Etikett: Visby

på Limhamn hitkom i går ång. Balder, kapten Hammargren, hemma i Helsingborg.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 5 Juni 1896
N:r 84

ägde i går middag, efter förutgången examen, rum i högre allmänna läroverket. Rektor meddelade dervid, att lärjungeantalet 1 Februari varit 137. Af dessa hade en varit frånvarande hela vårterminen och 4 tillhörde abiturientafdelningen, hvadan terminsbetyg komme att utdelas till 132 lärjungar:
Med afseende på ådagalagd flit samt uppförande inom skolan omnämdes, att åt 32 lärjungar gifvits a, högsta betyget, i flit och åt 59 samma betyg för uppförande, 97 hade erbällit betyget b i flit och 70, deraf dock 3 med tvekan, b i uppförande; 3 lärjungar hade fått c såväl för flit som uppförande.
Följande stipendier utdelades: Sundbergska å 50 kronor åt Efraim Lindqvist i 7:1 R, Läroverksföreningens å 50 kronor åt Arvid Kindberg i 6:2 L., biskop Anjous å 50 kronor åt Johannes Kolmodin i 6:1 L. samt Oskariska stipendiet å 100 kronor åt Karl Jönsson i 7:1R.
Understöd å 20 kr. tilldelades David Vesterdahl i 7: 2 L. och Gustaf Mårtensson i 5 R.
Premier för flit och framsteg i läsämnen erhöllo:
i 7:1 L: Fredrik Åberg (Boethius, Franska revolutionens historia); — i 7:1 R.: Karl Jönsson (Debes Skolatlas); — i 6:2 L.: Arvid Cedergren (Seeman Kunsthist. Bilderbogen), Ivar Een (Roms topografi samt Sv. Turistföreningens årsskrift 1895), Arvid Kindberg (Carlgren, Öfversigt af Nyare tidens historia samt minnesblad öfver Gustaf Vasa), Karl Lindström (Geete, Ordklyfverier); — i 6: 1 R.: Gustaf Klint (Cohrs & Torpsons atlas); — i 5 L.; Axel Klint (Löfstedt, Grekisk grammatik), Vilhelm Klint (Cesar, De bello gallico); — i kl. 5 R.: Herman Löthberg (Sundén, Nordisk Mytologi och minnesblad öfver Gustaf Vasa), Gustaf Mårtensson (Stinde, Från naturens dolda verkstad och Tullbergs porträttgalleri afd. Konungafamiljen); — i 4 L.: Sven Lindström (Fehr, Geografiska skildringar), Ragnar Melin (Sundén, Nordisk Mytologioch Sv. Turistf:s årsskrift 1895), T&o Olsson (Sundén, Mytologi och minnesblad öfver Gustaf Vasa), Ragnar Svallingson (Mäller-Wigert, Fransk Läsebok och minnesblad öfver Gustaf Vasa), Josef Söderberg (Boas, Zoologi och minnesblad öfver Gustaf Vasa), David Wallin (Bergman, Gotl. Skildr. o. Minnen; — i klass 3: Emil Berggren (Almqvist och Lagerstedt, Lärobok i Naturkunnighet och Sv. Turistf:s Årsskrift 1895), Josef Engqvist (Boethius, Historisk läsning), Sven Gottberg (Putzger, Historischer Schulatlas), Karl Gullberg (samma arbete), Karl Kolmodin (Stinde, Från Naturens dolda verkstad och minnesblad öfver Gustaf Vasa), Nils Lithberg (Putzger, Hist. Atlas); — i klass 2: Rudolf Lötbberg (Fehr, Geografiska skildringar), Åke Prien (samma bok), Per Venström (Thomas, Upptäckternas bok); — i klass 1: Hans Pettersson (Asbjörnsen, Norska folksagor), Oskar Pettersson (Topelius, Läsning för barn III och minnesblad öfer Gustaf Vasa).
För välskrifning:
Emil Berggren (cirkelbestick),
För teckning:
Karl Jönsson (Henriques, Perspektivlära), Efraim Lindqvist, Elof Lindqvister (Skissbok), Gustaf Frendin (Färglåda), Leo Olsson (Två vinkelhakar).
För sång:
Hjalmar Lyth (Hedenblad, Studentsången I: 3—4), Sigurd Stengård (Kayser, Etyder), Johannes Uddin (Hedenblad, Studentsåpgen I: 1), Vilhelm Klint (Kayser, Etyder), Gustaf Collberg (Gebauer, Duos, op. 10), Ture Holmqvist (Hedenblad, Studentsången I: 1), Knut Häggström (Kayser, Etyder).
För gymnastik:
Sigurd Stengård, Adolf Pettersson, Karl Schoug, Karl Lindström, Johannes Uddin och Karl Stålhandske (hvar och en Sv. Turistf:s årsskrift 1895).
Följande lärjungar blefvo uppflyttade i högre klass:
Till sjunde öfre latinklassen: Hilmer Bergström, Karl Lagergren, Sigurd Melin och Fredrik Åberg.
Till sjunde öfre realklassen: Karl Jönsson och Efraim Lindqvist.
Till sjunde nedre latinklassen: Arvid Cedergren, Tage Danielsson, Ivar Een, Arvid Kindberg, Karl Lindström, Birger Stenmark och Johannes Uddin.
Till sjunde nedre realklassen: Bernhard Fahlström, Hugo Jakobsson och Trygve Ytterberg.
Till sjätte öfre latinklassen: Adolf Dahlbäck, Torsten Fahnehjelm och Johannes Kol modin.
Till sjätte öfre realklassen: Gustaf Frendin, Fredrik Nyström och Karl Stålhandske.
Till sjätte nedre latinklassen: Daniel Hägg, Axel Klint, Vilhelm Klint, Martin Sjögren och Otto Ulfsparre.
Till sjätte nedre realklassen: Gustaf Collberg, Alexis Lindström, Herman Löthberg, Gustaf Mårtensson och Gustaf Westring.
Till femte latinklassen: Sven Lindström, Ragnar Melin, Ragnar Odin, Leo Olsson, Gunnar Palm, Ragnar Svollingson, Josef Söderberg och David Wallin.
Till femte realklassen: Karl Berggren, Karl Lundahl och Alfred Wöhler.
Till fjärde klassen: Ivan Bergenstjerna, Emil Berggren, Harald Boberg, Josef Engqvist, Lars Gottberg, Sven Gottberg, Karl Gullberg, Simon Holmgren, Åke Håkansson, Karl Kolmodin. Nils Lithberg, Jobn Ridelius, Charles Sandström, Ivar Swedberg, Otto Vestberg och Karl Vigström.
Till tredje klassen: Karl Gustaf Björkander, John Cedergren, Emrik Hällgren, Birger Krusell, Torsten L’nde-Olsson, Beruhbard Lindroth, Edvard Lindström, Rudolf Löthberg, Sigurd Pettersson, Åke Prien, Ragnar Snöbohm och Per Wenström.
Till andra klassen: Knut Collberg, Ture Jakobsson Josef Malkan, Hans Pettersson, Oskar Pettersson, Henry Sandström, Helge Snöbohm, Gustaf Staaf, Karl Adam Stålbandske och Axel Åkerman.
Sedan rektor tillkännagifvit åtskilliga förändringar med afseende på läroböcker till nästa år samt gifvit en del anvisningar för sommarens hemarbeten, sjöngo lärjungarne sången »Mandom mod och morske män», hvarefter biskop von Schéele höll afslutningstalet.
Området för ett skoltal måste alltid blifva begränsadt, hvilket i än ytterligare grad var fallet, om man år efter år måste tala till samma krets. Derför vore det godt, när för talaren erbjöde sig någon anknytningspunkt, som hade aktualitet för dagen, helst om denna anknytningspunkt på samma gång afsåge något som låg den talande själf om hjärtat.
Vid detta tillfälle inträffade verkligen detta förr talaren lyckliga förhållande. Det vore i dagarne 40 år, sedan han lemnade en läroanstalt sådan som denna. De forna skolkamraterna hade då öfverenskommit att då och då sedan träffas. Af de 12 voro ännu 11 i lifvet, och just nu stundade tiden för ett dylikt åter seende. Med anledning häraf ville talaren till ämne för några betraktelser nu välja »Kamratskap och vänskap, särskildt skolkamratskap och ungdomsvänskap».
Kamratskapet är en god och förträfflig sak. Visserligen är hemmet något värdefullt, ja, mer än något annat i verlden. Utan det kan allt löpa fara att gå förloradt. Men det är ensamt ej tillräckligt, kan icke ersätta kamratskapet. Detta beror till dels derpå, att föräldrar dock aldrig kunna blifva jämnåriga med sina barn. De måste hafva andra att umgås med. Det ordspråket är sant att »lika barn leka bäst». I de flesta hem finnas visserligen syskon och detta är ju en välsignelse. Men syskon ha alltid svårt att glömma hvilka som äro äldre och hvilka som äro yngre och detta präglar gerna deras samvaro, blir ett hinder för verkligt kamratskap. Detta kan inträda först i skolan, der det icke är slägtskapen som sammanför. Skolan fostrar barnet både positivt och negativt, hvilket hemmet ej kan göra. Hvad som i skolan blir af allra största betydelse är, att gossen — det gälde här särskildt goss-skolan — der kommer i förhållanden, hvilka lära honom att låta de inre makterna träda fram såsom bestämmande, hvilket ej i samma grad sker i hemmet. Ty der är föräldramyndigheten rådande jämte de äldre syskonens inseende. I skolan råder likställighet deremot, ingen har i och för sig någon myndighet öfver den andre, men omedvetet utvecklar sig inom kamratkretsen lagen af öfver- och underordnade, antingen på grund af någon särskild förmåga, genom öfverenskommelse eller på annat sätt. Och man underordnar sig af sig själf såsom vore det den naturligaste sak. Det är lätt att inse, hvilka betydelsefulla intryck det unga sinnet skall taga häraf. Detta är dock det ringare, ty vida större verkningar har kamratskapet. Det lockar fram de högre andliga makter, som råda i verlden — rätt, billighet och heder. Hvad syskon vanligen icke tillåta hvarandra, på grund af skilnad i ålder, det sker inom kamratkretsen. Är någon Svag, tager man vänligt hänsyn härtill, ty det är skamligt att undertrycka den svagare. Hedern, som för mannen alltid är den mest betydelsefulla utgångspunkten vid hans handlingar, aktas högt i kamratkretsen, der den är en verklig sådan, man blyges för att icke hålla sitt gifna ord. Felen framträda ock på ett särskildt sätt i kamratkretsen. I hemmet öfverser man måhända med dem af olika orsaker; annorlunda är det bland kamrater. De ha öppet öga för hvarandras fel, hvilket åstadkommer en reflexsyn på egna svagheter. Detta är någonting utomordentligt godt. De svagare naturerna få spänstighet härigenom, de starkares kantigheter blifva affilade på ett oöfverträffligt sätt.
Men ett återstår ännu af kamratskapets betydelse, nämligen den allmänanda, hvari det utmynnar. Det är en brist hos oss svenskar och, vidare sedt, hos germanerna, att denna allmänanda icke är tillräckligt stark. Skall något kunna göras mot denna vår skötesynd, skall det ske genom kamratskapets lifvande. Då jag skådat andra länder och deras förhållanden, har jag haft att glädja mig åt mycket som vi svenskar äga framför dem, men jag har med blygsel måst slå ned blicken, då det gällt allmänandan. Hvad känner ej en fransk gosse för sin klass, en liten-engelsman för sin skola, och denna känsla utvecklas sedan till allmänanda. Man talar om att hafva kärlek till den sak, man har att öfva, och ingen nekar ju att man måste känna hängifvenhet för sitt särskilda värf. Man erkänner det hos oss, likasom också, att det måste finnas kärlek särskildt till personen, men man förbiser detta tredje, allmänandan, som gör andras glädje till min glädje, andras skam till min skam. Att vara genomsyrad af denna mäktiga känsla, det är den enda kraften till den kärlek, som eröfrar verlden.
Man har talat om att låta kamratskapet utsträckas till både gossar och flickor. Till en viss grad går ju detta för sig, men går det för vidt, blir det betänkligt. Man har experimenterat och står alltjämt tvekande, men man har dock mer och mer kommit till den öfvertygelsen, att när gossen och flickan, om också blott omedvetet ännu, begynna utvecklas till yngling och jungfru, då är det lyckligt att de skiljas åt.
Nu stiger jag vidare uppåt till vänskapen, ungdomsvänskapen, en af de högsta, ädlaste, skönaste källor till kraft, utveckling, lindrande af bekymmer och lifsglädjens höjande. »En man förutan vänner, om än så stark, i Dör hän som stam i öknen med skalad bark. Men vänsäll man han trifves, som träd i lunden, Der bäcken vattnar roten och storm är bunden».
Så sjunger en af våra störste skalder, och jag önskade, att dessa ord måtte finna gensvar i hvarje bröst. Jag beklagar, att vår tidicke förverkligar denna tanke, omsätter den i handling. När man läser om de gamla tidernas vänskap kan man förfäras, då man ser hur det i våra dagar brister i detta stycke, hur vänskapen är stadd i successivt aftagande. I kännen utan tvifvel den gamla berättelsen om Orestes och Pylades, dessa den antika forntidens typer för vänskap, hvilka stredo om intet annat än om hvem som skulle dö för den andre. Hvad är orsaken till den torrhetens vind, som nu blåsar? Den ligger nog icke enbart i sådant, som bör komma oss att blygas. I och för sig är det ju beklagligt, att vänskapens kraftkälla sinar, men om orsakerna ligga deri, att andra kraftkällor än i forntiden kvällt fram, har man ju någon förklaring, ett skäl att tro att vi icke blott gå tillbaka. Vi göra nog icke det. Vänskapens aftagande i den form antiken bjuder lär väl bero på att såväl familjelif som gudslif nu gått upp i kristendomen. Man har häri fått en ersättning för vänskapen, ja genom den fått ännu rikare tillfällen till andlig mognad. Forntiden kände ej till familjelifvet och förhållandet till Gud kändes: som en hämmande makt. När så omsider kristendomen kom med sin härliga uppfattning, kan man ju förstå att vänskapen icke längre blef lika nödvändig som förr såsom andlig lifskälla. Om nu än detta kan skänka oss någon tröst vid tanken på att vänskapen håller på att sina ut, vill jag icke neka att jag önskade bland eder, I unge, väcka intresse för upplifvande af vänskapen bland eder, visande hvad I kunnen vinna genom dess kraft.
Vänskapen är en form af kärlek, i viss mån den högsta, ity att den är en amour désintéressé, d. v. s. en kärlek, som ej söker någon vinst vid att älska hos den som göres till föremål för vänskapen. Det fins ingen jordisk form, som mera liknar den heliga, gudomliga kärleken än just en sådan vänskap. Och hvad är det, som gifver åt vänskapen denna utomordentligt stora betydelse? Det är dess natur dels af frihet, del af ande, och detta gör vänskapen till den yppersta skola för Guds kärlek. Min vän väljer jag derför att han har fångat mitt hjärta, icke på sam ma sätt som den kärlek fångar, hvilken har sin naturliga fullbordan genom äktenskapet, ty der vinner man än mera när man skänker bort sitt hjärta. Nej, i förhållandet mellan man och kvinna finnes ej denna amour désintéressé som i vänskapen och i Guds kärlek. Man har derför också sagt, att vänskapen är den naturliga formen för Faderns dragande till Sonen. Att nu träda in i ett sådant förhållande, en gosse till en annan, är något obeskrifligt ljuft och skönt. När jag tänker på min egen ungdom, har vänskapens ros för mig varit långt större och skönare än kärlekens. I vänskapen ligger en fostran till andlighet. Hur minnes jag icke min egen ungdoms vän, hur han stod för mig som en förkroppsligad idé! Det är ej fråga om att man skall genom vännen få någon viss törnöjelse eller vinna trygghet. Nej, man har glädje af bara att vara tillsammans. Det gifver en kraft och spänstighet, som öfvertygar de unga, att det fins andliga realiteter, som stå oändligt högt öfver allt hvad sinnena kunna skänka. Och att komma till full och fast insigt om dessa andliga realiteters förefintlighet, det gäller mer än alla kunskaper i verlden. Ja, om jag ock talade med änglars tungor, om jag kunde profetera och visste om hemlighet och allt förstånd och hade tro, så att jag kunde försätta berg och hade dock icke ungdomsvänskapen, så vore jag en ljudande malm och en klingande bjällra. Behofvet af denna värskap är i sanning något, som stiger djupast ned i menniskans väsen, som finnes hos hvarje gosse, om det ej förkväfves genom dagens torra nyttighetsvindar, och det höjer sig på samma gång upp till Guds eget hjärta. Och när du blir äldre, skall du varsna att detta behof ännu finnes kvar, när i kulna, dystra tider ditt hjärta längtar efter en vän som under din skoltid. Ack, han finnes, sök blott upp honom — Jesus af Nazaret, och du skall finna, att den vännen sviker aldrig.
Dermed säger jag eder farväl, I unge, och hemförlofvar eder, Hur gerna önskade jag icke, att någon liten gnista af den eld, som bränner mitt gamla hjärta, måtte verka tändande hos eder, att något kunde ske som Aischylos berättar om skiltvakten i »Agamemnon», att när han stod der i natten och såg flammorna uppstiga från det brinnande Troja, hans sinne värmdes häraf, ty nu visste han att grekisk bildning skulle blifva rådande också i Asien. Ack, att I kunden blifva sådana skiltvakter gent emot denna verldens Troja!
Biskopen tackade härefter på vanligt sätt lärarne och examensvittnena, hvarpå akten afslutades med bön och psalmsång.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 5 Juni 1896
N:r 84

för ångfartygsakti-bol. »Gotlands» ångbåtar:

Ångf. »Visby» afgår: Från Visby event. Kappelshamn till Fårösund och Slite, fredagen d. 12 Juni kl. 9 f. m., från från Slite event. Katthammarsvik och Ljugarn till Rone lördagen d. 13 Juni på morg., från Rone till Burgsvik och Klinte söndagen d. 14 Juhi på morg., från Klinte till Visby, måndagen d. 15 Juni kl. 12 midd.
OBS.! Södertelje angöres af alla fartyg utom ångf. »Thjelvar.» Fartygens afgångstimmar äro: från Stockholm och Kalmar kl. 6 e. m., från Norröping och Visby kl. 8 e. m.
Biljetter säljas och närmare underrättelser meddelas af
Axel Pettersson.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 5 Juni 1896
N:r 84

kallas till sammanträde å rådhuset tisdagen den 9 innevarande Juni månad kl. 6 e. m., hvarvid förekomma följande ärenden;
1:o) Justering och offentlig uppläsning af protokollet för fullmäktiges sammanträde den 12 sistl. Maj;
2:o) Utlåtande rörande belysningskomiténs förslag om anskaffande af gasverk m. m.;
3:o) Magistratens framställning om pröfning af spritvaruförsäljningsaktiebolagets anbud å öfvertagande af all minuthandel med och utskänkning af spritdrycker under nästa treårsperiod;
4:o) Styrelsens för Visby högre flickskola framställning om anslag till skolan;
5:o) Stadens delegerade i Gotlands järnvägs aktiebolag framställning rörande ifrågasatt utsträckning af järnvägen;
6:o) Val af ledamöter och supple anter i länets landsting:
OBS ! Förberedande enskildt sammanträde hålles i Drätselkammarens lokal måndagen den 8 Juni kl. 6 e. m.
Visby den 4 Juni 1896.
ORDFÖRANDEN.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 5 Juni 1896
N:r 84

Inklarerade fartyg: Till Visby 2 Juni: skon. Axel, Jönsson, Helsingborg, lera.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 3 Juni 1896
N:r 83

vid Visby vattenkurinrättning 1—3 Juni:
Fru Amanda Fagerström, Visby; Maria Bolander, Mästerby; fru Augusta Holm, Visby; Josefina Nilsson, Gotland; Maria Engström; Viklau; frkn Lina Båtelsson, Hablingbo; hrr Fr. Roney, Östergarn; Hj. Björkqvist, Halla; M. Vestermark, Sthlm; landibr. O. Ohlsson, Lärbro; Joh. Johansson, Roma; fru L. Rabe, Visby; mr J. L. Jacobsson, Chicago; handl. Schenoholm, Visby; Lovisa Andersson d:0o; postmästare Kaxell, Luleå; konsul Axel Ekman, Visby; konsulinnan Ekman, d:o; frkn N. Åkerman, d:o; skeppsklarerare Ekman, d:o; konsul E. Cramér, d:o; postmästarinnan, Sekt, d:o; konsul Björkander, d:o; frkn Maria Vedin, d:o; biskopinnan v. Schéele, d:o; fabrikör P. J. Pettersson, d:o.
S:ma 26.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 3 Juni 1896
N:r 83

har beviljats tjänstledighet såsom justitieministerns ombud i Visby från och med 13 dennes till och med 29 Aug., under hvilken tid adj. Hallenberg bestrider nämda befattning.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 3 Juni 1896
N:r 83