagmans rapport över hemfärdens förlopp och fartygsavdelningens öden och äventyr har redan avlämnats till vederbörande myndigheter. Ev. offentliggörande i någon form överväges f. n.
Det kan förtjäna framhållas, att ett krigsrättsförfarande — varom t. v. icke föreligger något beslut icke i och för sig innebär något särskilt märkligt. En utredning inför krigsrätt torde närmast vara en motsvarighet till sjöförklaring vid handelsmarinen, som ju alltid förekommer, t. ex. vid haverier eller andra anmärkningsvärda händelser under sjöresa.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 12 Juli 1940
N:r 158