Var utsatt för motorexplosion. — Drev hela lördagen och söndagen. — Upptäcktes vid flygspaning.
I går på middagen rapporterades en motorbåt från Fårö med tolv personer ombord försvunnen. Efterlysning verkställdes genom radio och flygspaning företogs i flera omgångar, innan det till slut konstaterades, att båten befann sig i närheten av Salvorev. Vid 8-tiden i går kväll kommo de tolv passagerarna i land i Ekeviken, efter att ha drivit till sjöss i jämt 40 timmar.
Redan kl. 4 på lördagsmorgonen hade båten, en större laxkutter, gått ut från Eke för att bege sig till Gotska Sandön. Båten tillhörde Einar Söderdahl, Austers å Fårö, och utom denna var även hans granne Adolf Ekström med som besättningsman. Den sistnämnde hade även tagit sin 14-årige son Anton med på färden. Dessutom medförde båten nio passagerare, som skulle på en utflyktstripp till Sandön.
De flesta voro gäster vid fröken Agda Olssons pensionat vid bLassor, men även en del andra sommargäster, som tillbringade sommaren härute vid Ekeviken, voro med. Sålunda bestod sällskapet av fru Maggie Ljungholm från Stockholm med sonen Åke och dottern Ingrid, ingenjör Alm. med fru från Ahlafors, lärarinnan fröken Edith Vik, Saltsjöbaden, fröken Kerstin Bratenberg, Örebro, 15-årige Leif Åbom från Visby samt en 15-årig son till redaktör Erik Rudberg i Stockholm.
Den båt, som man använde sig av, var nästan ny, däckad och försedd med en 8—10 hästkrafters motor, som inköptes i maj 1937. Den medförde i reserv åror och två små segel. Båten har flera gånger gått ut till Gotska Sandön och allt har gått bra.
Starten företogs som nämnts redan i soluppgången och meningen var att återkomsten skulle ske på lördagskvällen. Resan till Sandön tar i regel en tid av något mer än tre timmar. Någon nämnvärd oro gjorde sig emellertid icke gällande i land, då båten på lördagskvällen icke återvände, även om en del började få sina misstankar. Det har emellertid hänt, att vid sådana utflykter sällskapet föredragit att ligga kvar på Sandön över natten. Det var först på söndagsmorgonen, då man ringde till Sandön för att inhämta uppgifter och möttes av svaret, att båten aldrig anlänt till Sandön, som det blev oro bland de hemmavarande. Man förstod då, att något oväntat måste ha inträffat och vidtog åtgärder för att spana efter de försvunna.
Sålunda utsändes som nämnts på söndagsmiddagen en efterlysning genom radion och vidare gjordes framställning till flygmyndigheternai Fårösund att efterspaningar med flyg måtte göras i farvattnen mellan Fårö och Gotska Sandön. Vid 12-tiden gick också en flygmaskin upp från Fårösund med aspirant Eriksson som förare samt fänrik Häggmark och aspirant Svensson som spanare. Dessa voro ute på spaning i tre hela timmar, men måste sedan återvända och rapportera, att ingenting kunnat upptäckas av de försvunna. Då blev det givetvis ännu större oro för de försvunnas öde och man började befara det värsta.
Aerotransports trafikplan Södermanland gjorde på söndagseftermiddagen en omväg för att även söka efter båten.
Från Gotska Sandön kom också underrättelse, att personalen där varit ute med motorbåtar för att söka, men icke funnit några spår.
Kuttern Primus gick vidare ut från Lutterhorn för att deltaga i spaningarna.
Efter en stund — det var vid halv 5-tiden gick emellertid samma flygmaskin från Fårösund åter upp med samma besättning — nu tjänstgjorde aspirant Svensson som förare — och cirka en halvtimme senare gick maskinen ned på Ekeviken och sökte där förbindelse med land. Den kunde då meddela, att den vid Salvorev påträffat en båt med två segel och många personer ombord, som tydligen var identisk med den försvunna.
Sedan denna glädjande rapport inkommit gingo omedelbart tre motorbåtar ut för att assistera de nödställda. Med kikare kunde man också från land se, hur dessa till havs mötte den saknade båten och med denna på släp anträddes så hemfärden mot Ekeviken. Ytterligare några båtar stucko ut för att möta släpet och när detta närmade sig stranden bestod det sålunda av icke mindre än fem båtar, sedan ”Primus” skiljt sig från sällskapet och gått närmaste vägen tillbaka till Lutterhorn.
I land hade också mycket folk samlats för att taga emot de vinddrivna sjöfararna. Såväl bygdens folk som de ganska många sommargäster, som ha slagit sig ned häruppe i trakten av Ekeviken hade mangrant gått ned för att se hemkomsten. Det var klart, att passagerarna ombord verkade en smula trötta efter den långa vistelsen på sjön. De flesta föreföllo emellertid att vara i bästa humör, även om man givetvis föredrog att gå närmaste vägen hem till sina bostäder för att få litet mat och sedan sova ut.
För Gotlands Allehandas medarbetare, som var närvarande härute, berättade emellertid Söderdahl och Ekström om sällskapets äventyr till sjöss. Anledningen till hela miss-ödet var, att motorn i deras båt exploderat, just innan de hunnit in under Sandölandet på lördagsmorgonen. De hade på sin höjd haft en halvtimmes färd kvar, då motorn börjat, krångla och rusa, och plötsligt kom en explosion, varvid ett stycke av motorn sprängdes bort. Dessbättre blev det icke någon hårdare smäll, men man fasar för tanken, vad som kunnat ske, om explosionen kastat delar av motorn som projektiler mot bordläggningen. Hade båten slagits läck, hade säkerligen icke några större förhoppningar om en räddning för de ombordvarande varit motiverade.
Nu var det emellertid ingenting annat att göra än att hissa de alltför små sgel, som man hade med sig, och ge sig på kryss hemåt mot Fårölandet. Det gick icke fort undan, i synnerhet som det knappast rådde någon vind under lördagen. Under natten befann man sig dock rätt långt ned mot Fårö och under söndagen fortsatte man att kryssa, då -vinden medgav det. Emellanåt låg man också stilla och hoppades, att båten skulle observeras från land. Då flygmaskinen första gången gick ut på spaning, iakttog man den från båten, då den passerade på icke så stort avstånd, och även vid flygmaskinens återfärd gick den rätt nära. Det framkom också sedan, att personer från Skär iakttagit en båt, som måste ha varit den försvunna vid 1-tiden på söndagsmiddagen, men man kom sig icke till att sammanställa detta med efterlysningen. Ombord hade man också hyst förhoppningar om att bli observerade från Fårö fyr.
Först vid 3-tiden upptäcktes de vinddrivna som sagt och att då blev glädje ombord är lätt att förstå. Man hade visserligen tagit hela äventyret med stort lugn — man frågade sig dock, vad de anhöriga i land skulle tänka och en del av damerna ombord visade nog en smula nervositet emellanåt. Men man gjorde det bästa för att försona sig med situationen. Visst hade det varit en smula kyligt på natten, men mat hade man gott om och likaså vatten, och unge Åbom hade en saxofon med sig, vilken fick hjälpa till att höja stämningen ombord. Ty det kunde inte hjälpas, att situationen blev en smula trist i längden. Men man märkte också, att efterspaningar igångsatts, vilket naturligtvis ingav förhoppningar, och för övrigt hyste båtens förare den bästa uppfattningen, att de under natten till måndagen skulle ha kunnat kryssa till land, om vinden icke blivit allt för ogynnsam. Vid 8-tiden gick sällskapet i land, varmt emottaget av de församlade på stranden och så sökte man sig hem till det goda aftonmålet och den efterlängtade bädden. Men förarne diskuterade motormissödet med sina yrkesbröder på stranden — den endast ett år gamla motorn var värd sina 1,600 kr. — och Ekström passade på, att förse sig med snus, ty den varan hade för honom trots ransonering tagit slut under de fyrtio timmarna till sjöss.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 1 Augusti 1938
N:r 174